Portvinets konstanta kvalitet

“Som att dricka en söt konstfrusen eld” skriver Håkan Nesser om portvin i romanen Ewa Morenos Fall. Det är en en av mina favoritbeskrivningar och är mycket träffande. När kvicksilverstapeln sjunker och temperaturen med den och dagarna blir kortare så dras mina instinkter kring femblecket mot att dra igen lap topen, hasta hemåt och kura ihop i favoritfåtöljen med något läsbart och ett glas med något riktigt delikat.

Med risk att låta tråkig och förutsägbar så måste jag medge att mitt val alltid blir ett glas Tawny Port. Jag har alltid en uppsättning välputsade och vackra vinglas av österriskiskt ursprung nära till hands om gäster skulle komma förbi på ett hastigt glas. Under sena hösthelger inbjuder flaskan att hällas upp i en djupt granatfärgad kakofoni av aromatisk frukt och subtila kryddor.

Det är söndagskväll, det är dags att ta hand om den löjligt volyminösa disken efter lördagskvällens middagsbjudning, hälla upp ett par stadiga klunkar i vad som nu finns tillgängligt och begrunda de utsikter och möjligheter som kommande höstvecka har att erbjuda.

Port är ett starkvin, med en historia lika lång och komplex som dess finish. Det har avnjutits för sig självt eller till desserter sedan slutet av 1600-talet. De flesta portviner, likt Champagne, är icke årgångsbetecknade. Vinmakarna vill upprätthålla en konstant kvalitetsnivå år efter år och behåller därför en viss del av varje skörd för att blanda med framtida laddningar. Men så sker det, något år här och där per decennium, att vinets kvalitet och karaktär är av ett så pass specifikt snitt att man väljer att årgångsbeteckna det och lagra det i källarna i ett tjugotal år innan det finner sin väg ut på marknaden.

Portvin är bäst serverat i ett glas där man får plats med ett tiotal centiliter. Se till att glaset har gott om plats så att man kan få ner sin näsa för att kunna dofta riktigt ordentligt innan man tippar glaset mot sin längtande strupe. Nej, här funkar verkligen inte de där gamla knubbiga små glasen som man ärvt efter farmor, de är inte bara löjligt underdimensionerade, de är även vinfientliga! Snälla, tänk på att här behövs inga stora och yviga rörelser. Det kommer nämligen att sluta med att du drar upp ett moln av 40-procentig etanol i näshålan samtidigt som du adderar ytterligare en blodröd fläck på din matta. Så ta det bara lugnt. Håll upp glaset mot brasan (eller skenet från din plasmaskärm) och beundra vinets färg.

PS. Förträng din fulla e-postbox och stanna upp för att dofta på rosorna. När du ändå är där, studera de vilda björnbären och jordgubbssylten i tjocka lager av svartvinbär och anis. Och dragen av te och tobak som genljuder tillsammans alltgenom sin finish. Och överväg starkt om det inte är den effektive Herr Siemens som får ta hand om resterna av en fantastisk gårdagskväll.

Björnstierne Antonson utsågs till årets sommelier i Sverige 2003. Han skriver om vin varje vecka på Affärsvärlden.se

nullnullnullnull