Servettkramaren

Det är det där med numerologin. Inte för att förre Trelleborgs- och Electroluxprofilen Rune Andersson tror på det. Men det är ju märkvärdigt att det alltid ska stämma:

– Nils Lundgren, som då var chefsekonom på Nordbanken, lärde mig på en middag för kanske tio år sedan, att alla år som slutar på noll blir bra. När året slutar på ett eller sju – som i år – då ska man dra öronen åt sig. Tänk efter: 1987, 1997 och 2007 är alla år då ekonomin satt sig efter en längre periods tillväxt. På samma vis var år 2000 bra, men 2001 kom smällen. Det är ju på skoj man säger så, men det är verkligen en viss rytm i systemet. Jag tycker det är fascinerande, säger Rune Andersson.

Svenskt näringslivs mest berömda skägg näst Percy Barnevik är på påfallande gott humör, där han sitter och diskuterar konjunkturen i soffan i Affärsvärldens redaktionskök med en kopp dubbel espresso i näven. Rune Andersson är visserligen ofta på gott humör, säger de som känner honom, men i år har han kanske anledning att vara lite extra glad. Hans maktcentrum och företagskonglomerat Mellby Gård följer en annan numerologi än den Nils Lundgren lärde honom. 2007 blir långt ifrån ett dåligt år. Koncernen har tillgångar för nästan 4,5 miljarder kronor, och vinsten blev drygt en miljard kronor.

För några veckor sedan fick Rune Andersson också stora delar av Finanssverige att höja på ögonbrynen i samband med en högst oväntad börscomeback. Beskedet att Mellby Gård säkrade börsintroduktionen av servettföretaget Duni genom att köpa över 20 procent i företaget för 470 miljoner kronor, var ett oväntat drag. De flesta trodde att Rune Andersson lämnat börsen för gott för ett par år sedan, för att i stället ägna sig åt diverse lämpliga reträttsysslor för miljardärer som jakt, trav och lite onoterade innehav.

Snacket på stan om Duni hade också varit ganska brutalt inför introduktionen. Duni var riskkapitalbolaget EQT:s surdeg, vilket inte minst Affärsvärlden redogjorde för i ett reportage i nummer 23, 2007. Ingen köpare hade nappat trots att förlusterna städats bort. Nu hade det gått tio år och EQT ansågs av många mer eller mindre piskat att dumpa bolaget på börsen, som en sista utväg.

Rune Andersson var helt enkelt ganska ensam om att se charmen i investeringen. Misstänkt ensam, tyckte många och strax kom ny information gällande att det egentligen handlade om en tjänst: Rune Anderssons yngste son Johan jobbar på EQT och är dessutom ägare till 20 procent i Mellby Gård.

Men riktigt så roligt var det inte.

– Nej, nej. Johan jobbade med Duni i ett tidigare skede, jag tror han var med och sålde ett belgiskt dotterbolag. Men sen det blev känt att jag var intresserad av investeringen har han varit helt bortkopplad, försäkrar Rune Andersson.

Dessutom är det inte den första affärskontakten Mellby Gård och EQT haft. För ett antal år sedan köpte EQT en del av låsföretaget Bewator av Mellby Gård.

Mellby Gårds andel av Duni gav i alla fall bolaget den stabilitet som behövdes för att garantera att introduktionen blev av i det skakiga börsklimat som rådde. Att kursen de första dagarna handlades ner några kronor gjorde inte Rune Andersson ledsen:

– Det var ju bara bra för den som ville köpa. Och det ville jag. Jag köpte 2 procent till.

I Mellby Gård är policyn att främst ha onoterade bolag. Är Duni din comeback som börsprofil?
– Nej, det är inte börsen som lockat. Jag tyckte det var en bra investering helt enkelt och fick ta det via börsen.

Vad är det du ser i Duni, när så många andra är skeptiska?
– Vi har en filosofi i Mellby Gård: Bolagen vi investerar i ska vara etta eller tvåa i sina branscher. Det blir alltid bättre så. Man måste ha kritisk massa på marknaden. Det har våra bolag. Duni är dubbelt så stort som närmaste Europakonkurrent, så det vore väl katten om de inte hade förutsättningar att tjäna pengar. Och sen tyckte jag värdet var realistiskt. Det var inte dyrt, inte billigt heller, och bolaget är på en marknad som inte är konsoliderad än. På sikt borde man kunna få ihop det.

Men du brukar ju inte gilla skuldsatta bolag?
– I koncernen har vi policyn att vara lågt skuldsatta. Men i dotterbolagen ser det inte alltid ut så. Där har vi ofta 50-50 i skuldsättningsgrad, ungefär som det ser ut i Duni. Det tycker jag inte är så farligt.

Hur aktiv kommer du att vara i Duni?
– Jag tror inte jag går in i styrelsen. Styrelsearbete är inte vad det varit. Uppriktigt talat, det går åt så mycket tid åt till så kallad corporate governance, det har jag inte lust med. Det är affärer och taktik jag är intresserad av och det kan man ändå påverka som storägare. Jag tänker inte så mycket på hur det ska se ut för Duni det närmaste året, utan jag ser det på några års sikt. Men jag lär väl ta en plats i valberedningen, så jag har något att säga till om när det gäller vilka som hamnar i styrelsen.

Varför ännu ett börsäventyr? Doro och Senea gick ju inget vidare.
– Nej, det gjorde de ju inte. Men det var ju gudskelov inte så stora äventyr för mig. Och det där är faktiskt en väldigt intressant sak, att i just de bolagen har jag gjort misstaget att göra undantag från min policy: Man ska alltid förstå verksamheten i det man investerar i. När jag gick in i Doro trodde jag att det här med telefoner var något standardiserat, men det var det ju inte alls. Det visade sig att jag inte kunde någonting om telefoni. Inte trodde jag att det var high tech och att branschen skulle genomgå en sådan förfärlig förändring som den gjorde de följande åren.

– Servetter däremot, säger Rune Andersson och håller upp en servett han nappar tag i från en hållare på bordet framför sig:
– Det borde väl gå att begripa sig på hur man säljer såna här?

Helst företag i mogna branscher, med andra ord. Det är också vad Mellby Gård har under sitt paraply i dag. Och det är ett spretigt konglomerat: Svanströms säljer kontorsmaterial, Cale gör parkeringsautomater, Flash säljer damkläder, Roxtec tätar hål, Feralco renar vatten, Söderberg & Haak importerar skördetröskor och Älvsbyhus gör, just det, hus.

Variationen passar Rune Andersson perfekt.

– Handel eller industri spelar mindre roll. Jag tycker det roligaste med företagande är detaljerna, strategierna och taktiken. Det är den kreativa sidan som är kul. Inte sitta och diskutera optioner. Finans – det är en helt annan värld, det intresserar mig inte alls på samma sätt.

– Nu har vi åtta större bolag i Mellby Gård-koncernen. Det kanske är nödvändigt att ha så många för en rastlös personlighet som jag. Hade jag bara haft ett företag hade jag antagligen förstört det helt genom att jaga sönder management hela dagarna. Nu har jag så många företag att springa runt bland att de i alla fall får vara i fred för mig några dagar i veckan.

Det finns också ett mindre bolag han gått in som delägare i och som han tror stenhårt på:

– Det är Smarteyes, en optikerkedja där vi kapar alla mellanled och kan sälja för en tredjedel av priset. Nu håller vi på att etablera det här i Sverige, sedan ska vi rulla ut det i Europa. Det här kommer att bli vårt största bolag på tio år – jag är helt säker.

Det finns ytterligare några bolag, men de är så små att Rune Andersson hänvisar dem till “det filantropiska kontot”. Ett sådant är köpet av blekingska viltparken Eriksberg i somras, ett annat ägarandelen i skånska fastighetsbolaget Annehem. Att han alls finns med i Annehem beror på finansmannen och Malmöprofilen Greg Dingizian.

– Jag lärde känna Greg när vi satsade på en kedja för vegetarisk mat, Meaning Green. Det gick ju åt pipan. Luncher var en sak, men det där med att vara en restaurang även på kvällstid, det gick inte alls. Vi lärde oss snabbt att folk oftast går ut i blandade sällskap, och det är ju nästan alltid någon med som vill ha kött. Och ja, då väljer man ett ställe där man kan få det, även om alla andra i sällskapet är vegetarianer, säger Rune Andersson.

– Men det roliga är att den där affären ändå blev otroligt bra till slut. Kedjan hade hunnit köpa Brämhults Juice när vi tog över. Den kostade väl 50 miljoner kronor, och den blev kvar hos oss. Nu sålde vi den i somras till Eckes-Granini för många gånger det värdet. Så det blev ju en bra affär ändå i slutänden.

Det är inte bara affärer som Rune Andersson har gemensamt med Greg Dingizian. Rune Andersson kommer visserligen från Kyrkhult i Blekinges skogsbygder, och Dingizian från Rosengård i Malmö, men klassresan har de gemensamt. Rune Andersson är fortfarande starkt präglad av sin uppväxt i efterkrigstidens småbrukarhem.

– Mina föräldrar var typiska småbrukare. Vi hade 25 hektar, fyra kor och en häst. När 1950-talet kom gick det inte att leva på, så vi flyttade in till tätorten. Pappa blev vägarbetare, mamma blev lantbrevbärare, och på många sätt fick de väl det bättre – farsan kunde köpa bil till exempel, det hade vi inte råd med när vi bodde på gården. Men jag märkte på dem att de inte tyckte det var så kul. Visst, de hade bil, men de saknade ändå den där friheten jordbruket gett dem. Det kunde vara hårt, men de bestämde ändå själva.

För den unge Rune blev det avgörande. Han ville åt friheten, men småbrukare tänkte han ju inte bli. Så första steget mot något annat – vad visste han inte då – blev att gå Chalmers, som den förste och hittills ende, undantaget de egna sönerna, i släkten som blivit akademiker.

– Mitt mål har hela tiden varit att bli självständig. När jag slutade min storföretagskarriär 1982 var det för att jag ville bygga upp något eget. Egenföretagande kontra anställning handlar för mig fortfarande mycket om att ha frihet kontra att ha status och prestige. Prestige får de nog mer av i de stora bolagens ledningar, men titta på hur utsatta de är. Se på Ericsson, det kan inte vara kul att sitta där i korselden just nu.

– Sen är jag också helt övertygad om att egenföretagande är bra för samhället. Vad får du för samhälle om alla är anställda av staten och ett fåtal storföretag? Då törs ju folk inte öppna käften av rädsla för att förlora jobb och positioner. Har du många företag i olika storlekar får du ett mer öppet samhälle.

Och vad tycker du om företagarklimatet?
– Just nu är det ganska bra klimat, tycker jag. På 25 år har det ändå hänt väldigt mycket, på 1970-talet var det ju närmast kriminellt att vara egenföretagare. Skattemässigt tycker jag också det är ganska bra nu.

Hur politiskt aktiv är du?
– Jag är inte partipolitisk. I min ungdom var jag medlem i socialdemokratiska studentförbundet, och sen var jag aktiv i studentpolitiken som kårordförande på Chalmers. Det var ju mitt under brinnande 68-rörelse, så om man var gråsosse på den tiden sågs man ju som moderat. Men i övrigt har jag inte varit partipolitisk efter det. Jag har bara engagerat mig i två sakfrågor: Kärnkraften och nej till EMU.

Ställer du nånsin upp som mentor åt andra företagare?
– Det ringer ständigt folk till mig som vill testa företagsidéer och fråga vad jag tycker om olika förslag. Det stör mig inte alls, jag tycker det är rätt kul. Man kan väl snacka i tio minuter eller så och säga vad man tycker i alla fall. Men jag är inte mentor åt någon. Jag har varit det en gång, men jag vill inte säga till vem. Det var en kvinna som gick från att vara en ganska osäker och tillbakadragen person till att göra superkarriär inom sitt företag, så det blev bra.

Varför jobbar inte dina söner på Mellby Gård? De är ju ändå delägare.
– Min fasta övertygelse är att man lär sig inte av något annat än sina egna misstag. Går det bara bra lär man sig ingenting, för man förstår inte vad som gjorde att det gick bra. Nu är de två äldsta egenföretagare, och Johan jobbar ju som sagt på EQT. Att jobba för farsan skulle inte vara utvecklande på samma sätt. Det skulle inte locka till att ta riskerna, besluten som behövs.

Makrobevakning tar numera en stor del av din tid. Så vad tror du om utvecklingen framöver?
– Jag är inte större expert än någon annan, men jag planerar inte för någon större recession. Vilket jag gjorde i slutet på 1980-talet. Då kunde man känna i varje känselspröt att det var något stort och otäckt på väg. Det vi ser nu påminner mer om Asien- och Rysslandskriserna 1987 och 1988, en kortsiktig nedgång. Det är så mycket en psykologisk kris, det är ont om pengar, ingen vet hur stora kreditförlusterna är. Det blir nog en nedgång i realekonomin i USA nästa år. Men 2010 blir bra. Det slutar ju på noll!

_____________________________________________________________

Rune Andersson om…

…Luleå:
“Jag var högskolechef i Luleå på 1970-talet. Jag hade varit kontaktsekreterare på Chalmers och via det fick jag uppdraget att starta högskolan. Det fanns i princip bara skog när jag kom, men det var bara att sätta i gång att leta lokaler och elever. Det var jobb dygnet runt första tiden, men det blev bra till slut.”

…trav:
“Känslan av att stå nära och se en upploppsstrid är otrolig, känna spänningen och intensiteten. Och går du på trav får du ett tvärsnitt av samhället. Där har du verkligen alla: direktörerna, artisterna, sportstjärnorna, snickarna… Den bredden i publiken får du inte om du går på tennis.”

…skillnaden mellan Stockholm och Malmö:
“I Stockholm umgås man mycket i kotterier. Det går för att det är en storstad, men i Malmö och Göteborg är vi inte lika många. På landet måste man umgås över yrkes- och affärsgränserna, om man vill att det ska bli lite folk på middagarna.”

…bordtennis:
“Jag kom nia i junior-SM 1962. Det är jag fortfarande lite stolt över.”

______________________________________________________________

Mellby Gård AB

Grundat: 1986.

Omsättning: Cirka 5 miljarder kronor.

Ägare: Rune Andersson 40 procent, sönerna Erik, Gustav och Johan äger vardera 20 procent.

Dotterbolag: Cale Access, Feralco, Flash, Roxtec, Svanströms, Söderberg & Haak, Älvsbyhus (Intressebolag). Koncernen bedriver också finansverksamhet samt lantbruks- och hästverksamhet.