Sabotaget

Varje vardag lämnar sex långtradare Graninges träpulveranläggning i Sävsjö i Småland. Några kör lokalt. Men transporter går också 40 mil bort, till bolagets värmeverk i Stockholmsförorten Järfälla. Där omvandlar hungriga ugnar spillet från småländsk möbelfabrikation till hetvatten åt stockholmarna.
Ur företagets synpunkt fungerar systemet bra. Samhällsekonomiskt är det absurt att fjärrfrakta lågvärdigt bränsle med dyra vägtransporter. Det är ett av många exempel på hur samhällsekonomin fått lida för de gångna 20 årens slalomåkningar i energipolitiken.

Det handlar inte om historia, utan om en kostnad som belastar det svenska samhället i dag och flera år framöver. Och då handlar det inte bara om de närmare 60 miljarder kronor som årligen tas ut i energiskatter, utan i än högre grad om de indirekta effekterna av att staten styr, beskattar och subventionerar.

– Energipolitiken har inte varit billig, konstaterar Lennart Hjalmarsson, professor på Handelshögskolan i Göteborg.

Problemet är, säger energiskatteexperten Karl-Axel Edin, att Sverige både tar ut höga skatter på energin och har ambitioner att avveckla en av stöttepelarna i energisystemet (kärnkraften). Han anser att den svenska energipolitiken ”är i världstopp” när det gäller ambitionsnivå.

Affärsvärlden har försökt beräkna energipolitikens effekter på ekonomin. Medan Sverige i stort mödosamt gått från höginflations- till låginflationsekonomi, har energisektorn inte följt med. I genomsnitt har de svenska konsumentpriserna stigit med lite drygt tre procent per år under de senaste 12 åren. Motsvarande siffra för energipriserna är en ökning med drygt 12 procent per år.

Orsaken? Något heltäckande svar finns inte. Klart är dock att den elintensiva industrin, som slipper energiskatt, genom åren har subventionerats på hushållens bekostnad. Det tycks också finnas ett system där regeringen testar vad som är ett möjligt pris att få ut av hushållen och faktiskt anpassar energiskatterna efter detta.

En stor del av prisökningen beror på skattehöjningar, bland annat på momshöjningen i samband med skattereformen i början av 1990-talet.
Men energipolitiken, och för den delen även skattepolitiken, verkar nu ha kommit till vägs ände. Det finns inte längre några större möjligheter att fortsätta med att vältra över fler kostnader eller skatter på hushållen. Priset på el börjar faktiskt nå de nivåer där även lägenhetsägare, och inte som tidigare endast villaägare börjar se sig om efter alternativ och förhandlar om sina leveransavtal. Likväl kommer energipriserna att fortsätta ligga högt, och kanske till och med stiga ännu mer.

Det beror på den gröna skatteväxlingen, som trots uppenbart negativa effekter på samhällsekonomin fortsätter att genomföras. Om oljepriset sjunker eller kronan blir starkare, så kommer det inte hushållen till godo i form av billigare bensin eller villaolja.

Osäkerheterna förklarar kanske varför inga nationalekonomer törs räkna på de samhällsekonomiska effekterna av de senaste 20 årens energipolitik. I en studie från statliga Nutek från 1997 gjordes dock ett försök att mäta höjda energiskatters effekt på ekonomin. Enligt denna betyder en procents höjning av energiskatten att BNP-tillväxten sjunker med 0,03 procent. Med tanke på hur energipriserna utvecklats under de senaste 12 åren blir det många procentenheters välfärd som har gått upp i rök.

Givetvis måste ett samhälle betala ett pris för bättre miljö. Referensalternativet – användning av de billigaste bränsleformerna – hade kostat samhällsekonomin mindre. Men det hade också varit otänkbart. Ingen vill ha en sådan återgång till 1970-talets oljesamhälle. Den berättigade frågan är dock om den väg till dagens, betydligt renare, energisystem som politikerna stakat ut också varit den bästa. Även andra industriländer har ju gått från olja och kol mot renare bränslen. Så har energipolitiken varit värd sitt pris?
– Ja, tveklöst. Den billigaste energin är alltid den skitigaste. Vi politiker har varit tvungna att ta ansvaret. Vem skulle annars ta det, till exempel för kärnavfallet, säger Olof Johansson, före detta centerledare och energiminister.
En annan av energipolitikens arkitekter, förra energi- och miljöministern Birgitta Dahl, är än säkrare på sin sak. Hon anser att de politiska insatserna har varit för små.
– Vi har haft en aningslös avreglering av elmarknaden de senaste åren, men annars har energipolitiken gått i rätt riktning.
Klart är att Sverige har lyckats bra med att fasa ut oljan. 1973 kom cirka 72 procent av den använda energin från oljan. 2001 var den siffran 31 procent. Det har givit stora förbättringar i livskvaliteten. Försurningen av skogarna var till exempel en het stridsfråga för 15 år sedan. I dag är problemet löst. Miljön i storstäderna är också mycket bättre än förr.
Men beror alla dessa förbättringar på att staten styrt, beskattat och subventionerat?
Ja, delvis. Kraven på renare olja har lett till bättre miljö, liksom utbyggnaden av fjärrvärmen som knappast skulle blivit av utan politisk styrning, eftersom investeringarna är enorma och kräver mycket lång avskrivningstid. Men en minst lika viktig förklaring till den minskade oljeanvändningen är kärnkraftens massiva utbyggnad, som lett till att el ersatt olja som uppvärmningsform i småhus.
När det gäller förnybara bränslen har resultatet blivit magert. Sedan 1980 har miljarder satsats på vindkraftverk och biobränsleanläggningar och bara under åren 1998-2004 går den statliga energiforskningsnotan på fem miljarder kronor. Men någon miljöteknikindustri av betydelse har inte vuxit fram i Sverige, till skillnad från i Danmark. Och vind och biobränsle svarar bara för tre procent av landets elproduktion. Andelen lär inte öka nämnvärt. Trenderna pekar tvärtom i en helt annan riktning. Enligt Vattenfall utgörs nästan två tredjedelar av det förväntade tillskottet av elproduktion fram till 2013 (exklusive kraftverk för tillfälliga toppbelastningar) av ökad kapacitet i våra kärnkraftverk.
Däremot har alltså energipolitiken haft negativa effekter på Sveriges ekonomi. Det har framför allt gällt sedan början av 1990-talet. Under 1980-talet gjordes allehanda energipolitiska ingrepp, men energiprisindex steg trots det inte snabbare än konsumentpriserna i allmänhet (se diagram på sidan 38). Förklaringen är dels det ökade utbudet på el; dels prisraset på olja 1986-87.
När dessa effekter upphörde, och dessutom moms lades på energi 1990, kom den riktiga kostnadschocken.
Någon tydlig linje har inte funnits i energipolitiken.
n Kärnkraften byggdes först ut i stor skala, men skulle sedan avvecklas i snabbt tempo.
n Politikerna har låtit spränga ut miljontals kubikmeter bohusländsk granit för att långtidslagra olja, för att sedan avveckla lagren några år senare.
n Direktverkande el uppmuntrades under 1980-talet när det fanns mycket billig kärnkraftsel. Under 1990-talet beslöts så att direktelen på sikt skulle bort.
n Koleldade värmeverk byggdes för mångmiljardbelopp, men fick sen byggas om efter att staten infört en kolskatt.
n Gasoldrivna bilar uppmuntrades först, men blev omöjliga i och med en gasolskatt. Även naturgasen stimulerades först, men stoppades sedan genom en särskild skatt. Detsamma hände med torven.
n Elskatten infördes i början av 1990-talet men försågs med jättelika undantag i och med att storförbrukarna – basindustrin – undantogs från skatt. Det gjorde också, av någon anledning, de svenska växthusen.
– Visst, det har varit en del turer. Men inriktningen på energipolitiken har hela tiden varit den rätta, säger Olof Johansson.
Näringsminister Leif Pagrotsky idkar däremot viss självkritik. I ett tal tidigare i år uttryckte han sig så här:
– Problemen har skyfflats fram och tillbaka, hit och dit, gång efter annan och det vilar en osäkerhet över energifrågan. Så kan vi inte ha det.
Men så är det. Och skälet är att politikerna lagt sig i – och lägger sig i – detaljfrågor på ett helt annat sätt än i andra länder. Varför då?
Olof Johansson förklarar energifrågans tyngd i politiken med att svenskarna älskar naturen mer än andra folk. Birgitta Dahl drar parallellen med andra politiska frågor.
– Vi har varit ett politiskt föredöme i energi- och miljöfrågan, precis som vi varit det inom till exempel jämställdheten, säger hon.
Det är lätt att hålla med om behovet av att skydda miljön. Men kunde inte energipolitiken ha utformats annorlunda?
Jodå. Lennart Hjalmarsson, professorn vid Handelshögskolan i Göteborg, säger att system med utsläppsrätter i stället för skatter och regleringar hade givit lägre transaktionskostnader. Han betonar att prisförändringar ger mycket bättre effekt på teknikval och energiutveckling än ändrade regler. Än värre är det när regelverken kastas om med så korta intervaller som varit fallet de senaste decennierna.
Effekten har blivit att bara befintliga företag vågar satsa på den svenska energimarknaden.
– Osäkerheten på skattesidan är så stor att de enda som vågar investera i energianläggningar är de som kan förfoga över andras pengar, som kommuner och monopolföretag, säger Lennart Hjalmarsson.
Med de utgångspunkterna är det inte konstigt att koncentrationen i branschen tilltar. De tre största svenska kraftproducenterna (Vattenfall, Sydkraft och Fortum) svarade i januari 2003 för 83 procent av den svenska elproduktionen. Sedan dess har Sydkraft lagt ett bud på den femte största producenten, Graninge. Bolagen är utan undantag mycket lönsamma (se föregående artikel).
Samtidigt ska sägas att Sverige på intet sätt är unikt. Energisektorn lämpar sig exceptionellt väl för storskalighet. Kapitalkostnaderna är enorma och avskrivningstiderna därför mycket långa. Det gör det svårt för nykomlingar att slå sig in på marknaden.
Därför har koncentrationen i branschen traditionellt varit hög. Det har lett till för låg effektivitet, svag konkurrens och dålig genomlysning. Ett exempel på det är kartellbeteendet i oljebranschen. Ett skräckexempel i elsektorn är Belgien, som både har ett de-facto-monopol, Electrabel, och mycket höga elpriser.
I det perspektivet framstår den svenska och nordiska elmarknaden som väl fungerande. Att branschen klarade förra vinterns exceptionella läge (rekordtomma vattenmagasin och sträng kyla) beror på avregleringen och på att anläggningar och nät är i gott skick. De tre jättarnas dominans späs ut genom att hela den nordiska marknaden är integrerad.
Men för konsumenterna är allt det här ovidkommande. De ser bara att priserna stiger och att spelreglerna förändras, hela tiden. Nu senast är det alla villaägare som investerat i pelletseldade pannor som måste börja oroa sig. Priset på bränslet stiger mycket snabbare än någon hade kunnat tro för några år sedan.Från oljekris till brist på biobränsle

1970-talet
Oljekris. Panikåtgärder för att hitta nya energikällor.
Kärnkraftsfrågan detonerar i politiken. Första stora energiutredningen.

1980-talet
Folkomröstning om kärnkraften. Beslut om 12 reaktorer. Elvärme byggs ut massivt.
Stimulanspaket för kol- och naturgasanvändning, följt av straffskatter på samma energiformer.
Andra energiutredningen. Sista reaktorn, Forsmark 3, tas i drift 1985.
Prisras på olja. Beslut att stänga två reaktorer 1993-96. Lag om ”tankeförbud” mot nya kärnkraftsprojekt.

1990-talet
Skattechock på energisektorn, dels för ”grön skatteväxling”; dels för att dra in pengar till statskassan. Industrin slipper dock undan.
Vattenfall bolagiseras. Sydkraft blir tyskt och Fortum blir tredje kraftjätten.
Tredje energiutredningen. Elmarknaden avregleras. Barsebäck 1 stängs.

2000-talet
Beslut om ”avveckling light”. Barsebäck 2 ska stängas och resten av kärnkraftverken behålls för överskådlig framtid. Återstående reaktorer moderniseras för mångmiljardbelopp.
Massiv elimport vintertid. Boom för pelletskaminer leder till brist på biobränsle.v