Sitter still i båten

Handelsbankens omdispositioner i aktieportföljen förra veckan väckte berättigad kritik men borde egentligen inte ha kommit som någon större överraskning. De avslöjade ju något som alla redan visste. Nämligen att banken först och sist är ett sfär­bolag som prioriterar sfärtopparnas intressen framför aktieägarnas. Handelsbanken får helt enkelt knäcka extra som investmentbolag när makten över sfären är hotad.

I praktiken gick det till så att aktier i investmentbolaget Industrivärden och blöj­jätten SCA flyttades från bankens pensionsstiftelse och pensionskassa till själva banken. Vad som lämnades i utbyte är hemligt. Den som köper aktier i Handelsbanken får hur som helst exponering mot två börsbolag i helt andra branscher till ett värde av 7,5 miljarder kronor.

Med tanke på att börsens värde halveras emellanåt – till exempel vid rasen 1998, 2000 och 2008 – och att den nu har varit stark i fem år riskerar Handelsbankens ägare alltså att eget kapital plötsligt faller med, säg 3 miljarder kronor. Det är visserligen endast 7 procent av eget kapital i banken, men betänk att det motsvarar 50–70 miljarder kronor i utlåning till företag (en banks utlåningskapacitet står i relation till hur mycket kapital den har).

Enligt Handelsbankens talespersoner har dock inget viktigt hänt. Pensionsstiftelsen och pensionskassan var redan konsoliderade i balansräkningen. Efter manövern har det förhållandet blivit synligare.

Skälet till operationen är att sfärens järnduo Anders Nyrén – ordförande i banken och avgående vd i Industrivärden – och Sverker Martin-Löf – ordförande i Industrivärden – inte ska behöva kliva ur någon styrelse, i enlighet med de nya EU-regler som begränsar antalet styrelseuppdrag för ledamöter i bankstyrelser. Genom aktie­flytten räknas de tre bolagen som en koncern och på så vis förvandlas – simsalabim – tre styrelse­uppdrag till ett. Det gynnar även affärsmannen Fredrik Lundberg som också har många sfäruppdrag.

Vad säger då finansmarknadsminister Peter Norman om saken? Tja, nästan ingenting. Bankerna får organisera sig hur de vill, anser han. Finansinspektionen har inte heller några synpunkter, trots att det är uppenbart att agerandet endast är till för att kringgå EU-reglerna.

Regeringens och myndigheternas flathet kan kanske inte ursäktas, men ändå förklaras, av att staten och storbankerna numera är så intimt sammanflätade att det ibland är svårt att bli klar över var gränserna går. Staten garanterar i praktiken att de systemviktiga storbankerna lever vidare. Det illustrerades inte minst i den senaste finanskrisen, i synnerhet i Swedbank som då var nära att fallera.

De regler som innebär att svenska banker måste ha högre kapitaltäckning än sina europeiska konkurrenter – och som syftar till att minska risken för att skattebetalarna tvingas rädda dem – har paradoxalt nog också gynnat den svenska fyrklövern. Eftersom bankerna är så solida får de väsentligt lägre upplåningskostnader, vilket bäddar för hög­re marginaler.

En annan paradox är att myndigheternas krav på transparens när det gäller avgifter och räntor – som syftar till att öka konkurrenstrycket – snarast verkar ha bidragit till att cementera oligopolet. Bankerna kan ju bara surfa in på varandras hemsidor och få en klar uppfattning om prisnivåerna.

Staten är alltså en viktig komponent i de svenska bankernas goda lönsamhet. De fyra svenska storbankernas vinstmarginal inom segmenten privatkunder och småföretag är bland de högsta i världen. Swedbank hade i fjol en avkastning på allokerat kapital i den svenska kontorsrörelsen på 27,9 procent, SEB hade 21,9 procent, Handels­banken 17,5 procent och Nordea 16,2 procent. (I Handelsbankens siffror ingår även stora företag.)

Bankerna påpekar gärna att det beror på låga kreditförluster och hög kostnads­effektivitet, inte högre räntemarginaler eller avgifter än deras europeiska konkurrenter har. Men med tanke på att bankerna i princip erbjuder en standardiserad produkt med statsgaranti är lönsamheten häpnadsväckande.

Ändå gör staten inte särskilt mycket för att förbättra konkurrensen på privatsidan, till exempel genom att införa fri flytträtt på fondsparande eller att låta svenskarna få behålla sitt kontonummer när de byter bank. Att byta bank innebär för den delen ändå ingen större skillnad eftersom både tjänsterna och priserna är så lika. Och nischbankerna har varken fullt sortiment eller en implicit statsgaranti.

Sverker Martin-Löf, Anders Nyrén och Pär Boman borde skicka en tacksamhetens tanke till Peter Norman för att de får spela sitt maktspel ostört.