Realpolitikens raketfärd

Få branscher har ett lika solitt dåligt rykte som vapenindustrin. Att det är välförtjänt behöver knappast tilläggas. De saluförda produkterna dödar och lemlästar människor på effektivaste sätt samtidigt som mutor och korruption är så vanliga att de av branschveteraner snarast uppfattas som sedvanliga marknads­föringskostnader och affärsbetingelser.

Det är därför ingen slump att försvarsindustrin har funnits i centrum av flertalet av de handelspolitiska skandalerna i Sverige under senare decennier. Bofors-affären i mitten av 1980-talet, då bolaget kringgick exportförbudet och sålde Robot 70 till Dubai och Bahrain via ett bulvanföretag, finns väl bevarad i folkminnet. Det gör också Indien-affären några år senare då samma före­tag säkrade en stor kanonorder med hjälp av mutor. ­Gripen-försäljningarna till Sydafrika och Tjeckien är av senare datum, men lika solkiga.

Mot denna bakgrund är svenska folkets avvaktande hållning till vapenhandel inte svår att förstå. Knappt hälften, 44 procent, tycker att det är en mycket eller ganska bra idé att helt förbjuda vapenexport, enligt SOM-mätningen från 2013. Och nära 80 procent brukar tycka att export till diktaturer ska förbjudas.

Intressant i sammanhanget är att vapenexport till diktaturer faktiskt redan är förbjuden i Sverige, i alla fall i teorin. Så här står det i lagen om krigsmateriel från 1991/1992:

”Tillstånd till utförsel av krigsmateriel, eller annan utlandssamverkan som avser krigsmateriel, bör inte lämnas om det avser stat där omfattande och grova kränkningar av mänskliga rättigheter förekommer. Respekt för mänskliga rättigheter är ett centralt villkor för att tillstånd skall beviljas.”

Det lilla ordet bör i början av texten innebär att det i praktiken är en gummiparagraf. Och här ryms också förklaringen till att Saudi­arabien och Thailand finns på topp fem-­listan över länder som köpte svenska vapen år 2013 (övriga tre är USA, Norge och Indien).

Denna dubbla inställning till vapenexport – hård och kategorisk i talarstolar och i lagens anda, men flexibel i förhandlingsrum samt i lagens bokstav och uttolkning – har tjänat både svenska regeringar och försvarsindustrin väl. Vapenexporten fyrfaldigades mellan åren 2001 och 2011 till nära 14 miljarder kronor, därefter har den backat till 8 miljarder 2014. Man måste dock titta på trenden snarare än enskilda år eftersom variationerna är stora.

Fast det är knappast det ekonomiska ut­bytet som genom åren har motiverat politiker av olika färg att främja vapenindustrin när de har hamnat i ansvarig ställning. Knappast heller jobben, även om de spelar roll lokalt i orter som Linköping, Karlskoga och Örnsköldsvik. Nej, dubbelmoralens drivkraft är snarare insikten att ett litet land som Sverige inte kan ha en egen försvarsindustri och utveckla ubåtar, stridsflygplan och luftövervakningssystem i världsklass utan en betydande export. I synnerhet inte som det svenska försvaret har rustat ner i snart 25 år och blivit en så liten kund att det inte längre räcker för att hålla hela näringen under armarna.

Det är också så att frågor om vapenexport tenderar att vara antingen svarta eller vita när de ska besvaras i en enkätundersökning, men oftare återfinns på en gråskala när de ska bedömas i praktiken. Är det exempelvis självklart att en diktatur inte ska få försvara sig med svenska vapen om den angrips av en annan diktatur? Och ska de som vill skydda sig och sina familjer mot IS korsfästningar och halshuggningar nekas svenskt exporttillstånd om deras syn på kriminalvård eller jämställdhet mellan könen inte överensstämmer med den i Sverige förhärskande?

När miljöpartiets Gustav Fridolin frågades ut om sin och partiets syn på vapenexporten i SVT:s Agenda i söndags avstod han från kategoriska uttalanden i avvaktan på den så kallade Kex-utredningen, som presenteras om några veckor. Fridolin uttryckte en förhoppning att utredningen ska föreslå skärpt lagstiftning men medgav också att miljöpartiet knappast får gehör för alla sina krav och kommer tvingas till kompromisser. Hans återhållsamhet förklaras säkert av att han numera sitter i regeringen och därför tvingas vara mer pragmatisk och realpolitisk än han och miljöpartiet kunde tillåta sig i sorglös opposition.

Men kanske fanns där också en antydan om vad som kommer att hända med vapenexporten när utredningens förslag väl har stötts och blötts. Förmodligen kommer lagtexten att skärpas. Förmodligen kommer det även i framtiden att finnas kryphål och utvägar. Förmodligen kommer vapenexporten fortsätta att vara den största handelspolitiska huvudvärken för nuvarande och kommande regeringar i decennier. Och förmodligen kommer försvarsindustrin fortsätta att ha ett närmast bottenlöst dåligt rykte.