Omvändelse under galgen

Mona Sahlin kan andas ut. När den socialdemokratiska partikongressen avslutades i söndags hade hon fått den plattform partiledningen ville ha inför förhandlingarna med V och MP.

Visserligen hade en del formuleringar skärpts i lite mer traditionell vänsterriktning. Men det blev aldrig några tydliga nederlag som skulle kunna visa att Mona Sahlin inte har sitt parti med sig.

Det kan naturligtvis vara ett tecken på att socialdemokraterna går i takt. Men det finns också andra förklaringar till den stillsamma kongressen:

Dels är ombuden mycket mer lätthanterliga i opposition. Alla inser att det inte är särskilt mycket vunnet att ställa till med strider som skulle kunna äventyra en kommande regeringsmakt. Den är ju själva förutsättningen för att det över huvud taget ska finnas någon chans att det som beslutas ska bli verklighet.

Dels har socialdemokraterna, precis som så gott som alla andra partier, ändrat ordningen för hur kongressarbetet ska gå till. De avgörande debatterna sker inte längre i kongresshallen utan i grupparbeten dessförinnan.

I Socialdemokraternas fall i “temagrupper” där partistyrelsens representanter varit lagom tillmötesgående. De ursprungliga skrivningarna om vinst från skattefinansierad verksamhet, om blandekonomi, om familjerna, om kvaliteten i vården och så vidare har spetsats till något. Dock utan några avgörande förändringar.

Men ombuden har ändå känt att de fått påverka. När de kommer hem till sina arbetarekommuner kan de säga att de haft viss betydelse.

Därför har de radat upp sig i talarstolen, hyllat partiledningens öppna sinnelag och dragit tillbaka sina krav på stopp för vinstuttag, a-kassa på 90 procent eller slopad karensdag i sjukförsäkringen.

Alla utom några få som inte låtit sig bevekas av formuleringskonsten i temagrupperna, men som med något litet undantag inte haft en chans i omröstningarna.

Så dras en slipsten av en partiledning som vill undvika regleringar och förbud som skulle göra det svårare att vinna medelklassen i storstäderna som den tror avgör nästa val.

Dock finns det ingen regel utan undantag. När förre LO-ordföranden Stig Malm krävde att småföretagare inte ska behöva betala sjuklön vann han voteringen.

Det nederlaget hade partiledningen bäddat för själv. I torsdags rådde rena hallelujastämningen när S utropades till småföretagarepartiet. Talare efter talare vittnade om den verkliga frihet som uppstår när människor får förverkliga sin dröm och starta eget. Det lät som på en Centerstämma eller Företagareförbundets eller Svenskt Näringslivs möten.

I själva verket har marknadskrafterna tvingat Socialdemokraterna till en omvändelse under galgen. Omsvängningen beror på att arbetsmarknaden har utvecklats i en riktning som partiet och facket i grunden ogillar. Anställningstryggheten har luckrats upp, anställningsformerna blivit fler och för många finns ingen annan utväg än att skaffa F-skattesedel och starta eget. För den som vill vinna val är det då bara att anpassa sig.

Mona Sahlin har fått sitt småföretagareparti, sin skola som ska bygga på kunskap, sina välfärdstjänster som ska regleras utifrån kvalitetskrav oavsett vem som utför dem och tillåten vinst.

Men om hon får chansen som statsminister måste resultatet bli bättre än när hon var minister.

Då blev småföretagarna inga hjältar, den utlovade regelförenklingen uteblev. Invandrarna kom inte snabbare i arbete. Rätten till heltidsjobb blev inte av. Det blev ingen lag om kvotering i bolagsstyrelserna.

Som statsminister måste hon se till att det blir mer verkstad än prat.