Snart kommer jobblyftet!

En sysselsättningsökning på upp emot 200 000 personer de närmaste åren är möjlig. Men det är inte säkert att arbetslösheten kommer att sjunka lika mycket som sysselsättningen stiger.

Prognoserna över sysselsättningsutvecklingen skrivs nu upp i en rasande takt. Senast är det Arbetsmarknadsstyrelsen (Ams) som räknar med att antalet sysselsatta ska öka med 130 000 personer under de närmaste två åren. Då har de ändå valt att skruva ner förväntningarna eftersom företagen själva egentligen är ännu mer optimistiska om sysselsättningsutvecklingen. Och utan ett ordentligt internationellt konjunkturbakslag tror Affärsvärlden att Ams snart måste komma med nya upprevideringar av sysselsättningsprognoserna.

Inte minst för att tillväxten ser ut att bli högre än de flesta har räknat med. Styrkan bekräftades av BNP-siffran för första kvartalet som landade på dryga fyra procent. Dessutom steg antalet sysselsatta i hela ekonomin med 1,1 procent, vilket är den högsta ökningen sedan 2001 när de offentliga jobben ökade kraftigt.

Det mesta talar för att vi än så länge bara har sett början på sysselsättningsuppgången och att det framför allt är i den privata sektorn som de nya jobben kommer. Inte sedan 1999, då det skapades 90 000 nya jobb i Sverige, de flesta i privat sektor, har arbetsmarknaden upplevt ett sådant uppsving som nu. Antalet nyanmälda lediga jobb växer just nu i en rasande fart.

Uppgången hittills i år närmar sig 40 procent samtidigt som antalet varsel stadigt kryper neråt. Och det som imponerar mest är bredden i förbättringen på arbetsmarknaden, nästan alla sektorer utvecklas positivt. Till och med industrin, som trots en stark exportutveckling under lång tid har skurit ner, planerar nu att nyanställa.

Den enda delen av ekonomin som inte uppvisar samma positiva trend är den offentliga sektorn. Kraven på att kommuner och landsting ska ha balans i budgeten har gjort dem försiktiga. Men även här borde nyanställningarna få fart framåt hösten. Inte bara för att det är valår utan helt enkelt för att den förbättrade konjunkturen och den stigande sysselsättningen kommer att ge kommuner och landsting betydligt bättre finanser framöver.

Annars är det mest i den privata tjänstesektorn och i byggsektorn som sysselsättningslyftet ännu så länge är tydligt. Det är en rykande het efterfrågan på kvalificerad it-personal och antalet nyanmälda lediga platser i den sektorn har stigit med hela 80 procent hittills i år. Detta trots att vändningen här kom tidigt, redan under fjolåret. Men efterfrågan har också ökat kraftigt på kvalificerade säljare och inköpare, tekniker och ekonomer (se tabell). Inom de privata tjänstenäringarna är det ungefär en tredjedel av företagen som planerar att nyanställa.

Det är inte bara kvalificerade tjänster som efterfrågas. Även i de stora servicenäringarna är sysselsättningen på väg uppåt, som i exempelvis detaljhandeln och restaurangnäringen. Men visst finns det risker med den snabba sysselsättningsexpansion som ligger framför oss. Redan i dag upplever tre av fyra företag i byggbranschen att de har svårt att hitta personal så att företaget kan expandera i önskad takt. Och även i många tjänstenäringar stiger numera bristtalen, om än från låga nivåer. Det ökar risken för spänningar när löneavtalen ska omförhandlas under nästa år.

Regeringens styvnackade hållning när det gäller att fortsätta de stora satsningarna på arbetsmarknadspolitiska åtgärder riskerar att öka spänningarna ytterligare. Även om Ams dess bättre har förtvivlat svårt att fylla plusjobben och andra arbetsmarknadsåtgärder. Det är lätt att hålla med i den kritik mot den nuvarande arbetsmarknadspolitiken som bland annat har framförts av Konjunkturinstitutets generaldirektör Ingemar Hansson eller OECD:s ekonomer. De konstaterar att arbetsmarknadspolitiken för närvarande är ganska kontraproduktiv.

Däremot är det långt ifrån säkert att den totala arbetslösheten på lite längre sikt kommer att sjunka lika mycket som sysselsättningen stiger. Det finns flera faktorer som talar för att det blir en ordentlig uppgång även av arbetskraftsutbudet. Normalt ökar tillströmningen till arbetsmarknaden när konjunkturen förbättras. Den trenden förstärks den här gången av att förvärvsfrekvensen stiger mest bland yngre och äldre, dels på grund av en normalisering av antalet studenter, dels på grund av det nya pensionssystemet som stimulerar äldre att stanna kvar i arbetslivet längre.

En annan god nyhet är att sjukskrivningarna minskar även om det finns en uppenbar fara för att det gamla mönstret med stigande sjukskrivningstal upprepar sig när arbetsmarknadsläget förbättras. Den här gången tycks dock politikerna vara lite mer på alerten i och med att kraven på sjukskrivna och bidragstagare har ökat.

Dessutom är antalet latent arbetssökande, det vill säga de som inte aktivt sökt arbete eller heltidsstuderande som sökt arbete, rekordstor och ligger på 196 000 personer. Det finns med andra ord ett betydande utrymme att öka antalet arbetstagare även från det här hållet.

Ska man summera läget på arbetsmarknaden så är det närmast en jobbexplosion vi talar om. Ams 130 000 nya jobb de kommande två åren kan med rätt förutsättningar bli betydligt fler, kanske upp emot 180 000-200 000. Alla diskussioner om “jobless growth” kan därmed placeras i facket skrönor. Hoten mot en så positiv sysselsättningsutveckling kommer framför allt från en ordentlig dämpning av den internationella konjunkturen. Inhemska faktorer som skulle kunna dämpa sysselsättningsökningen är betydligt högre ränta och/eller att lönerna börjar skena i väg. I övrigt är förutsättningarna goda för att den stigande sysselsättningen i sig kommer att vara konjunkturdrivande. Det ser ut som om hushållen har några goda år framför sig.

__________________________________________

LUGNET FÖRE STORMEN

Stigande sysselsättning bäddar för en het avtalsrörelse. Med låga lönekrav i utbyte mot sänkta skatter kan svenska folket slippa drastiska räntehöjningar.

Att sysselsättningen stiger är givetvis en vinstlott för ekonomin. Fler i arbete betyder såväl starkare inhemsk efterfrågan som bättre offentliga finanser. Baksidan på myntet riskerar att bli betydligt högre räntor och slitningar när löneavtalen ska förhandlas om. För första gången sedan den stora finansiella krisen i början av 1990-talet ser det ut som om Sverige kommer att gå in i en stor avtalsförhandling med stark konjunktur, snabbt stigande sysselsättning och låg arbetslöshet i ryggen. Det blir det stora testet för att se hur låginflationspolitiken egentligen fungerar.

För under nästa år ska löneavtalen för närmare tre miljoner löntagare omförhandlas, den största avtalsrörelsen sedan tiden med enbart centrala förhandlingar. Först i kön står kabinpersonal och piloter vid några av de mindre flygbolagen vars löneavtal löper ut den 28 februari. Det rör sig visserligen bara om något hundratal personer men kanske känner de att det är dags att få lite extra i plånboken efter några år av stora uppoffringar. Det skulle knappast förvåna någon om kraven är lite hårdare ställda den här gången än de var senast det begav sig när lågkonjunktur, prispress och en allmän flygrädsla efter 9/11 hade knäckt flygpersonalens annars så omtalade kravmaskin.

Men egentligen börjar det tidigare än så. Redan i höst kommer vi att se de första skärmytslingarna inför det som komma skall. För första gången på mer än ett decennium närmar vi oss en period där i stort sett alla löneavtal på marknaden ska omförhandlas ungefär samtidigt. Risken är stor att stark ekonomi, snabbt stigande sysselsättning och sjunkande arbetslöshet kommer att driva upp lönekraven. Annars har det varit vanligt att löneavtalen omförhandlats just när den svenska ekonomin varit satt under press. Både 2001 och 2004 var det betydligt skakigare sett till konjunkturläget och 1998 var arbetslösheten fortfarande skyhög. Det bidrog säkerligen till att partnerna lyckades enas om måttliga löneökningar.

Den enda gången som avtalsförhandlingarna egentligen havererat är under avtalsrörelsen 1994-1995. Dels höjde Riksbanken räntan tämligen omotiverat den gången, dels var skogsindustrin först ut i lönerörelsen, och med svag krona och höga vinster i ryggen så bjöd man flott på löneökningar till sina anställda. Det avtalet blev sedan norm för övriga löneavtal.

I dag är löneökningarna i utgångsläget de lägsta på mer än ett decennium, men trots det är realinkomstökningarna de största sedan 1960-talet. Den viktigaste orsaken till detta är låg inflation, låga räntor och sänkta skatter. När vi går in i avtalsrörelsen är risken stor att såväl räntor som inflation är på uppåtgående. Något som i sin tur säkerligen kommer att prägla kraven från arbetstagarna.

Att Riksbanken kommer att fortsätta att höja räntorna är i princip ristat i sten. Inflationen stiger, om än långsamt, låne- och bostadskarusellen fortsätter och tillväxten ligger kring fyra procent. Det troligaste är att räntehöjningarna till och med blir snabbare än många väntar sig. Dessutom finns det nog en oro i Riksbanksdirektionen att alltför låg arbetslöshet ska spä på lönekraven och att det är bättre att förekomma än att förekommas.

Men att allt för aggressivt höja räntorna kan också vara kontraproduktivt eftersom det riskerar att driva upp kostnaderna för arbetstagarna som i det läget kommer att vilja kompensera sig genom höjda lönekrav. Det blir en delikat balansgång för Riksbanken mellan att visa sig som ansvarsfull inflationsbekämpare och samtidigt undvika att i alltför hög grad öka räntekostnaderna för arbetstagarna. Men Affärsvärlden tolkar de senaste signalerna från Riksbankens sida som att räntan kommer att stiga snabbare än vad marknaden i nuläget förutser.

Däremot finns det andra metoder att underlätta för lönebildningen. Den kommande regeringen, vilken sida det än blir som vinner valet, kan faktiskt göra en hel del. Med i utgångsläget urstarka offentliga finanser finns det gott om manöverutrymme. Men det ska erkännas att det i dagsläget mer ser ut som om såväl vänsterblocket som Alliansen riskerar att försvåra förhandlingsläget.

Den sittande regeringen blåser fortfarande på med arbetsmarknadsåtgärder trots den starka konjunkturen, och riskerar att göra arbetsmarknaden ännu stramare. Dessutom verkar regeringen vara beredd att öka de offentliga utgifterna. Alliansen utlovar visserligen skattesänkningar till alla men utan egentlig motprestation från arbetsmarknadens parter. Och ska man satsa på att ta bort värnskatten och förmögenhetsskatten utan att bjuda på något annat riskerar det att bli som att hälla bensin på lönebrasan.

Att mer eller mindre direkt utlova skattesänkningar i utbyte mot återhållsamma löneavtal har annars visat sig vara en effektiv metod. Det har fungerat i såväl Storbritannien som Danmark under senare tid. Frågan är om inte en del av de senaste avtalsrörelserna i Sverige har kunnat dra fördel av att regeringen ungefär samtidigt har kompenserat löntagarna för egenavgifterna.

Problemet är att nu när man tagit det sista steget i kompensationen för egenavgifterna finns det inte längre några “enkla” skatter att sänka. Att ta bort värnskatten är en möjlighet. Men här sätter LO käppar i hjulet eftersom de tycker att det är en bra skatt och att den senaste skattereformen var alltför generös mot höginkomsttagare.

Kvar blir egentligen att utlova en skattesänkning som slår brett och upplevs som rättvis. Ett kraftigt höjt grundavdrag är det som ligger närmast till. Och det skulle knappast förvåna om den sittande regeringen plockar fram ett sådant förslag redan före valet. Alliansen har redan utlovat något liknande. Problemet för dem är snarast att sänkta ersättningsnivåer för sjuka och arbetslösa knappast kommer att locka så många röster i valrörelsen. Även om deras förslag även har fördelen att få ut fler människor på arbetsmarknaden.