Sälj USA och köp Europa

Världsrecession, trumpetade dagstidningarnas rubriker i oktober när botten gick ur den svenska aktiemarknaden. Från årshögsta i mitten av juli till årslägsta tre månader senare tappade Stockholmsbörsens 39 procent av värdet. Lugn i stormen, det är bara finansiell hicka, menade en del luttrade optimister. Och mycket riktigt: börsen vände upp igen för att i skrivande stund ligga på plus åtta procent sen årsskiftet.

Medan de institutionella investerarnas, framförallt utländska spekulativa högriskinvesterare, kapital snurrade ett par varv runt jordklotet skyndade många svenska småsparare till banken för att byta sina aktiefonder mot säkrare räntefonder.

Liknande förlopp förekom runt om i världen. Ju riskablare marknad, desto större var raset. På aktiemarknaderna har det lugnat ner sig, men de fundamentala faktorerna runt om i världen bjuder fortfarande på många frågetecken: Devalverar Brasilien? När ryter Asiens tigerekonomier igen? Toppar USA? Bottnar Japan? Och vad blev det av den ryska björnen?

På många sätt förefaller flera börser stå och väga. Aktörerna på finansmarknaderna letar febrilt efter tecken på vart världskonjunkturen i allmänhet och på olika delmarknader i synnerhet är på väg. För den lille fondspararen har det kanske aldrig varit svårare att svara på den första av två frågor som varje investera bör ställa sig:

1. Vilken marknad kommer att utvecklas bäst?

2. Vilken förvaltare kommer att lyckas bäst på den marknaden?

Affärsvärldens Fondindikatorn har hittills visat sig vara ett bra hjälpmedel för att få svar på den andra frågan.

Den mest intressanta frågan, hur världens alla börser kommer att gå, är också den svåraste att besvara. Skillnaden i avkastning på världens börser varje år är enorma. Om valet av marknad är fel så spelar det ingen roll hur duktig förvaltaren är. När en börs faller så följer alla fonder som investerar där med ner.

Bästa förvaltarna berättar

För att hjälpa våra läsare att bilda sig en uppfattning om utvecklingen på olika marknader har Affärsvärlden frågat några av de verkliga proffsen, de som på heltid ägnar sig åt att följa utvecklingen på världens alla börser. Utifrån betygen i Fondindikatorn har vi valt ut de fyra bästa globalfonderna och därmed de mest framgångsrika förvaltarna. Sedan har vi frågat dem varför de viktar sina fonder som de gör och hur de ser på några av världens börser framöver.

Ett viktigt urvalskriterium är också att globalfonden haft samma ansvariga person i minst två år. En ny förvaltare kan ha en ny investeringsfilosofi som inte blivit synlig i avkastningen ännu. I Fondindikatorn markeras ny förvaltare med parentes runt betyget eller ett N.

Alfred Berg, Skandia Fonder och Sparbanken är med för andra året i rad (se ”Sälj Japan och köp Europa”). Ny för i år är Carnegie.

Vi gör alltså antagandet att de fondförvaltare som lyckats tidigare även kommer att lyckas framöver. Det finns givetvis ingen garanti för det, men det är det bästa urval man kan göra. Att fråga alla globalförvaltare, även de som har misslyckats, är inte meningsfullt. Det vore inte särskilt intressant att be de som tidigare misslyckats att göra nya försök att förutsäga framtiden.

Förvaltarnas svar finns sammanställda i tabellen (finns i den tryckta tidningen i nummer 49/1998 på sidan 39). Där framgår att de har mycket varierande syn på hur olika marknader kommer att utvecklas under 1999.

Det känns kanske frustrerande, men är samtidigt en förutsättning för en fungerande marknad – att det finns både köpare och säljare. Om alla vore helt överens skulle omvärderingen redan ha skett. Det är alltså svårt att dra några entydiga slutsatser utom två: köp Europa och sälj USA.

Däremot har de skiftande uppfattning om vilken delmarknad i Europa som kommer att gå bäst. Mikael Randel på Carnegie, liksom Björn Kvarnskog på Alfred Berg, föredrar Sydeuropa; Mikael Näslund på Sparbanken tror mest på Nederländerna och Björn Olsson på Skandia Fonder har en förkärlek för stora marknadsledande schweiziska företag.

På lite längre sikt, och förutsatt att Japan verkligen får ordning på sin ekonomi, lockar Japan igen.

Carnegie och Skandia Fonder är kraftigt överviktade i Europa, medan Alfred Berg och Sparbanken inte har någon tydlig övervikt i någon del av världen. Olika förvaltare arbetar olika. Somliga försöker slå index genom att välja rätt marknad, medan somliga försöker att slå index genom att välja rätt aktier på en viss marknad.

1999 blir svagt

Intrycket efter intervjuerna med förvaltarna är att 1999 blir ett svagt börsår, eftersom det finns många orosmoln runt om i världen. Tecken på vändningar måste bli synliga innan aktörerna på de finansiella marknaderna börjar agera. Det är väntans tider och 1999 blir, åtminstone inledningsvis, något av ett mellanår.

I det perspektivet tror förvaltarna att Europa kommer att ge den bästa avkastningen i förhållande till andra marknader. Detta eftersom konjunkturen i Europa väntas försvagas mindre än i andra världsdelar, liksom vinsttillväxten i europeiska företag inte minskar lika mycket som i företag på andra håll i världen. Men det blir inga fantastiska avkastningssiffror under 1999.

Fondförvaltning är dock långsiktig, precis som fondsparande bör vara. Fondförvaltarens scenario är sällan ett år utan betydligt längre. »På Carnegie tror vi att aktiekurserna kommer att vara markant högre om tre år och oavsett hur det går 1999 kommer vi att ligga kvar i aktier«, säger Mikael Randel och fortsätter »det är möjligt att det kommer att gå ner 1999 för att vinstrapporterna kommer att vara urusla i USA framförallt«.

Branschen lika viktig

»Olika marknader är en aspekt på en portfölj, branscher är en annan minst lika viktig«, säger Björn Kvarnskog, »sämre konjunkturutsikter talar mer för branschfokus än marknadsfokus«.

Mot den bakgrunden blir det även tydligare varför fonderna kan ha en så stor andel investerad i amerikanska aktier; de är dels långsiktiga, dels tror de på specifika företag, även om de samtliga är mycket pessimistiska inför 1999. Dessutom är den amerikanska världens största börs och en stor investering krävs – annars blir risken för att fonden misslyckas rejält jämfört med världsindex alltför hög.

Nu kanske du tänker: varför köper förvaltarna inte räntebärande papper om de är så negativa – men det kan de inte enligt fondbestämmelserna. En globalfond har ju sålts med löfte att den bara kommer att innehålla aktier. Dessutom har förvaltarna order att inte avvika för mycket från världsindex.

Det är spararens sak att ställa aktier mot räntebärande. Obligationer har givit en högre avkastning än aktier under 1990-talet, men sett över längre perioder har aktier givit bättre avkastning. Som sparare ska man vara realistisk och inte sätta allt på ett kort. Men spararen som tror på de fyra förvaltarna bör alltså placera mer i Europa än i USA det närmaste året.