Receptet för en bra start

“En jävla pärs.” Så beskriver en börsdirektör processen att ta bolaget till börsen. Ändå kommer han sannolikt att få sällskap av minst något tiotal nya kollegor de närmaste åren när intresset för börsintroduktioner ökar i takt med att generalindex stiger.

Hos Torsten Örtengren, chef för börsens noteringsgrupp, finns redan ett dussintal bolag som är inne i processen och så har det i princip varit de senaste 18 månaderna. Det synliga resultatet har blivit en handfull noteringar det senaste året, men många väntar sig att aktiviteten ökar markant till hösten.

Vad får då bolag att gå till börsen? I skolboken är svaret att få tillgång till riskkapital. Även om det fortfarande händer, Ericssons och ABB:s nyemissioner är ju lyckade exempel på det, så har just den funktionen i dag en underordnad betydelse.

I stället handlar det om att få tillgång till en annan sorts riskkapital, det egna bolagets noterade aktier. De kan användas för att köpa andra bolag och som ingrediens i olika incitamentsprogram till personal och ledning. En notering ger också bolag mer uppmärksamhet och underlättar rekrytering, inte minst av vd och ledning. Fråga vilken headhunter som helst vad som är lättast: att ordna en vd till LKAB eller till SSAB. Börs-vd:ar har ofta något slags hatkärlek till den uppmärksamhet som bolaget får från media och investerare.

Dessutom är börsen ett bra sätt för ägare att komma ur sitt innehav. Det gäller både de stora riskkapitalbolagen och det lilla familjeföretaget. Entreprenören som vill kunna realisera en del av sin förmögenhet utan att förlora kontrollen över bolaget är en annan vanlig kategori när det gäller nyintroduktioner.

Tanken på en notering kommer inte snabbt, utan har antingen alltid funnits med i planerna eller mognat fram under flera år. När ägarna är någon form av riskkapitalbolag finns noteringen i princip med i beräkningarna från början.

När ett bolag väl bestämt sig för att satsa på en börsnotering blir just börsen en av de första anhalterna. Ett första möte med noteringsgruppen och en undertecknad ansökan sätter i gång processen, som så småningom förhoppningsvis ska resultera i ett nytt företagsnamn i tidningarnas börstabeller.

Typiskt sett tar det runt ett halvår innan man har ett godkännande och därmed kan börja sälja in bolaget till investerare. Det mesta av tiden fram till dess brukar användas till att granska bolaget på alla upptänkliga ledder och rätta till de brister som kan finnas. Kort sagt göra bolaget börsfähigt.

Bland det första ett bolag sedan gör är att anlita en investmentbank som agerar projektledare. Börsen tillsätter en börsrevisor från någon av de fyra stora revisionsfirmorna. Börsrevisorn ska granska att bolaget uppfyller alla villkor för en notering.
Villkoren gäller mest förmågan att leverera information till marknaden om företaget och dess finansiella situation, om ledningens och styrelsens sammansättning, om ekonomiska rapportsystem och om kontrollsystem i bolaget.

Nu sätter en omfattande genomgång av bolaget i gång, en så kallad due diligence. Den görs i två varianter, en legal och en som mer skjuter in sig på bolagets verksamhet. I det förra fallet går man igenom risker och avtal. I det senare kan man ställa frågor av typen: “Den där fabriken i Malaysia, hur ser den ut egentligen?” eller “Det finns väl inga barnarbetare där?”.

Horder av advokater och revisorer arbetar med bolaget tillsammans med en eller flera investmentbanker. Ett femtiotal personer brukar vara inblandande i processen som föregår noteringen av ett bolag värt några miljarder kronor, en rätt normal börsnotering i Stockholm.

– Advokaterna har definitivt fått mer att säga till om i IPO-processerna de senaste åren, säger Arvid Carlsen på Enskilda Securities corporate finance-avdelning.

Av kostnaden för en notering, som brukar ligga på mellan tre och fem procent av bolagets marknadsvärde, står de legala kostnader, enligt olika uppgifter, för runt hälften, ibland mer.
Har bolaget dessutom tänkt sig att sälja aktier också till amerikanska investerare så tillkommer extra krav och internationella jurister måste kopplas in. Både investmentbanken och bolaget självt har dessutom egna juridiska rådgivare.

Syftet med genomgången är förstås att se till att allting står rätt till och att kartlägga de eventuella risker som finns i bolaget. Utomstående investerare måste kunna få en så bra bild av bolaget som möjligt.

Jakten på lik i garderoberna är också ren självbevarelsedrift. Oegentligheterna i Intrum Justitia och asbestproblemen i Alfa Laval är fortfarande i färskt minne. Därför blir genomgångarna av bolagen före noteringen bara grundligare och högarna med legala dokument allt tjockare.

Det har hänt att investmentbankerna själva blåst av noteringsprocesser. Ledningar och styrelser där det döljs motsättningar om strategival eller sakfrågor kan vara sådana omständigheter.

Allt detta går förstås inte ledningen i bolaget förbi. Advokater som frågar ut ledning och personal och revisorer som rotar runt i allehanda dokument rubbar naturligtvis cirklarna för vilken företagsledning som helst, hur stabil den än må vara.

– Det är svårt att i förväg föreställa sig den mentala press det innebär med noteringsprocessen. Det är mycket folk inblandade som inte kan eller förstår din rörelse och de måste informeras och utbildas. Det är många som granskar bolaget och dess förehavanden, och det innebär ju alltid ett visst en mått av betygsättning, säger Fredrik Cappelen, vd på kökstillverkaren Nobia som noterades sommaren 2002 av sin huvudägare riskkapitalbolaget Industri Kapital.

Under noteringsprocessen är det därför besvärligt för företagsledningen att driva bolaget på ett normalt sätt. Större förändringar blir svåra att göra, både för att förberedelserna för börsnoteringen tar mycket tid och för att bolaget inte heller får förändras för mycket under granskningsprocessen.

I Nobias fall tog det mellan åtta och tolv månader efter noteringen innan bolaget till fullo hade “hämtat sig” och med full kraft kunde fortsätta färden framåt.

Genomgången av bolaget står för uppåt 90 procent av arbetsinsatserna i samband med en börsintroduktion. Men det förekommer också aktiviteter som syns mer utåt och som ger större möjlighet för framför allt investmentbanker att profilera sig.

Informationen kring bolaget till media, allmänhet och potentiella investerare har bara blivit viktigare med åren.

En central del av investmentbankens arbete, ofta tillsammans med en pr-byrå, är att dels måla upp en fördelaktig bild av företaget, dels förklara varför det vore en synnerligen god idé att köpa aktier i bolaget.

– Det är viktigt att folk vet vad bolaget är och står för. Annars blir det aldrig mer än en aktie och det kan vara avgörande för hur bra introduktionen går säger Lena Torlegård, partner på pr-företaget JKL, som deltagit i en rad börsnoteringar.

Det är nu bolaget får etiketter som: “marknadsledande”, “i världsklass”, “unikt i sin bransch”, “tillväxtorienterat”, “spännande framtid”, “starka kassaflöden” med mera. Det är alltså här man tar fram företagets och aktiens USP, unique selling points. Marknadsföringstaktik med andra ord.

När genomgången av bolaget är klar och nödvändiga justeringar gjorda kan prospektet färdigställas. Det nagelfars sedan av jurister innan det lämnas över till börsens bolagskommitté, som är den instans som ger klartecken till notering. Om börsrevisorn är nöjd med sakernas tillstånd ger han också sitt klartecken till bolagskommittén.

Kommittén träffas en gång i månaden och ska ha prospektet minst en vecka före mötet. Nästan inget prospekt godkänns direkt, utan kommittén brukar komma tillbaka med krav på ändringar och förtydliganden. För det mesta rör det formuleringar och läsbarheten, alltså hur begripligt prospektet är.

Så här långt brukar det ha tagit ett halvår och nu väntar en sista, intensiv period – kanske. Med alla papper klara är det bara för bolaget och investmentbanken att offentliggöra ett erbjudande och prospekt, men nu kommer börshumöret in. Många bolag och deras ägare har backat ut i det här skedet för att man inte ansett börsen tillräckligt stabil.

Godkännandet från bolagskommittén räcker sex månader och sedan måste man göra om processen. Närmare hälften av bolagen faller bort även om de fått klartecken av kommittén, men flera återkommer senare. Orsakerna till att de backar ur varierar, men oftast är det fråga om att de blir uppköpta eller att marknadsförutsättningarna inte är bra nog.

Men om man trycker på startknappen så drar en hetsig period på några veckor i gång. Ofta gör investmentbanken en sondering på marknaden för att försöka fånga upp hur intresset är och vad institutionerna skulle kunna tänka sig att betala för aktien.

Sedan offentliggörs erbjudandet om att teckna aktier tillsammans med prospektet. Då går såväl ledning som rådgivare på högvarv för att sälja in bolaget och dess aktier till media, analytiker och små och stora investerare. Medias roll har ökat väsentligt på senare år, både som granskare av prospektet och som en oberoende utvärderare av aktien. När trovärdigheten för analytiker dalat har medias roll ökat.

– Det är intressant att privatrådgivare ofta hellre pekar på vad media säger än vad de egna analytikerna säger. Media påverkar också institutioner. Med Alfa Laval insåg man för första gången vilken makt som låg hos medierna, säger Torlegård på JKL.

Priset sätts numer nästan alltid med så kallad book-building, det vill säga stora investerare får säga hur många aktier de vill köpa till ett visst pris inom ett bestämt intervall. Sedan får de som betalar mest tilldelning och ett pris räknas fram till vilket mindre investerare får köpa aktier.

Är sedan intresset tillräckligt stort så är det bara för vd att slå sig ned framför skärmen och se de första avsluten rulla förbi. Sedan väntar kvartalskapitalismens bistra värld. Det kan vara en pärs det också.Proffsens råd på vägen

Var ute i god tid, i synnerhet med information kring bolaget.

Ha inte för många rådgivare inblandade; ju fler kockar…

Det tar alltid mer tid och kraft från ledningen än vad man tror.

Medias betydelse ökar, ju mer information om bolaget desto bättre.