Råvaruboomens mörka baksida

Ur ett moraliskt perspektiv borde vi kanske vara tacksamma för det stigande oljepriset. Ändliga naturresurser ska ju vara knapphetsprissatta. På lite sikt kommer hybridfordon och elbilar att massproduceras och ta allt större marknadsandelar. Förhoppningsvis blir det lättare att begränsa utsläppen av växthusgaser.

Men råvaruboomen har också en allvarlig baksida. Det stigande oljepriset lockar visserligen investerare till solenergi och annan miljövänlig teknik, men marknadskrafterna slår blint. Även det smutsiga kolet har ökat i pris. Brytningen ökar snabbt och till och med den norska gruvan på avlägsna Svalbard går numera med vinst.

En annan konsekvens av råvarufebern gäller sättet att göra affärer. Spekulationsfaser har alltid funnits och kommer alltid att finnas. Men de kan ta sig olika uttryck. Åren 2003-2007 hade vi stigande värden på realtillgångar som aktier och fastigheter samtidigt som räntorna befann sig på historiskt låga nivåer. Standardavvikelsen vad gäller konsumentpriserna i OECD föll från 1,5- 2,0 i mitten av 1990-talet till under 1 i slutet av 2006. Finansmarknaderna befann sig i perfekt harmoni. Det tillståndet kunde inte bestå. Fastighetspriserna i många industriländer hade drivits upp till alltför höga nivåer.

Ändå finns det mycket gott att säga om det affärsklimat som rådde under de goda åren. Låg volatilitet, hög transparens och en växande världshandel gjorde det lätt att introducera nya företag, ny teknik och nya idéer. Risken finns att den öppenhet som rådde under boomen 2003-2007 går mot sitt slut. När det villiga kapitalet flödar över till råvarunäringarna möter det nämligen en annan miljö. För att få perspektiv kan vi blicka tillbaka till den förra råvaruboomen.

Alltså till åren i början av 1980-talet, strax efter den andra oljekrisen som bröt ut i och med kriget mellan prästerskapets Iran och Saddam Husseins Irak. Det var då den tidigare skeppsmäklaren Tedde Jeansson blev kung av Stureplan. Hans Scandinavian Trading Company (STC) handlade olja med telex och telefon från kontoret intill Dramaten i Stockholm. Bolaget var ett av börsens mest värdefulla och gick 1987 upp i Volvo.

Jeansson och hans team gjorde goda och dåliga affärer på den sjudande marknaden, men det intressanta i ett nutida sammanhang är vad allt detta betydde för klimatet i svenskt näringsliv. Spekulation i råvaror skedde då, som nu, i relativt slutna rum. Det gällde att kringgå regleringar, betala provisioner och utnyttja kontakter. För att balansera risken i ett icke transparent klimat byggde de stora företagen konglomerat och satsade på finansiell trading. Landets ledande företagsledare, Pehr Gyllenhammar, presiderade inte bara över lastvagnar och personbilar utan sålde också skidpjäxor, hyrde ut bilar och bryggde öl. När företagen koncentrerade sig på makt och riskavvägning gick det ut över affärerna och produktiviteten. Enligt en studie av McKinsey var den svenska fordonsindustrin lika effektiv som den japanska 1980. Tio år senare var produktiviteten 20 till 30 procent sämre. Svensk industri hade tappat greppet och återfann det inte förrän i mitten av 1990-talet.

Vi ska inte övertolka parallellerna med 1980-talet. Den tidens råvaruspekulation skedde i en genomreglerad ekonomi. Att råvarupriserna stiger är logiskt. Numera finns också gott om oberoende energi- och metallanalysfirmor och mycket av handeln sker på börser som står under effektiv tillsyn.

Men vi bör vara medvetna om att råvaruboomen kan få vittgående konsekvenser.