Paulsens krönika

Läste ett karaktärsmord på Kurt Hellström i förra DN söndag. Kurt avfärdades som socialt handikappad. Han ville inte mysprata om hur det var hemma i Strycksele i barndomen. Jag tror Kurt tyckte det fanns viktigare saker att prata om när han ska sparka tusentals personer igen.

Men det märkliga med Kurt är inte att han vägrar göra sig till för journalister. Det konstiga är att han inte vill ha sitt jobb. Han är VD för Ericsson bara för att Lars Ramqvist tjatat på honom.

Historien är gammal. Men jag hoppar ändå till när jag läser det. Det är så absurt. Kurt biter ihop av lojalitet. Det är svårt att tro att han är den chef som är bäst för Sveriges viktigaste företag.

Jag har själv haft en chef som inte heller pratade om känslor eller privatliv. Men han ville i alla fall vara chef. Han var Chefen. Det var tryggt. Kurt kan när som helst säga, jamen jag ville aldrig göra det här. Skaffa någon annan om det inte passar.

Det måste vara svårt för styrelsen att sätta press på en sådan person. Och det känns säkert svajigt för de anställda. Det är så viktigt att ha en bra chef. När jag tänker på det så har jag negativa omdömen om alla chefer jag haft. Den oorganiserade virrhjärnan, Pennalisten, Den självupptagne, Den för snälle och Den oerfarne.

Det är helt klart svårt att vara chef. Men ett hårt jobb kan inte vara en förmildrande omständighet. Då får man sluta.

Det här är ingen klagosång. Jag respekterar mina gamla chefer, som varit bra på olika sätt. Men jag har aldrig haft Den perfekte chefen.

Jag är inte ensam om den erfarenheten. Alla jag känner vill ha bättre chefer. Underskottet på bättre chefer är bottenlöst. Efterfrågan omättlig. Exemplet Kurt, som inte ens vill vara VD, är talande. Bristen på bra chefer är ett företagsekonomiskt aber med löner, bonusar och pensioner som rakar i höjden.

Men stor efterfrågan betyder också att här finns pengar att tjäna. Fram med fler chefskurser, chefsseminarier, rena chefsutbildningar, chefstidningar och chefsbilagor. Ett exempel på att det är rätt i tiden är att tidningen Chef går bra trots den svåra mediekonjunkturen. Varenda halvchef upp till VD och styrelsegubbar borde ha ett eget ex av den tidningen. Det är det minsta den utvalde kan göra för att förkovra sitt ledarskap.

Jag tror att chefstips säljer lika bra som bantnings- eller bättre-sex-tips. Alla affärstidningar borde inrätta en chefssida. Kvällstidningarna i vart fall en spalt. TV-produktionsbolaget Strix, som har känsla, borde göra dokusåpan ”Bossen”. Vi får följa chefen på jobbet, han fattar beslut, sparkar folk, förnedras i affärspressen, förhandlar, får en kniv i ryggen av sin närmaste man och när han går hem för att vila får han prata ut om hur han känner sig. ”Bossen” vore ren public service-TV för samhällets bästa och borde sändas på prime time på SVT.

Att ägna sitt liv åt att skapa bättre chefer kan betraktas som en ren humanitär insats. Likvärdig med att arbeta för Amnesty eller Rädda Barnen. Tänk om fler fick uppleva den näst intill perfekta chefen. Det skulle bli roligare att gå till jobbet och många skulle må mycket bättre.

Samhällsekonomiskt vore det också bra. Färre skulle sjukskriva sig för magkatarr, utbrändhet, migrän och vad det nu är som gör att allt fler stannar hemma i sängen istället för att gå till jobbet.

Maila tips om vem du tycker är den perfekta chefen.

Mats Paulsen