Slaget om trådlöst

Tänk tanken att din största kund offentligt går ut och sågar ditt bolag och dina produkter och säger att konkurrenterna jobbar hårdare och gör bättre grejer.

Vad skulle du göra? Lyssna och bättra dig? Eller säga till kunden att han eller hon har fel?

Lite förenklat går det att säga att telekombolaget Ericsson stod inför det här dilemmat helt nyligen. Och valde det senare alternativet.

Och först som sist ska det sägas. Den här artikeln handlar om näringslivspolitik på hög nivå, om en framtida världsstandard för det som kallas 4g. Branschen är uppdelad i två läger. På ena sidan finns i huvudsak den amerikanska datorindustrin, anförd av Intel, och på andra sidan mobiltelefonindustrin, där den som sticker ut hakan längst är Ericsson.

Den amerikanska processortillverkaren Intels ambition är lättbegriplig. Bolaget vill sälja datorer med så mycket processorkraft som möjligt. Därför kommer de bärbara datorer som lanseras redan efter kommande årsskifte att innehålla teknik inte bara för anslutning till internet i små avgränsade områden, hot spots, på flygplatser, hotell och restauranger, utan också teknik för anslutning inom områden som kan sträcka sig över tiotals kilometer. Den förra tekniken kallas för Wifi, den senare för Wimax.

Skillnaden är större än vad de snarlika förkortningarna antyder.

För när datortillverkarna tar sikte på att först bärbara datorer och senare också andra prylar som behöver kontakt med internet ska kunna anslutas med trådlöst bredband med hjälp av ett billigt masstillverkat chip i prisklassen 100 till 200 kronor är det ett hot mot en annan grupp tillverkare, de som tillverkar mobiltelefonnät anpassade för bredbandsuppkoppling, de så kallade turbo-3g-näten.

Och här kommer Ericsson i bilden.

Ericsson, och konkurrenter som Nokia-Siemens liksom kinesiska och amerikanska tillverkare, marknadsför sina 3g-nät som särskilt lämpade för att kunna överföra stora datamängder, som internetnedladdningar och videofilmer, över mobiltelefonnäten. Och de riktigt stora informationsmängderna, och därmed de största intäktsströmmarna, genereras inte i första hand av mobiltelefoner utan av just bärbara datorer med inbyggt mobilteleabonnemang.

Problemet för Ericsson, och samtidigt en del av lyckan för den amerikanska datorbranschen, är att det har gått trögt att få slutkunderna att nappa. Ett exempel kommer från Sverige. Tele 2-chefen Lars-Johan Jarnheimer sade nyligen till Affärsvärlden att bara 10 procent av trafiken i det nya hälftenägda 3g-nätet utgörs av datatrafik. Och då är 70 procent av den tiondelen traditionella textmeddelanden (SMS). Futtiga 3 procent av trafiken utgörs alltså av den lukrativa datatrafiken.

Hans kollega på världens största mobiltelefonbolag, Arun Sarin, vd vid brittiska Vodafone, gick ett steg längre när han i samband med en mässa i Barcelona nyligen kritiserade bolagets leverantörer, bland dem indirekt Ericsson, för att vidareutvecklingen av nästa generation mobiltelefoni, allt från turbo-3g till det som på sikt blir en del av 4g, LTE (long term evolution), går för långsamt:

– Vi måste jobba hårdare för att slå Wimax, sade Arun Sarin och drev i sitt anförande på leverantörerna av traditionella mobiltelefonnät som han tycker jobbar för långsamt med att få fart på efterföljarna till GSM- och 3g-tekniken.

Han skrädde inte orden och var tydligt missnöjd med att utvecklingen av nästa generation av mobiltelefoni, 4g, försenas alltmer

– Utvecklingen av LTE går för långsamt. Om inte processen skyndas på, väljer vi andra alternativ, dundrade Arun Sarin som till och med varnade för att Wimaxtekniken har kommit så pass långt att mobiloperatörerna som satsat på 3g-tekniken kan riskera att bli förbisprungna av nya operatörer när det kommer till satsningar på mobilt bredband.

Och det har han kanske alldeles rätt i.

Både i Sydkorea och i Taiwan byggs eller planeras mobila Wimaxnät men den största investeringen fram till nu görs av den amerikanska mobiloperatören Sprint Nextel som gör en investering på 3 miljarder dollar, cirka 20 miljarder kronor i ett nybyggt Wimaxnät som enligt de planer som aviserats ska dra i gång före nyår i städer som Chicago, Washington/Baltimore och i flera stora städer i Texas.

Bland de aktörer som stöder projektet finns inte bara Intel, utan också traditionella mobiltelefonföretag som Motorola, Nokia och Samsung. Nokia-chefen Olli-Pekka Kallasvuo är en de trosvissa och har för sin del lovat att ha mobiltelefoner som går att använda i de nya Wimaxnäten klara till nästa sommar.

Skeptiker till de här tidsplanerna saknas inte, men enligt vad förespråkarna själva anger kommer systemet på sikt att fungera ungefär som mobiltelefonnäten:

– Vi kommer att kunna leverera mobilt Wimax mot slutet av året och systemet kommer att vara mobiltelefonlikt i förmågan att hantera till exempel byte av basstationer utan avbrott, sade Shamik Mukherjee vid Motorolas enhet för Global Wireless i samband med mässan i Barcelona. Han tillade att det bland annat betyder att det ska gå att få telefoner, eller datorer, att fungera i motorvägsfarter.

Reaktionen från Ericssonlägret är laddad med tvivel. Mats Lindoff, vice vd och teknisk chef vid Sony Ericsson, tror inte på Sprints löften och lanserar tanken att motståndarlägret faktiskt hittar på:

– Vi som jobbar inom telekomindustrin har ju en stor teknik att skydda. Vi kan inte lova en stor teknik två år innan den kommer för då börjar folk sluta köpa dagens teknik. Men om man är Wimax och om man är Intel, och om man inte har någon historia kan man berätta att det kommer ny teknik 2008, fast det inte är sant. Standarden för mobilitet är inte satt och det tar två år att göra chipsen,

Sprint säger att de ska dra i gång om ett år ungefär.
– Vilket jag säger är helt fel. Man får inte mobilitet i alla fall, inte störningsfria byten av basstationer, om det är det man vill ha.

Du tror inte att det kommer att fungera?
– Det är ju det jag säger. De har inget att förlora. Så hade jag också gjort om jag var i deras kläder. Det är bara att gå ut och sälja.

Men Vodafonechefen Arun Sarin, som uttalar sig positivt om Wimax, har ju också en investering att skydda?
– De börjar ju inse att det finns andra konkurrenter runt omkring dem som har gått på det här Wimaxspåret och nu måste ju Vodafone se till att trycket på andra leverantörer av 3g ökar, säger Mats Lindoff

Från Ericsson är den officiella linjen glasklar. Bolaget, som från 2004 satsat både kraft och kapital på Wimaxforskning, har det senaste halvåret dragit ned på forskning och utveckling inom Wimax till förmån för vidareutveckling av 3g-näten.

– Vi har ett så starkt momentum inom 2g- och 3g-industrin och inom HSDPA (turbo-3g) har vi en fullt fungerande bredbandsmarknad med allt från terminaler till fungerande nät. Redan finns 100 miljoner 3g-användare. Den tekniken är så lovande att vi omprövade vårt eget ställningstagande att utveckla Wimax. Vi ser kort sagt inget affärscase för den tekniken, säger Ulf Ewaldsson, ansvarig för de tekniska utvecklingsprojekten vid Ericsson.

Men den uppfattningen är Ericsson näst intill ensamt om. Få branschföreträdare tror annat än att de här teknikerna kommer att leva sida vid sida framöver, något som återspeglas i att Nokia-Siemens, Motorola och Samsung alla utvecklar båda teknikerna parallellt.

Analyshuset Yankee Group prognostiserade i en rapport nyligen att det runt om i världen ska finnas 21 miljoner mobila Wimaxanvändare om tre fyra år, en marknad som kan uppskattas vara värd cirka 30 miljarder kronor årligen.

Så här säger till exempel Intels Nordenansvarige för Wimaxfrågor, Heikki Härkönen.

– Wimax är designat för datatrafik och vi tror inte att den kommer att passa för allt. Och 3g-systemen har ett försprång när det gäller tillgång till nät men det har visat sig att en av de viktigaste faktorerna i den här världen när det gäller att få användare är att tekniken är inbyggd i datorer och telefoner från början. Det kommer att driva på nätbyggarna och när slutkunderna sedan väljer teknik tror jag prisnivån kommer att bli viktig, säger Heikki Härkönen.

____________________________________

Uppstickaren som utmanar Ericsson

Svenska bolag ligger generellt efter när det gäller att satsa på Wimax-teknik. Ett undantag finns i Kista i Stockholm. Lilla Hulu väntar i dagarna besked om att få in nya finansiärer.

På var sin sida om Torshamnsgatan i Kista ligger de två svenska bolag som tillverkar Wimaxutrustning. De har helt olika marknadsföringsteknik. Det ena har stora skyltar på snart sagt alla fasader inom synhåll. Det andra har inte ens en dörrskylt.
Och de har helt olika uppfattning om en av framtidens kommunikationstekniker.

På ena sidan jätten Ericsson, som är skeptiskt till Wimax. Försäljningen av stationär Wimax, som ersättning för fast bredband, uppgår till några tiotals miljoner kronor.

På andra sidan lilla Hulu, grundat så sent som 2004 och som just i dagarna övertar en mindre fabrik från kontraktstillverkaren Sanmina SCI och som redan säljer Wimaxteknik.

– Vi håller på att ta in riskkapital och kommer att växa i fler länder, säger Patrick Lund, styrelseordförande och tillförordnad vd vid bolaget.

Fungerar tekniken?
– Vi har ingen teknisk problematik som är en showstopper för bolaget. Riskerna är i stället att vi inte klarar av kassaflödesproblematiken under uppbyggnadsskedet, säger Kristin Hasselgren, som är bolagets affärsutvecklingschef.

Enligt planerna ska bolaget inom någon månad ta in minst 100 miljoner kronor med hjälp av det schweiziska private equity-bolaget Taurus. Pengarna ska användas till att etablera företaget utomlands och för att säkra nya och befintliga kunder. Planen är att snabbt bygga upp Wimaxnät i bland annat Nordafrika och Mellanöstern.

– Vi har stora kunder, teleoperatörer, och vi har leverantörer i form av kontraktstillverkare i bland annat Kina. Vi ska kunna leverera flera tusen Wimaxenheter per dag, säger Patrick Lund.

Enheterna tillverkas än så länge i hantverksmässig skala i Kista. De är vitmålade, stora som en pocketbok och är tänkta att placeras hemma hos telekunder i framför allt nya bostadsområden. Tanken är att telebolagen ska slippa dra in fast telefoni och fast bredband. En basstation över området väntas kunna hantera hundratals hushåll.

Patrick Lund, liksom ägarkollegan och tillika bolagets tekniske chef, Maurizio Hublitz är påtagligt hemlighetsfulla med sina expansionsplaner. De vill inte avslöja vilka länder de verkar i av rädsla för att förlora kunderna till internationella telekomjättar.

– Vi har en budget att sälja för 35 miljoner euro i år men nu är planen försenad ett kvartal så säg att det blir 20 miljoner i alla fall, säger Patrick Lund.

I fjol var försäljningen nästan noll. Och i framtida planer ingår också sammanslagningar med andra företag. Orsaken är att Wimax-marknaden bedöms växa så snabbt att den som inte är med och tar för sig från början riskerar att bli hopplöst efter:

– Vi har inte tid att växa organiskt. Genom att gå ihop med andra bolag ska vi växa snabbare, säger Patrick Lund.

Maurizio Hublitz ser för sin del få begränsningar med Wimax-tekniken och bedömer att den på sikt kommer att kunna konkurrera med 3g-system:

– Från 2009 till 2010 kan vi i industrin börja leverera riktiga helhetslösningar, allt från basstationer till klientprodukter som telefoner och datorer. Och jag tror att det kommer att finnas mobila nät, absolut. De fasta Wimaxnäten är konkurrenter till vanlig fast telefoni och det mobila Wimaxnäten blir en konkurrent till befintliga mobila teknologier, säger han.

Fotnot: Hulu uttyds Hyper Urban Level User eller HUblitz LUnd.Framtida mobilnät Datorbranschens värld: Wifi: Surfzoner. Finns sedan flera år på flygplatser och hotell. Fast Wimax: Trådlöst bredbandsnät. Ersätter fasta tele- och datalinjer. Finns redan. Mobilt Wimax: Motorolas och Intels favorit. Bredbands- och telefonzoner som täcker hela stadsdelar. Telebranschens värld: GSM: Dominerande 2g-standard. W-CDMA: 3g-uppföljaren i GSM-världen. HSDPA: Turbo 3g eller 3,5g. Ericssonfavoriten. Trådlöst bredbandsnät för datorer och mobiltelefoner. Finns redan, bland annat i Sverige.