Riksbankens kamp ensam och hopplös

Igår betalade jag en polsk byggfirma för ett mindre jobb hemma. Jag hade funnit firman, och en del andra som fick lämna anbud, på nätet. Sedan åkte jag och tankade bilen och betalade 12 kronor litern. Full tank kostar mig nu 200 kronor mindre än för ett halvår sedan. Inget märkligt för gemene man, kan tyckas. Men då jag ägnar mycket tid åt att försöka förutse Riksbankens aktiviteter kan jag inte låta bli att belysa kopplingen mellan mina triviala göromål och Riksbankens sisyfosarbete med att få upp inflationen.

Digitaliseringen hjälper mig, via nätet, att hitta det billigaste priset för de varor och tjänster jag efterfrågar. Globaliseringen medger att polska medborgare kan göra arbetet för mig i Sverige. Teknisk evolution har bland annat inneburit nya metoder att utvinna olja, vilket är en av orsakerna till att oljepriset fallit med ungefär 50 procent de senaste sex månaderna. Oljeprisfallet i kombination med ett allmänt varmare klimat pressar dessutom priserna på el. En minskad global efterfrågan leder dessutom till överkapacitet/överutbud inom flera sektorer, vilket ytterligare pressar priserna.

När jag ser Riksbankens arbete med att försöka bekämpa inflationen får jag osökt bilden av Don Quijotes kamp mot väderkvarnarna även om fienden, i det här fallet hotet om deflation, är allt annat än inbillad. Men sanningen är nog den att Riksbanken, på kort sikt, inte har så mycket att sätta emot dessa globalt starka krafter. När jag snackar med kolleger och kompisar verkar ingen må dåligt av fallande priser. Tvärtom, det innebär att man kan köpa mer av samma eller andra varor och tjänster. Konsumtionen är också det som bär upp den svenska tillväxten. Så långt allt väl. Men för Riksbanken är det stora bekymret om en förväntan om låg inflation sprider sig till lönerörelsen nästa år. Då kan löneökningarna utebli helt och hållet och vi kryper närmare ett deflationsscenario med minskad konsumtion och ökande reala skulder – och DET är inget roligt. Samma hotbild delas av ECB.

Man tager vad man haver, som Cajsa Warg påstods ha sagt. Digitalisering, automatisering, globalisering och ny teknik har kommit för att stanna. Oljepriset vet jag mindre om men nya tekniker lär bromsa även kommande prisstegringar. Detta är etablerade skeenden som ingen centralbank kan bekämpa. Däremot kan man försöka att öka efterfrågan i ekonomin med alla medel. Och det är här negativa inlånings-/styrräntor samt QE-åtgärder – köp av värdepapper eller billiga lån till marknaden – kommer in. Förväntningarna om just detta är för närvarande höga både vad avser ECB och Riksbanken. Tanken är att bland annat att tillse att små och medelstora företag får ökad tillgång till krediter men också att tvinga kapital bort från lågavkastande (eller negativt avkastande) finansiella placeringar mot tillväxtfrämjande investeringar. Investeringar skapar arbeten som ökar efterfrågan på arbetskraft vilket ska höja löner och slutligen öka inflationen. Där står vi nu och det är därför också troligt att åtgärderna kommer. Det är nog faktiskt det enda centralbanker kan hitta på i nuläget.

Från politiskt håll är det däremot ganska tunt med efterfrågestimulerande åtgärder. Med en historiskt låg statsskuld och extremt låga upp­låningsräntor kan jag tycka att en massiv satsning på infrastrukturinvesteringar via obligationslån är självklart. I dag kostar femårspengar svenska staten 0,1 procent. Tyvärr är våra politiker upptagna med en parlamentarisk sandlåda så Riksbanken ser ut att få fortsätta kampen ensam. Det är sorgligt.

Chef för makroanalys på Swedbank som medverkar i Affärsvärlden med en krönika var fjärde vecka.

Passa på

Tyska femåriga statsobligationer handlas nu på minusränta. Det innebär att man får betala mer för dem i dag än vad man får tillbaka när obligationen förfaller. Sug på den.