Rikstingstal till Göran Hägglund

Vänner. Partivänner. Så har vi då samlats här i Norrköping till riksting. En historisk stad. En medeltida handelsstad som blev hovstad som krisade när kungligheterna försvann, som blev industristad med bruk, varv och vapen och krisade. Blev textilmetropol (sju av tio svenska klädesplagg kom härifrån i slutet på 1800-talet) och krisade och fick högskola. Norrköping förändras, lever och växer – i maj var invånarna fler än någonsin, 127 000. Vad gör det då att man är Sveriges åttonde stad och inte andra som under tidigt 1800-tal?

Kristdemokraterna är ett lindebarn i jämförelse med Norrköping. Men utvecklingen har varit densamma. Vi har växt från ingenting till ett riksdagsparti. Det har gått bra. Ibland har det gått bättre för andra, men vi har klarat spärren och viktigast av allt – vi är med i regeringen och gör Sverige till ett schystare land.

Vi har lyckats för att vi precis som Norrköping vågat byta inriktning. Vi lämnade den benhårda blockneutraliteten när vi begrep att den inte betalade sig. Vi gick efter moget övervägande från att säga nej till EG till att vara pådrivande för EU-medlemskap. Vi insåg tidigt hoten mot miljön. Men vi tordes ompröva våra politiska lösningar, vårt nej till kärnkraft blev ett ja när vi insett vad fossila bränslen ställer till med.

Det sägs att partiväsendet är i kris i Sverige. Mona Sahlin har räknat ut att det inte finns en sosse kvar om tio, femton år om medlemsantalet fortsätter sjunka i samma takt. Socialdemokraterna är inte det enda parti som krymper raskt. Det gör alla gamla partier. Men inte de nya. Det finns ett som ökar.

<konstpaus> Miljöpartiet.

Partivänner. Vi är många, vi är 24 000. Vi är det fjärde största medlemspartiet och nästan tre gånger fler än miljöpartisterna. Men sedan de fantastiska fyrverkerierna vid millennieskiftet har vi varken blivit fler eller färre. Vi har inte rört oss ur fläcken. Det är inte dåligt. Vi står på en fin fläck.

Problemet är att vår politik också stått still sedan dess. Nej, förresten. Den har gjort som jag i går, och som man måste när man är i Norrköping – åkt spårvagn. Vår politik har åkt spårvagn; tryggt och miljövänligt på utlagd räls. Och när man åker som längst kommer man till slutstationen. På treans spårvagn heter den Vidablick. Och då slog det mig, det är vad vi behöver göra – vidga vårt synfält.

Här på kongressen ska vi ta ställning till fem rapporter, om integration, jämställdhet, miljö, ungdomars uppväxtvillkor och om etik i den ekonomiska politiken. På många sätt utmärkta rapporter, tack för det goda arbetet i utvecklingsgrupperna. Men det finns ett problem, blickfånget är stundtals mikroskopiskt. Kommunerna ska fixa flyttgubbar åt gamla. BVC ska ordna jourhavande mormor åt föräldrar som inte har föräldrar på orten. Från årskurs åtta ska alla elever garanteras ett samtal om året med yrkesvägledare.

Tankarna är goda. Men det kan inte vara politikers uppgift att styra på sådan detaljnivå. Det är att ta ifrån medborgarna ansvar och förvandla dem till klienter.

Därför, govänner, föreslår jag att vi ändrar programmet. I dag struntar vi i rapporterna. I stället talar vi om hur vi ser på medborgarna och på politikens uppgift. Vi tänker högt och fritt om vilka av våra ståndpunkter det kan vara dags att ompröva.

Jag är med i debatten. Men ni, kära ombud ska börja. Och jag ska springa i väg och ringa Anders Borg och be honom att dra tillbaka propositionen ”En begränsad fastighetsavgift för pensionärer, m.m.”. En särskild lag som innebär merarbete hos Skatteverket och Försäkringskassan för att 51 000 personer ska få en skattereduktion på i snitt 101 kronor i månaden – tala om att se klienter genom smalspalt.

Nu lyfter vi blicken från mikroskopen och ser våra medmänniskor i ögonen som jämlika medborgare.

nullnullnullnull