Politiker otippat toppkneg

Min dotter är 15 år och måste snart söka till gymnasiet. Det är många funderingar om vilken linje hon ska välja och om vad hon ska bli när hon blir stor.

Min son gick ut gymnasiet i våras och läser nu klassisk sång för att möjligen så småningom kunna ta sig in på Musikhögskolan i en mördande konkurrens. Han slits mellan opera och jazz, men tror att det kan bli svårt att leva på något av dem.

Dottern berättar att hennes kompisar säger att hon kan bli advokat eller också kan hon ju bli politiker. Sonen har också till vår häpnad börjat säga liknande saker – man kan ju bli politiker.

Med en politisk journalist som pappa och en mamma som gjort ämbetsmannakarriär har de av naturliga skäl vuxit upp i ett samhällsengagerat hem.

Diskussionens vågor har gått höga. Vi kallas för den italienska familjen av ungarnas kompisar. Argumentera kan de alltså. Men till skillnad från sina föräldrar har våra barn aldrig varit i närheten av att engagera sig politiskt. Av att gå med i ett politiskt ungdomsförbund eller intressera sig för någon intresseorganisation.

Och nu tror de att de ska kunna bli politiker och ser på det som vilket yrke som helst. Att politik är ett förtroendeuppdrag har uppenbarligen varken vi eller skolans samhällskunskap klarat av att förmedla.

Paradoxen är att ungdomarna kan ha rätt.

Visserligen ser den politiska marknaden vid en första anblick ganska risig ut. I början av 1950-talet fanns det ungefär 200 000 förtroendevalda i kommuner och landsting. Var 25:e vuxen svensk hade ett kommunalt förtroendeuppdrag.

I dag är det ungefär 40 000 personer som har politiska förtroendeuppdrag. Storkommuner och nedläggning av en massa kommunala nämnder och styrelser har gjort att få numera känner någon som har politiska uppdrag.

Men samtidigt som förtroendeuppdragen försvunnit har antalet hel- och deltidspolitiker rakat i höjden liksom antalet politiska tjänstemän. Även kommunalråd håller sig numera med politiska sekreterare. Och ombudsmännen har inte blivit färre i takt med medlemmarna i partierna, snarare tvärtom. För att inte alla konsulter som arbetar i anslutning till den politiska sektorn.

Möjligheterna att försörja sig som politiker har paradoxalt nog ökat i takt med att uppdragen och medlemmarna blivit färre. Vi har fått ett partiväsende som betalas med skattepengar, medlemmarna behövs inte längre.

Partierna och deras alltmer marginaliserade ungdomsförbund har ingen brist på pengar. Därför kanske hela förbundsstyrelsen i det socialdemokratiska SSU, som redovisar 1 200 medlemmar till Statens ungdomsråd, åka till USA och följa slutskedet av presidentkampanjen. Staten betalade.

Slutsatsen är att den som tar sig in i politiken har ganska hyggliga chanser att kunna försörja sig på det. Med allt färre aktiva är konkurrensen inte särskilt hård.

Det är i själva verket brist på kandidater. Partierna annonserar efter folk.

“Vill du bli politiker?” Med den frågan lockar exempelvis Vuxenskolan och centern till studiecirklar runt om i landet. I lördags var ett hundratal deltagare från Dalarna på studiebesök i riksdagen och kanslihuset som avslutning på kursen.

Men de behöver inte bli centerpolitiker. Karin Örjes, regionchef för Vuxenskolan som lett kursen i Borlänge, tror inte att alla som varit med delar centerns värderingar. Hon tycker att det är jätteroligt även om de går med i andra partier. Det behövs flera politiker överallt.

Partierna står alltså med öppna armar. Och de bestämmer fortfarande vilka som är valbara och vilka som blir politiska tjänstemän.

Det saknas alltså folk och branschen har hyggligt med pengar.

Inte så konstigt att ungdomarna snackar om att de kan bli politiker.