Slipp köerna – köp en motorväg

Den 22 maj fattades ett beslut som kan få stor betydelse för det svenska näringslivets utveckling på sikt. Då beslöt den borgerliga majoriteten i Stockholms läns landsting att ge klartecken för privat finansiering av nya Karolinska sjukhuset, ett 14-miljardersprojekt som ska vara klart 2015. Upplägget med så kallad Offentlig Privat Samverkan (OPS) innebär att ett företagskonsortium ska projektera, finansiera och bygga sjukhuset åt landstinget. Driften ska även fortsättningsvis ske i landstingets regi. Beslutet väckte stark kritik hos socialdemokraterna, vänsterpartiet och miljöpartiet.

Vänsterns ståndpunkt i den här frågan verkar mest grundas på ideologiska ställningstaganden. Det innebär dock inte att det saknas invändningar mot denna finansieringsform. Viktigast är att OPS-finansiering inte är samhällsekonomiskt optimalt. Infrastruktur bör byggas av stat och kommun för att säkra att anläggningarna inte används för lite (som varit fallet med Öresundsbron) på grund av att taxor och andra avgifter sätts utifrån företagsekonomiska snarare än samhällsekonomiska kalkyler.

Samtidigt ska sägas att det här synsättet gäller i en perfekt värld, där den offentliga sektorn gör exakt de investeringar som krävs för att balansera kortsiktiga och långsiktiga hänsyn och behov. Så ser verkligheten sällan ut. Politiker tvingas oftast prioritera de kortsiktiga och akuta behoven och kan inte avsätta medel för de riktigt långsiktiga projekten.

Det förklarar varför infrastrukturen är eftersatt i stora delar av den industrialiserade världen. Bara i Norden finns beräkningar på att de angelägna investeringarna uppgår till 25 miljarder euro per år fram till 2030.

I det perspektivet kan OPS vara ett bra alternativ, eftersom finansieringen sköts av marknaden. En annan fördel är att en integrerad byggprocess – där beställare och utförare är samma bolag – ofta spar stora pengar och säkrar att anläggningen blir klar i tid och håller budget.

Ännu är det inte klart om och när OPS kommer att få ett genombrott i Sverige. Men Karolinska-projektet kan i slutändan bana väg också för en annan företeelse – nämligen att privata placerare får börja investera i infrastrukturprojekt. Sådana objekt är intressanta för den som vill sprida risken i portföljen. Infrastrukturprojekt är kapitalintensiva, har monopolkaraktär och ger förutsägbara kassaflöden i decennier. Dessutom är tillväxten mycket hög för de projekt som drivs i andra delar av världen, framför allt i tillväxtekonomierna.

Än så länge kan man, som privatinvesterare, bara gå in i den här sektorn indirekt. Det enklaste sättet är att köpa aktier i exempelvis Volvo med relativt stor exponering för tunga transporter och entreprenader i Asien. Volvo Construction Equipment (VCE) har till exempel 15 procent av marknaden för entreprenadmaskiner i Kina. Ett annat alternativ kan vara Sensys Traffic, som fått betydande beställningar för hastighetsövervakningssystem i Kina. En krångligare metod som dock ger en mer renodlad exponering mot infrastruktur är att köpa in sig i australiensiska Macquarie Group. Företaget är börsnoterat och en jätte på detta område. Bolaget äger så vitt skilda tillgångar som Arlanda Express, betalmotorvägar i Chicago, vattenverk i London och vindkraftverk i Frankrike. Macquarie har haft problem med aktiemarknadens förtroende under finanskrisen nu senast eftersom koncernens konstruktion är svåröverblickbar. Men bolaget har presterat en avkastning på eget kapital på i snitt 24 procent de senaste 15 åren och förefaller vara stabilt.

En enklare väg in i infrastrukturen är förmodligen att gå in i någon av de infrastrukturfonder som finns. Två sådana marknadsförs i Sverige, enligt fondanalysfirman Morningstar. De förvaltas av Credit Suisse respektive First State. På private equity-sidan är urvalet större, men här finns å andra sidan ytterst få möjligheter att investera som privatperson. Carnegie har emellertid lanserat en fond som placerar i private equity-bolaget EQT:s nya fond EQT Infrastructure. Fonden har som mål att satsa över en miljard euro i medelstora infrastrukturanläggningar i norra och östra Europa. Samtidigt ska sägas att trösklarna är höga. Minimiinvesteringen är 100 000 euro och kapitalet är bundet i 15 år utan möjlighet till förtidsinlösen eller försäljning av andelar.