Skakig resa för ”Europas sjuke man”

Italiens regeringskris kom och gick på en vecka. Den 28 februari var Romano Prodi tillbaka som premiärminister och låtsades som om inget hade hänt. Romano Prodi fick inte avgå för presidenten. Men för Europas sjuke man underströk krisen bara hur ytterst sårbar regeringen är. Och hur svårt det blir att besluta om smärtsamma reformer för att ekonomin ska friskna till.

Historien ger inte heller hopp om ett långt liv. Regeringen som tillträdde efter valet i april i fjol är nummer 65 på de 64 år som gått sedan diktatorn Benito Mussolinis fall. Prodis majoritet är ytterst svag. Den brokiga vänsterkoalitionen med hela nio partier spänner från milda kristdemokrater, via socialister och gröna, till fullt ångerfria kommunister. Alla måste driva egna profilfrågor för att överleva som parti.

Trots att Italien är ett euroland sänkte Standard & Poor’s Italiens kreditbetyg för andra gången på tre år i oktober i fjol. Italien har inte vidtagit tillräckliga åtgärder mot budgetunderskottet och ekonomins strukturella problem. Som tidigare regeringar trasslar sig Prodiregeringen fram med halvmesyrer och angriper inte problemen kraftfullt nog, anser kreditvärderingsinstitutet.

Högkonjunkturen skyler bristerna. Krismedvetenheten undergrävs då statens kassakista fylls med extra skatteintäkter. I år spås Italien klara stabilitetspaktens krav för budgetunderskottet på 3 procent av BNP för första gången på fem år. Så varför tänka på dystrare tider nu när solen skiner så härligt?

Men strukturella åtgärder behövs. Under 2000-talet har Italien genomgått en kostnadskris liknande den på 1980-talet. Enligt World Economic Forum föll landets konkurrenskraft i fjol till nummer 42 på världsrankningen, sämst av alla EU-länder förutom Polen. Arbetskraftskostnaden har ökat och produktiviteten har fallit.

Italiens näringsliv har befunnit sig i särskilt sårbara branscher när Kinas exportflod vällt fram: kläder, skor och maskinverktyg, som delvis har varit beroende av låga lönekostnader. Det gamla receptet med devalvering och stora lån fungerar inte längre. (Statsskulden ligger kvar på över 100 procent av BNP sedan festen för 20 år sedan.)

Den typiskt italienska familjekapitalismen är också i kris. Italiens stora mängd familjeföretag har svårt att växa över en viss storlek. Familjerna vill ogärna förlora kontrollen, och när de sedan vill sälja finns få tillräckligt stora företag i Italien som kan köpa. I Milano är börsen outvecklad. Den har ungefär lika många bolag som Stockholmsbörsen. Även successionen är ett problem. Omkring 22 procent av alla småföretagare är över 70 år. Bortskämda barn tar inte över utan vill njuta la dolce vita på företagens bekostnad. Italiens fåtaliga storföretag, som Fiat, Pirelli och Fininvest, har bara delvis undgått småföretagens problem.

Sedan länge tyngs Italien också av den underutvecklade södern, där en tredjedel av befolkningen bor. Landsänden lider under korruption, inkompetens, hög arbetslöshet och undersysselsättning hos dem som har jobb. Butiksägare och företagare där behöver i första hand skydd mot maffians utpressning och inte mer statsstöd, som till stor del ändå slösas bort.

Positiva tecken finns dock. En viss omstrukturering pågår faktiskt i industrin under trycket av den globala konkurrensen. Företagen flyttar upp till segment med högre mervärde som är svårare för Asien att kopiera. När exporten av kläder faller ökar livsmedel.

Till synes har Prodiregeringens första reformer angripit småsaker. Receptfria läkemedel ska få säljas i mataffärer. Minimiavstånd avskaffas mellan bagerier, likaså mellan frisörsalonger. Deras öppettider avregleras. Och notarier ska inte behövas vid köp av begagnade bilar och båtar.

Tanken är att angreppet på regleringsdjungeln inom detaljhandel och tjänster ska blåsa liv i dammiga branscher och få fart på den inhemska efterfrågan. Ökad konkurrens är populärt hos konsumenterna.

Givetvis protesterar grupper som får sina privilegier indragna. Taxichaufförerna lamslog Rom och Milano i fjol sommar när taxilicenserna skulle bli fler. Nu har bensinstationerna hotat med strejk för att nästan vem som helst ska få sälja bensin, även stormarknader. Att Italien har EU:s högsta bensinpriser rör dem inte. Inte heller att mackar ska få sälja mat.

Italien är som jätten Gulliver i lilleputtarnas land, som hålls fastbunden av 1 000 olika små rep, förklarar finansminister Tommaso Padoa-Schioppa. Repen måste klippas av, ett efter ett. Han hoppas på att tillväxten kan hållas över 2 procent under flera år om regeringen bara får bukt med alla flaskhalsar. Lediga resurser finns det gott om i form av låg produktivitet och låg sysselsättningsgrad (särskilt kvinnor och äldre).

Efter flera år av knappt märkbar tillväxt nådde Italien 1,9 procent i fjol. För i år har EU-kommissionen nu reviderat upp BNP-prognosen till 2,0 procent från 1,4 procent i novemberprognosen.

Nästa reformrunda tar sikte på bank och försäkring, energi samt den offentliga sektorn. Riktigt svåra nötter att knäcka är reformer av pensioner och hälsovård. Valutafonden IMF påpekar också att arbetslöshetsunderstödet är så magert att arbetsmarknaden blir stel. Inför risken att förlora jobbet blir därför italienarnas protester desperata.

Frågan är förstås hur länge den svaga regeringen kan överleva. Ingen tror att regeringen sitter hela den femåriga mandatperioden. Prodi vill nu prioritera en ny vallag som rensar bort småpartier så att landet kan få stabilare regeringar vid nästa val. Det är vackert tänkt, men stöter förstås på motstånd från småpartierna i hans koalition.

Så allt är som vanligt i Rom. Sedan årtusenden är den eviga staden full av maktkamper, intriger och teatraliska gräl. Och alltför lite kraft blir över till att verkligen sköta landet.

Bengt Ljung