Skrönor ur finansvärlden

Vi svenskar vill gärna tro att vi är bra på engelska, men ett besök på New Covent Garden Market i London kan få en att tvivla. På Storbritannens största frukt- och grönsaksmarknad låter ropen mellan försäljarna som tagna ur sådana där brittiska gangsterfilmer som kräver svensk textning för att man ska förstå vem som hämnas på vem. Med andra ord, man begriper ingenting. Detta svårförstådda universum i all sin rörighet och handgriplighet lever upp runt tretiden varje morgon vid Vauxhall söder om Themsen. Bara några tunnelbanestopp från Citys finanskvarter, men en annan värld. Som ofta bjuder på ovanliga visuella upplevelser i arla morgonstund. Ett foto i mormorsram av en manslem med kommentaren “månadens anställde”, är bara en av dem.

Dylik kreativ personalpolitik i kombination med talrika lättklädda damer på väggarna skulle lätt kunna leda till slutsatsen att New Covent Garden Market är något slags tummelplats för de lägre drifterna. Ända tills man påminner sig att, javisst ja, i London är det finansfolket som har monopol på sånt. Det är ju ändå deras girighet och storhetsvansinne som fördärvat både stadens rykte och ruinerat många av dess innevånare.

Den som tycker att det låter som en orättvis dom rekommenderar jag att läsa boken “Cityboy – beer and loathing in The Square Mile”. En finansmans självbiografiska skildring av vad som ägt rum det senaste decenniet innanför investmentbankernas väggar. Den är inte precis en plädering för förmildrande omständigheter.

Tvärtom följer läsaren med alltmer höjda ögonbryn den unge Steve Jones klättring på karriärstegen. Från första dagens lyckade anställningsintervju (där toleransen för champagne verkar ha vägt tungt), via lika delar bakfulla morgonmöten, långa klientluncher och kokaindammande klubbesök. Till en helt oförtjänt position som chef och mångmiljonär.

Cityboy är en bok som frossar hämningslöst i hedonism och bristande empati, iscensatt på bristfälligt kamouflerade banker med namn som Megashite, Mighty Yankbank och Banque Inutile. Den är kul. Man läser hungrigt vidare. Men framåt det sista ego-osande kapitlet förstår jag varför ingen i min omgivning vill kännas vid Cityboy, trots att den legat på boktoppen sedan i somras. Det är ju att medge att man är voyeurist med osedvanligt låg humor.

Men bokens popularitet beror inte bara på, hm, lättlästheten, utan också på bakgrunden. Cityboy var nämligen redan för ett par år sedan ett bekant namn i stan, som pseudonym för en kolumnist i gratistidningen thelondonpaper. Hans underhållande skrönor ur finansvärlden fick många anhängare, men författaren förblev anonym. Ända till i fjol sommar då Geraint Anderson, en 35-årig aktieanalytiker på Dresdner Kleinwort, klev fram i rampljuset med både blogg, bok och musikvideo.

Om inte krisen rullat in skulle nog Cityboy ha avfärdats som en kul kille att stjäla repliker av. I dag har hans historia i stället vunnit en djupare, mörkare innebörd, och författaren Anderson intervjuas regelbundet i seriösa nyhetsprogram. En vältajmad skrävlare vars bok kom att beröra de frågor som sysselsätter Londons kollektiva psyke allra mest: Hur kunde vi så totalt förväxla ytan med innehållet? Vart försvann insikten att skapande (okej, value added) lämnar ett mer bestående intryck än konsumtion – att fruktens väg på New Covent Garden är mer spännande än ett bett i äpplet?

Cityboy pekar i en obehaglig riktning: De mänskliga instinkter är obändiga som lockar oss till ytan och bort från substansen. Och inte verkar det finnas något system som på lång sikt skyddar mot hävdelsebehov och girighet.

Man slår ihop boken, suckar och längtar plötsligt till fruktmarknaden, där den förlorade formeln för mervärde känns litet närmare. För sett i det ljuset kan man ju till och med förlåta de sexistiska inslagen.