Reformerna fortsätter

Riktiga socialdemokrater har alltid sett med skepsis på Gerhard Schröder. Italienska kostymer och cigarrer som kostar ett par hundra kronor styck går inte hem i arbetardistrikten i Ruhrområdet. Inte heller Schröders goda relationer till topparna i tysk industri, bland dem Volkswagenchefen Ferdinand Piech. Å andra sidan är det många i näringslivet och bland mittenväljarna som har ifrågasatt Schröders förmåga att stå emot traditionalisterna i partiet.

I valrörelsen lovade Schröder att modernisera Europas största ekonomi. Som en tysk motsvarighet till Tony Blair skulle han skaka om dammiga gamla Tyskland. Verkligheten blev till att börja med en helt annan.

Finansminister Oskar Lafontaine, vänsterflygelns karismatiske ledare, vände upp och ner på Schröders politik. I månader åkte Tyskland sicksack mellan utbuds- och efterfrågepolitik samtidigt som socialdemokraternas koalitionspartner i regeringen, miljöpartiet B90/Die Grünen, bråkade om kärnkraften och kriget i Kosovo.

Vändpunkten

Följden blev dalande opinionssiffror och svidande förluster i viktiga delstatsval. Det senare betydde att oppositionen fick majoritet i delstatskammaren och kunde blockera viktiga lagförslag. Många bedömare trodde då att Schröders dagar var räknade. Vändpunkten kom när Lafontaine kastade in handduken och ersattes av Hans Eichel. Den nye finansministern gjorde det som ingen hade räknat med. Han tvingade regeringskollegerna att börja spara och lovade skattesänkningar, bland annat en sänkning av företagsbeskattningen till 25 procent från 40-45 procent.

Fler överraskningar

Strax före jul överraskade Eichel med att dra upp tempot ytterligare. Den redan beslutade sänkningen av inkomstskatten – den högsta skattesatsen ska minska från 53 procent till 48,5 procent och den lägsta från 23,9 procent till 19,9 procent – tidigareläggs med ett år. Samtidigt fortsätter sänkningen i två etapper under 2003 och 2005 till 15 procent som lägst och 45 procent för höginkomsttagare.

Det mest överraskande var beslutet att slopa reavinstbeskattningen för företag som säljer ut sina aktieposter i andra företag. I dag betalar de tyska företagen över 50 procent på den här sortens vinster och föredrar därför i regel att sitta kvar på sina innehav, i stället för att använda pengarna för egen expansion.

Sammantaget innebär Eichels skattepaket lättnader på 72 miljarder D-mark, varav hushållen gynnas med 54 miljarder och näringslivet med 18 miljarder. Investmentbanken Goldman Sachs har räknat ut att efterfrågestimulansen kommer att lyfta den tyska tillväxttakten med 0,25 procentenheter nästa år. Men ännu viktigare är struktureffekten och förbättringarna på utbudssidan, som kan innebära extra tillväxt på uppåt en procent under en treårsperiod.

Regeringen planerar att klubba skattepaketet den 9 februari och hoppas kunna ha ett parlamentsbeslut före sommaruppehållet. Men den vet också att reformen kommer att stöta på kritik, både i det socialdemokratiska partiet och i oppositionspartierna CDU/CSU och FDP. Frågan är bara hur stort motståndet blir. Kommer Schröder och Eichel att tvingas kompromissa?

Kristdemokraterna (CDU), som har majoritet i förbundsrådet, kritiserar att s-paketet inte är tillräckligt långtgående. Men CDU befinner sig mitt uppe i en livshotande finansskandal, med olagliga partidonationer, hemliga utlandskonton och misstankar om korruption. Det innebär att Tysklands viktigaste oppositionsparti för närvarande är helt upptaget av sina egna problem och inte utgör något hot mot regeringspolitiken. Delstatsvalen i Schleswig-Holstein den 27 februari och i Nordrhein-Westfalen (landets största delstat med 18 miljoner invånare) torde bli en enkel match för Schröder.

Liten vänsterrisk

Något knepigare är situationen inom partiet. På s-kongressen den 7 december omvaldes Schröder som partiledare med imponerande 86 procent. Men då var partiet fortfarande chockat av valförlusterna och kristdemokraternas framgångar. Frågan är om vänsterflygeln vädrar morgonluft nu när det går bättre för partiet. Och finns det i sådana fall risk för att reformpolitiken bromsas?

Troligen inte. Den tyska konjunkturen har vänt uppåt och arbetslösheten har börjat sjunka. Schröders opinionssiffror stiger. Fortsätter den här utvecklingen så blir det en promenadseger i förbundsdagsvalet 2002 – och det är något som ingen i partiet vill sätta på spel.