Press i pressen

”Om det hade velat sig illa för Bonniers hade Dagens Industri kunnat vara ett dotterbolag till SEB.”

Så sade SEB:s dåvarande chef Lars Thunell vid en middag på SEB:s huvudkontor för några år sedan. Gästerna var Dagens Industris redaktion och Thunell försökte skämta till det en smula. Men DI-reportrarna skruvade på sig. Vad menade karln?

Efter några sekunders obekväm tystnad harklade sig Thunell och förklarade att när Bonniers hade köpt ut morgontidningsförlaget Marieberg från börsen några år tidigare, så finansierades det genom ett lån där aktierna i Dagens Industri AB lämnades som pant hos banken. Problem med amorteringarna? Då hade den rosa tidningen blivit ett dotterbolag till Wallenbergs bank.

Så blev det aldrig. När DI kom på middag hade Bonniers redan betalat tillbaka lånet och fått igen panten. Ett faktiskt ganska riskfyllt projekt hade slutat lyckligt.

Efter ett antal nya förvärv har Bonnierkoncernen nu åter en hög skuldsättning samtidigt som mediejättens konjunkturkänsliga annonsförsäljning åker ner i källaren. Det försätter Bonniers i ett prekärt läge.

– Det vi upplever just nu har vi inte sett tidigare. Vi har gått in i lågkonjunkturens vägg. Det gör att vi saknar karta framöver. Det är svårt att prata om generella strategier, men vi ska fokusera på långsiktiga beslut, sade koncernchefen Jonas Bonnier häromveckan till Dagens Industri.

Och Bonniers är inte ensamt. Alla de nordiska mediejättarna har de senaste åren gjort stora förvärv med lånade pengar och har en skuldsättning som blir utmanande nu när konjunkturen tvärnitar. Enligt uppgifter till Affärsvärlden har representanter från flera mediebolag varit uppe hos bankerna den senaste tiden för att förhandla om sina lån.

Mest skuldsatt bland de stora nordiska mediebolagen är norska Schibsted, ägare till bland annat Aftonbladet och Svenska Dagbladet. Koncernen hade vid årsskiftet en nettoskuld på 5,4 miljarder norska kronor (7 miljarder svenska). Den ska ställas mot intjäningen som föll brant redan i fjol (mätt som rörelseresultat före avskrivningar, ebidta). Schibstedkoncernen gick med förlust på sista raden förra året, men då ingår en engångskostnad – ett sparpaket – på 1 miljard norska kronor. Om man i stället skulle fördela den över tre år som en rörelsekostnad och börja 2008, så var fjolårets ebidta i princip noll.

Före engångskostnaden var relationen mellan nettoskulden och ebidta i Schibsted 2,8. Och i år lär den relationen åka i höjden när vinsten faller med tappet i annonsförsäljningen. Schibsted gynnas dock av att den norska kronan i år har stärkts, då koncernens eurolån automatiskt har krympt ihop.

Relationen mellan nettoskuld och ebidta är centralt för hur bankerna ser på ett bolags skuldsättning. Det visar nämligen hur stor nettoskulden är i relation till intjäningen i reda pengar – det som man ska betala ränta och amorteringar med. Och ofta är lånevillkoren (covenanterna på svengelska) kopplade till nivån på just det nyckeltalet. Enkelt uttryckt: ju högre siffra, desto dyrare lån.

Bankernas smärtgräns för skuldsättningen för nordiska bolag ligger, enligt uppgift till Affärsvärlden, mellan 3 och 4. Även om mediebolagen inte är där än, så visar en genomgång att bufferten och därmed acceptansen för vinstfall inte är enorm.

Efter Schibsted är det Bonniers som har den mest problematiska skuldsituationen. Bonnier AB har gjort flera stora förvärv de senaste åren, bland annat av TV4, det finska tv-bolaget MTV, ett amerikanskt magasinförlag samt, i fjol, betal-tv-bolaget Canal Plus. Köpräden har byggt upp en nettoskuld på imponerande 9 miljarder kronor.

Hur ebidta ser ut för 2008 går inte att säga exakt, Bonniers har hittills bara offentliggjort några enstaka siffror om fjolåret. Men en summering av rörelseresultaten för affärsgrenarna ger 2,7 miljarder kronor. Om avskrivningar och amorteringar låg på samma nivå som 2007 hamnar ebidta i så fall på cirka 3,7 miljarder.

Det skulle ge en skuldrelation på 2,3 för fjolåret. År 2009 lär resultatet bli avsevärt lägre, börsanalytiker räknar generellt med omfattande intäktstapp.

Jonas Bonnier var dock inte särskilt oroad över skuldsättningen i den ovan citerade DI-intervjun.

– I relation till tillgångarna är 9 miljarder kronor inte mycket. Vi har lika mycket tillgångar som vi har skulder. Vi står starka i jämförelse med andra, sade han.

Det var heller inte bara Bonniers som storhandlade under ”superkonjunkturen”. Konkurrenten i Göteborg, Stampenkoncernen, har också köpt flera medieföretag de senaste åren, i vissa fall riktigt dyrt. De två största köpen är VLT-koncernen och Centertidningar.

Stampen hade vid slutet av 2008 en nettoskuld på 1,6 miljarder kronor, med totala tillångar på 5,1 miljarder. Koncernen, som är privatägd av släkten Hjörne, upplevde ett ordentligt vinsttapp redan 2008 och gjorde en rörelsevinst på 300 miljoner kronor. Inte heller här har någon detaljerad årsredovisning offentliggjorts, så räknat på samma avskrivningar och amorteringar som 2007 ger det ett ebidta för Stampen på 600 miljoner kronor.

Skuldrelationen blir i så fall 2, instabilt i en cyklisk bransch på väg ned i källaren. Stampen, med flaggskeppet Göteborgs-Posten i spetsen, är också ett långt mer renodlat dagspressföretag än exempelvis Bonniers, vilket gör koncernen mer sårbar för rena fall i annonskonjunkturen. Å andra sidan har lokaltidningar ofta en starkare marknadsposition, vilket kan kompensera. Upplageintäkterna på lokalsidan borde också vara mindre instabila än i rikspressen.

Även Stenbecks mediebolag MTG har tagit på sig stora lån med en nettoskuld på 4,7 miljarder kronor efter fjolårets lånefinansierade köp av ett tv-bolag i Bulgarien. Sett till rörelseintäkterna 2008 är dock inte skuldsättningen alarmerande, ungefär lika stor som ebidta för 2008. Men även den lär åka upp när annonsintäkterna krymper i år.

Ett annat mediebolag i det stabilare facket är börsnoterade Sanoma Oy i Finland. Bolaget har visserligen en nettoskuld på 1 miljard euro, på totala tillgångar på 3,3 miljarder. Men Räknat på ebidta för 2008 blir skuldrelationen 1,8 – som sannolikt kryper över 2 i år.

Vilka konsekvenser får då skuldsättningen? Förutom att det kan höja lånekostnaderna och försämra resultatet ytterligare, kan de högbelånade mediekoncernerna ställas inför en rad strukturella problem när intäkterna nu viker.

Likviditeten sägs inte vara något akut problem. Alla koncernerna ska ha löpande kreditlinor och så pass etablerade bankrelationer att kassasituationen är hyfsad. Abonnemangsaffärer som betal-tv och tidningsprenumerationer är dessutom ofta förskottsbetalda. Men bolagen lär ändå få hålla hårt i sina likvida medel de kommande åren, vilket begränsar handlingsutrymmet och hindrar nyinvesteringar.

Men på ett område kan lånekrisen ge problem, nämligen utdelningen till ägarna. En rad andra börsbolag har ju slopat eller kraftigt strypt sina aktieutdelningar i år. Schibsted annonserade först en utdelning, om än neddragen. Men i förra veckan kom nyheten att att utdelningen dras in. Koncernen släpper inte ifrån sig en enda krona i dagsläget.

Bonnier AB helägs av Bonnier Holding AB som i sin tur ägs till 80 procent av ett sjuttiotal medlemmar i Bonnierfamiljen, och till 20 procent av det också familjeägda Albert Bonnier AB, som dock har röstmajoriteten. I fjol delade Bonnier AB ut 278 miljoner kronor till Bonnier Holding som delade vidare 112 miljoner till familjen (direkt och indirekt).

Frågan är om inte Bonniers tvingas slopa utdelningen i år. Det lär i så fall ge upphov till en hel del tandagnisslan hos familjemedlemmarna, som ju inte kan sälja sina aktier och därför inte har någon annan möjlighet att få loss kontanter för sina ägarandelar. Bonnier Holding har visserligen rätt stora andra tillgångar, som fastigheter och skog, och gruppens soliditet är utan tvekan god. Men det företaget har knappast ett tillräckligt kassaflöde för att göda familjen med utdelningar. I värsta fall kan ju Bonnier Holding dessutom tvingas till någon form av ägartillskott till sin mediedotter. I ett sådant läge blir nackdelen med att vara privatägd uppenbar; en nyemission är knappast att tänka på, givet ägarkretsens skiftande och ofta begränsade förmåga att delta i en sådan. Ett problem som Bonniers för övrigt har gemensamt med Stampen.

Ett alternativt sätt att lösa kapitalsituationen i Bonnier AB är att sälja verksamheter. Frågan är vilka som i så fall skulle kunna komma i fråga. TV och Magasin är de delar som har vuxit genom förvärv de senaste åren, och som förmodligen hamnar långt ner på säljlistan. Bokförlagen är koncernens ursprung, och det är svårt att tänka sig att familjen säljer dem.

Dagstidningar är däremot ett område där Bonniers har sökt strukturaffär tidigare, då med Schibsted när det gällde Dagens Nyheters och Svenska Dagbladets administration. Schibsted verkar nu i stället integrera SvD med Aftonbladet, varför den dörren tycks vara stängd. Frågan är vilka andra köpare som kan komma i fråga där. En möjlighet är ett private equity-bolag. Bonniers har tidigare gjort affärer med både EQT (Duni) och Ratos (Bisnode). Som kuriosa kan nämnas att Ratos vd Arne Karlsson dessutom sitter i Bonnier AB:s styrelse. Just Bisnode har Bonnier AB fortfarande 30 procent av, vilket naturligtvis kan säljas.

Om nu inte den gamla panten från Mariebergsaffären kan bli aktuell igen. Bonniers affärstidningsdel, Business Press, med höglönsamma Dagens Industri i spetsen gjorde en rörelsevinst på 211 miljoner kronor förra året och är definitivt en säljbar tillgång.

Fotnot: Affärsvärldens ägare, Helsingforsnoterade Talentum Oy, hade vid årsskiftet en nettokassa och inga större skulder. Bolaget påverkas dock av konjunkturraset och föreslår en halverad utdelning.