Snabbaste sättet att pressa löner

En självklarhet. Så kan man karaktärisera det faktum att LO är emot arbetskraftsinvandring. Med ett större utbud av arbetskraft skulle konkurrensen mellan löntagarna öka och reallönerna bli lägre än de annars skulle bli.

Lika självklart är Svenskt Näringslivs ståndpunkt. Organisationen vill ha jobbinvandrare. Lägre reallöner skulle gynna näringslivet – oss alla i egenskap av direkta eller indirekta aktieägare – eftersom företagsvinsterna skulle bli högre än annars.

Men vilka effekter skulle invandringen ge för Sverige som helhet? Frågan har seglat upp som en av valets mest oväntade heta frågor.

Svaret är att det är oklart. Ändå är det mer som talar för än som talar emot.

Våra egna historiska erfarenheter är goda. Fabian Wallen, nationalekonom på Svenskt Näringsliv, pekar på att sysselsättningsgraden bland invandrare var högre än den bland svenskar när vi hade betydande arbetskraftsinvandring under 1950- och 1960-talen.

Subventioner kostar

En helt annan fråga är om det är rätt att skydda den inhemska arbetskraften från konkurrens genom att nästan inte tillåta någon arbetskraftsinvandring alls. Om man jämför med otaliga försök att skydda enskilda branscher och industrier från konkurrens så är det ju lätt att säga att erfarenheterna förskräcker. Skyddade verkstäder brukar skapa ineffektiva industrier som kostar allt mer i subventioner och som hindrar mer livskraftiga och konkurrenskraftiga verksamheter från att växa till sig. Dessutom kan man ju säga att de senaste decenniernas reallöneutveckling har varit usel, fast vi har skyddat oss från konkurrens från utländsk arbetskraft. En svensk industriarbetare tjänar 20-30 procent mindre än exempelvis danska, norska och tyska industriarbetare.

Alla tjänar på frihandel

Det gamla vanliga frihandels-argumentet om komparativa fördelar borde ju också gälla för arbetskraft. Alla länder tjänar på frihandel.

Det kanske är väl cyniskt att resonera om arbetskraft på samma sätt som om varuhandel. Man kan förstås inte slussa runt människor på samma sätt som varor för att fördela alla till de sysslor där de är mest produktiva.

En sak är säker: Motståndet mot arbetskraftsinvandring handlar inte om omsorg om de invandrare som skulle vilja komma hit och jobba. Det handlar i stället om att de svenska löntagarna ska kunna behålla sina anställningsförmåner och lönenivåer. En mellanväg vore att arbetskraftsinvandrarna blir något slags B-lag, med sämre rättigheter och sämre tillgång till välfärdssystemen. Det är ju vad folkpartiets förslag skulle innebära. Risken finns naturligtvis att ett sådant system skulle underminera grunden för A-lagets privilegier. Det är nog snarare det LO och socialdemokraterna är oroliga för.

Ingen lönsamhet

Och om vi inte accepterar att arbetskraftsinvandrarna får sämre välfärdssystem än andra kanske de inte blir lika lönsamma för Sverige. Rätten att ta hit anhöriga, tillgången till välfärdssystemen och/eller barn i skola eller på dagis påverkar den nationalekonomiska kalkylen i högsta grad.

Magnus Henrekson, professor vid Handelshögskolan, menar att motsättningen var mindre under 1950- och 1960-talen. Då var ju inte välfärdssystemen lika utbyggda. Hans slutsats är att det i praktiken är svårare att släppa arbetskraftsinvandringen fri i europeiska välfärdsstater än i USA. Där har alla betydligt större ansvar för sin egen försörjning. Då finns inte lika stor anledning att vara rädd för att invandrare ska komma och “profitera” på välfärdssystemet.