Regelbygget ska rädda marknaden

Finanskrisen har lett till högkonjunktur för toppmöten. Världens ledare träffas kors och tvärs i olika konstellationer för att rädda världsekonomin.

Efter helgens möte mellan 43 europeiska och asiatiska länder i Peking stundar ytterligare ett extra EU-toppmöte den 7 november för att förbereda EU:s position inför G20:s toppmöte i Washington den 15 november. President George W Bush har bjudit in 20 ledande industriländer för att utvärdera kris­bekämpningen och enas om principer för en reformering av världens finansiella regelverk. En serie toppmöten ska sedan hållas för att utveckla principerna.

Storstilade uttalanden görs om att nu skapa en ny finansiell arkitektur i världen, kanske rent av ett Bretton Woods II. (Bretton Woods I var världens växelkurssystem 1945–1971.) Alla – från USA och Storbritannien till Frankrike och Kina – är eniga om att ny reglering krävs.

Till och med den moderna finansmarknadens främste förespråkare, förre Fed-chefen Alan Greenspan, har medgivit att han misstog sig. Man kan inte anta att bankers självbevarelsedrift räcker för att skydda dem och hela det finansiella systemet. Frågan är hur den nya regleringen för finansmarknaden ska se ut.

Toppmötena bör först och främst sätta tänderna i ett antal specifika, jordnära brister. Samordningen av lagstiftningen mellan länder och kontinenter blir avgörande. De viktigaste spelarna, USA och EU, ligger före. De arbetar sedan många år med att koordinera sina regler.

Vad regelmakarna helst ska leta efter är rätt incitament (inklusive ersättningar) för att finansmarknaden själv ska styra mot ansvarstagande och undvika överdrivet risktagande med andras pengar. Att täppa till varje kryphål är inte lätt.

Både USA och EU gör helt rätt när de skärper regleringen av de kritiserade kreditvärderingsinstituten. De får inte både ge råd om en finansiell produkt och sedan värdera den.

Världen bör också följa EU:s hårdare kapitalkrav, som begränsar en banks lån till en enskild aktör. Banker ska även tvingas ta mer ansvar för komplicerade finansprodukter, som värdepapperiserade subprimelån. De ska inte få sälja vidare allt utan måste behålla 5 procent och därmed en del av risken. Köparna ska tvingas göra en egen analys. Begriper de sig inte på finansinstrumentet ska de helt enkelt inte köpa.

En annan nyttig regeländring på tal är att låta kapitalkraven svänga med konjunkturen: lägre krav i tuffa tider och högre i goda tider då excesserna frodas.

Två mycket farliga brister som världens ledande länder absolut måste åtgärda är kreditderivat och tillgångar utanför bankers balansräkning. Stora problem har skapats under finanskrisen av att tillgångar gömts i det så kallade skuggbanksystemet utan att tas upp i balansräkningen. Där har högriskinvesteringar med stor hävstångseffekt dolts. De måste fram i ljuset.

Kreditderivatet credit default swaps (CDS) är en enorm tickande bomb. CDS är en försäkring som betalas ut om ett finansinstitut eller finansinstrument fallerar. Men det kallas inte försäkring utan swap just för att undgå reglering. Finansgurun George Soros har länge varnat för att en CDS-krasch hänger över finansmarknaden som ett damoklessvärd.

Den helt oreglerade marknaden har växt explosionsartat de senaste tio åren. Värdet på alla CDS-kontrakt uppgår till 58 000 miljarder dollar. (Det är mer än den sammanlagda BNP:n för jordens alla länder!) Ingen myndighet utövar tillsyn och inga krav finns för rapportering. Ingen vet vem som är exponerad mot vem. Det ger betydande möjligheter till manipulation av marknaden med ryktesspridning. Som vi har sett kan misstroende om bankers soliditet bli förödande.

EU-kommissionen vill införa en central clearingmyndighet i världen för att åtminstone få dokumentation på CDS-marknaden.

Tillsynen av finansmarknaden är ytterligare en akilleshäl. På det området blir det svårare att nå enighet i världen. Någon internationell finansinspektion blir det inte tal om. Inte ens EU-länderna med sitt utvecklade samarbete går med på en europeisk finansinspektion. Länderna bråkar sedan flera år om hur de nationella tillsynsmyndigheterna ska dela upp arbetet med kontrollen av stora gränsöverskridande banker och försäkringsbolag. En snabb lösning är att världen följer EU-modellen och bildar kollegier där tillsynsmyndigheter från berörda länder samlas: en tillsynsgrupp för att varje multinationell bank.

I USA finns ett lapptäcke med inte mind­re än åtta tillsynsmyndigheter. Flera har sovit sött på jobbet under finanskrisen. Där måste strukturen rationaliseras.

Oenigheten lär öka bland världens ledare när de tar upp frågor om hur man ska utforma det finansiella landskapet och vilka nya befogenheter IMF och Världsbanken ska ha. Ideologi och nationella intressen kommer då mer in i bilden. Förhoppningsvis hindrar inte osämjan där den jordnära regleringen.

Risken finns att ledande länder nu överreagerar i panik och inför alltför betungande reglering i stället för smart reglering. Man ska komma ihåg att det var ett av finansmarknadens mer reglerade områden, bankerna, som hamnade i svårigheter. Det var inte, som förutspåtts, de mindre reglerade private equity-bolagen eller hedgefonderna. Om vi bortser från att Island har kallats en hedgefond med regering, förstås.