Persson håller masken

Normpolitiken hamnar faktiskt bara tvåa i ligan över urtråkiga ekonomitermer. Klar etta är UND1X, som är den mycket osexiga benämningen på det inflationsmål som styr riksbankens räntepolitik (konsumentprisindex exklusive förändrade indirekt skatter och räntor). Andra godbitar på topplistan är lönebildningspolicy, arbetsmarknadspolitiska åtgärder eller varför inte “den konsoliderade offentliga sektorns totala överskott”.

Inga kioskvältare precis, men trots allt något som den initierade samhällsmedborgaren bör hålla koll på för att klara av att följa den kommande höstens ekonomisk-politiska debatt. Nu börjar det nämligen dra ihop sig till det slutgiltiga testet av den nuvarande ekonomiska politiken.

Svårförklarade fördelar

Höstens valvinnare kommer förmodligen att, tillsammans med en ny riksbankschef, ha fullt upp med att slutgiltigt förklara fördelarna med en politik som sätter inflationsbekämpning och överskott i de offentliga finanserna före den fulla sysselsättningen, som var den rådande normen under större delen av 1970- och 1980-talen.

När den totala ekonomiska kollapsen i början av 1990 kom var det tämligen lätt att placera inflationsbekämpning och statsskuldspolitik högst på den politiska dagordningen.

För det första var det lätt att bekämpa inflationen när arbetslösheten var hög och resursutnyttjandet lågt. Inflationen sjönk utan att politikerna var tvungna att presentera dämpande åtgärder. För det andra förstod alla, inte minst efter Göran Perssons brandtal om att “den som är satt i skuld är icke fri”, att även det offentliga var tvunget att hushålla med slantarna.

Nu är situationen annorlunda. Arbetslösheten är låg, statsfinanserna i stort sett sanerade, och inflationen liksom konjunkturen är på klar uppgång. Den inte särskilt avundsvärda pedagogiska uppgiften för en ny regering och ny riksbankschef blir därmed att försvara normpolitikens förtjänster.

Men nu är budskapet att det handlar om att inte sänka arbetslösheten ytterligare och att samhället inte kan satsa speciellt mycket mer pengar på vård, skola, omsorg – trots pengar i kassakistan och en allt lättare skuldbörda.

Optimisterna tror att normpolitiken kommer att gå i stort sett omärkt genom det här stålbadet. Enligt dessa har det svenska folket lärt sig läxan från 1980-talets excesser och krisen i början av 1990-talet. Därför är man fortfarande villiga att svälja normpolitikens beska medicin. Optimisterna kan se tillbaka på ett framgångsrikt 1990-tal och därför med rejält stöd hävda att låg inflation och budgetöverskott tillhör ryggraden i det svenska samhällsbygg-andet. Politiker från i stort sett alla schatteringar är beredda att hålla med.

Affärsvärlden är mer pessimistiskt och räknar med att det måste ske ett och annat bondeoffer på vägen.

Ett skäl till detta är att antalet ekonomisk-politiska mål numera har vuxit över alla breddar. Om inflationsmål och utgifts-tak är grundbultar i normpolitiken, så har det under resans gång tillkommit andra mål, framför allt inom arbetsmarknadsområdet. När Göran Persson tidigt under 1990-talet hävdade att arbetslösheten skulle pressas ner till fyra procent var det i stort sett ingen som trodde att det var möjligt. Troligtvis inte ens han själv.

Nu är vi där. Då riktas ansträngningarna genast mot att uppfylla nästa “omöjliga” Perssonprojekt, nämligen att 80 procent av befolkningen mellan 20 och 64 ska ha ett jobb. Men om den 80-procentiga sysselsättningsgraden fortfarande är mer att betrakta som en avlägsen arbetsmarknadspolitisk utopi, så kan man nog med visst eftertryck hävda att den fyraprocentiga arbetslösheten numera tycks ha hamnat bland de ekonomiska normerna. I alla fall för en socialdemokrat. Att Sverige dessutom i största möjliga hast ska baxas in i EMU komplicerar den ekonomisk-politiska agendan ytterligare, liksom tillsättandet av en ny riksbankschef.

Komplikationer

Det har redan tillstött en hel del komplikationer på vägen. Lönerna ökar numera snabbare än vår omvärld, inflationstakten ligger och hackar kring tre procent och sjukskrivningarna stiger rekordsnabbt. Dessutom är det mycket troligt att utgiftstaket kommer att spricka redan i år. De flesta ekonomer skulle nog tolka det som att resursutnyttjandet i ekonomin är för högt för att den åter ska kunna tillåtas växa i så snabb takt att arbetslösheten sjunker ytterligare.

Därför börjar det redan nu bland svenska mjukisekonomer hävdas att det finns skäl att höja inflationsmålet för att på så sätt skapa utrymme för ännu lägre arbetslöshet. Argumenten för detta finner de faktiskt främst bland amerikanska ekonomer. Dessa har med stigande irritation konstaterat att Europa inte bidragit med speciellt mycket när det gäller att sätta fart på världsekonomin. Ett av målen för kritiken har varit den europeiska centralbanken (ECB) och dess, i deras tycke, alltför strikta inflationsmål på maximalt två procent inflation.

I den kritiken instämmer Affärsvärlden. Det var ju faktiskt med rodnande kinder man under förra året följde den amerikanska centralbankens kamp mot lågkonjunkturen, samtidigt som ECB styvnackat vägrade att sänka räntan.

Arbete förgäves

Men att i nuvarande läge ändra den rådande inflationsnormen i Sverige skulle med all säkerhet göra att tio års kamp för att etablera låginflationspolitiken kastades bort. Visserligen finns det teoretiska skäl att förorda ett högre inflationsmål, eftersom detta skulle underlätta relativlöneförändringar och därmed strukturförändringar på arbetsmarknaden. Problemet är att det i så fall borde ha gjorts redan för några år sedan. Nu är det för sent.

Dessutom är de flesta ekonomer och politiker överens om att vi så snart som möjligt ska ta steget in i det europeiska valutasamarbetet. Något som knappast skulle underlättas med ännu högre inflation. Att sedan naiva svenska politiker tror att ECB ska anpassa sitt inflationsmål efter svenska önskemål gör en faktiskt åter en gång röd om kinderna.

För regeringen återstår därmed att hitta en annan lösning. Det mest naturliga vore att försöka förbättra arbetsmarknadens funktionssätt och locka ut fler personer i arbetslivet. Åtgärder i den riktningen lyser dock med sin frånvaro och det tycks finnas ytterst lite hopp om att något radikalt ska presenteras före valet. En annan möjlighet är att försöka använda skattesänkningar för att underlätta lönebildningen, eftersom det finns ett överskott i den offentliga sektorn. Det här fungerar dock bara på kort sikt och skulle i bästa fall skapa lite andrum för att genomdriva mer radikala arbetsmarknadsåtgärder.

Tillsätt hök

Den troligen bästa och mest effektiva åtgärden under rådande omständigheter skulle vara att snabbt tillsätta en hårdför inflationshök som ny riksbankschef. Frågan är om Göran Persson törs presentera ett sånt namn före valet, och därmed utmana en stark opinion inom socialdemokratin och deras regeringspartners: de som drömmer om en återgång till 1980-talets fulla sysselsättning som ledstjärna för den ekonomiska politiken – den politik som en gång ledde oss i fördärvet.