Olöst gåta

Den som anser att regionalpolitik har marginell betydelse för hur olika landsändar utvecklas, kan med fördel titta på det gåtfulla förlopp där städer och regioner ordnar in sig storleksmässigt på ett, som det verkar, lagbundet sätt. Forskarna har förbryllats över detta i ett sekel. Detta gäller i alla länder och i alla typer av samhällssystem. Fenomenet har många namn: ortshierarkier, “rank-size rule” eller Zipfs lag (närbesläktad med Paretos lag).

Halva befolkningen

Matematiskt formulerat innebär det att kvantiteten är omvänt proportionell mot rankingen, det vill säga stad nummer två är befolkningsmässigt hälften så stor som ettan, nummer tre är tredjedelen så stor, den tionden staden är tiondelen så stor som den största och så vidare. Lagbundenheten tycks ha allmängiltig prägel och uppträder även på andra områden.

Georg Zipf (1902-50) var språkforskare på Harvard och lanserade sin teori för ordfrekvenser. Lagen säger att det finns ett omvänt förhållande mellan ett ords frekvens och dess längd: “ju vanligare ord desto kortare”. Vilfredo Pareto (1848-1923) var italiensk nationalekonom och är mest känt för Paretokriteriet, som säger att ett samhällstillstånd är optimalt om ingen kan få det bättre utan att någon annan får det sämre. Paretos lag, som är något annat, hävdar att den samhälleliga inkomstfördelningen över tiden förändras väldigt lite och att den är oberoende av sociala och politiska institutioner samt skatter.

Alla dessa lagar är mycket omdiskuterade. Om vi håller oss till rangordningen och storleken på städer så verkar lagbundenheten mest ha kuriosaintresse, vilket inte är så konstigt. För om den stämmer så skulle ju all regionalpolitik kunna läggas ned och alla konsulter, som lever på att ge kommuner råd, fick syssla med något annat. I den regionpolitiska utredningen finns exempelvis inte en rad om ortshierarkier.

En del hävdar att den hierarkiska strukturen mer beror på slumpen eller på dålig politik. Klart är i alla fall att den svenska regionalpolitiken på 1960- och 70-talen hade som uttalat mål att beskära den hierarkiska strukturen.

Att det har misslyckats kan vi se av de två diagrammen, med ortshierarkierna från 1970 och 1999. Ingenting har förändrats på 30 år. Samma hierarki råder. Stockholmsregionen är fortfarande ungefär tio gånger så stor som region nummer tio (Västerås) och tjugo gånger större än region nummer tjugo (Umeå) och så vidare. Observera att skalorna är logaritmiska för att man lättare ska kunna läsa av både stora och små värden.

Krafter och motkrafter

Om lagbundenheten är ointressant för dem som jobbar praktiskt med regionala frågor, så fascinerar ämnet i alla fall fortfarande en del forskare. Den kanske främste under senare år är den välkände amerikanske nationalekonomen Paul Krugman. Han har förnyat regionalforskningen, påvisat nya rumsliga samband för den ekonomiska utvecklingen och lanserat begreppet “den nya ekonomiska geografin”. I den mest uppmärksammade boken på området (“The Spatial Economy”, 1999) ägnar Paul Krugman, och medförfattarna Masahisa Fujita och Anthony Venables, ett helt kapitel åt ortshierarkier, eller Zipfs lag som de föredrar att kalla fenomenet.

Författarna går igenom en del teorier men kan inte ge någon godtagbar förklaring till varför denna lagbundenhet uppträder. Vi förstår inte hur spänningen mellan krafter och motkrafter, som bestämmer en stads storlek, verkar på mikronivå, skriver de. Det handlar å ena sidan om de krafter som drar mot koncentration, alltså tillgång till större marknader och kunskap samt å andra sidan de motkrafter som verkar utspridande, främst annan livsmiljö och växande kostnader för lokaler, bostäder och pendling. “Vi hoppas att framtida forskning kan lösa denna gåta” skriver Krugman och hans medförfattare.