Sophie Nachemson-Ekwall: Ericssons styrelse har misslyckats

En del av tankarna ventilerades tidigare i veckan på Ekonomi24, bland annat av SPP:s förre VD Bo Eklöf. Enkäten till analytikerna talar sitt eget språk. Utanför protokollet höjs röstläget bland institutioner och analytiker ytterligare.

Frågan de ställer sig är om systemet med tusendelsröster inte bara är odemokratiskt utan även direkt skadligt för Ericssons långsiktiga värdeutveckling. Ett kvitto på det senare är utvecklingen för Ericssons mobiltelefoner. Fjolårets förlust på 24 miljarder kronor ser inte ut som en plump i protokollet som lätt kan sopas under mattan. Den är en direkt följ av 3-4 års dålig styrning. Jämförelsen med Nokia bredvid talar sitt eget språk.

Två personer i styrelsen är mer ansvariga än andra. Den ena är styrelseordförande Lars Ramqvist. Han var fram till årsskiftet koncernchef och den som haft ett direkt inflytande över mobiltelefonernas strategi och vidhängande chefsrekryteringar. Den andra är vice ordförande Tom Hedelius, fortfarande överhuvud i Handelsbankssfären. Ansvaret för de olika pensions-och chefs-stiftelser som styr Handelsbankens maktkapital har givit Tom Hedelius självutnämnd makt. Även Wallenbergssfären med vice ordförande Marcus Wallenberg har ansvar, men det är Handelsbanken som satt styrelsemakten i främsta rummet och krävt ekonomisk kompensation för att ge upp rösträtten.

De som idag försvarar maktkoncentration i Ericsson pekar på fem faktorer. Samma fem argument kan ses som dåliga skäl för att rädda team Ramqvist & Hedelius kvar i Ericsson:

1) “Se vad bra det gått för systemen, Ericsson är trots allt en industriell succé”. En vinst på 33 miljarder kronor på telesystem är självfallet ett ansenligt belopp. Men Nokia tjänade över 40 miljarder kronor på sina telefoner under 2000. Så sent som 1997 tjänade Ericsson 6 mdr och Nokia nästan lika mycket. Ericssons misslyckande på telefonerna har ort och gott varit gigantisk.

2) “Ericsson är ett teknikstyrt bolag och aktieägarna måste ha överseende med att det inte så lätt att ändra på de”. Men det är inte någon nyhet och därtill något som påpekades av branschfolk och mediakommentatorer redan under framgångsåren 1996 och 1997. En framsynt styrelse och ledning hade redan då kunnat se sig om efter partners för att utveckla mobiltelefonerna till den konsumentprodukt det kom att bli. Men någonstans tog självgodheten från framgångsåren överhand.

3) “Lars Ramqvist är ensam om att kunna telekommunikation i styrelsen”. Så har det förstås inte behövt vara. Därtill har Ramqvists kompetens inom telekom visat sig otillräcklig när det gäller konsumentprodukter som mobiltelefoner. Möjligen finns det ett samband mellan Ramqvists oviljan att släppa in andra folk med branschkunskap i styrelsen och oförmågan att hitta dugliga nytänkare bland cheferna på mobiltelefonerna.

4) “Den nuvarande rösträttsreglerna bevarar åtminstone Ericsson svenskt.” Bo Eklöf påpekar tydligt att det inte finns några garantier för att Investor eller Handelsbanken ska behålla ägandet över Ericsson i Sverige. Båda sfärerna har sålt mängder av bolaget till utlandet genom åren. Det var Tom Hedelius som fick Ericssons styrelse att älta en flytt av huvudkontoret till London under två års tid. Med facit i hand borde Tom Hedelius istället fått Lars Ramqvist att sjösätta en framsynt utredning av mobiltelefonerna.

5) “Det finns inga alternativ.” Nej, visst verkar det väl tunnsått i styrelsen med flertalet av ledamötena utsedda med sfärtillhörighet som främsta merit. Tom Hedelius är självutnämnd och han sa nyligen att han inte tänker lämna det uppdraget, trots att Handelsbankens nuvarande VD Arne Mårtensson snart tar över ansvaret för stiftelserna. Och Lars Ramqvist är egentligen en kompromisslösning mellan de två sfärerna.

Två nya utländska styrelseledmöter togs in förra året. Där Ericsson plockar in en sparkad chef för datortillverkaren Compaq plockar Nokia in mediajätten Pearsons kvinnliga VD. Att den verkliga viljan till nytänkande uteblivit är tydligt. Det vittnar både det hastigt framtagna tillverkningsavtalet med Flextronic om och den dåliga hanteringen av fabriksbranden i New Mexico på, målande beskriven i ett reportage i Wall Street Journal nyligen. Nyligen satte Ericsson sin internetverksamhet på bolag. Vem vet om det räcker för att bygga värden åt akiteägarna.

Göran Lindahl, tidigare VD i ABB, är ny i styrelsen sedan 1999. Han har brett stöd i aktieägarkretsar och borde kunna ta en ordförandeklubba. För självständig, menar vissa och framhåller att Tom Hedelius aldrig skulle acceptera honom. Ute ur leken, säger andra och framhåller att det hastiga VD-skiftet i ABB gett en bitter eftersmak. Även Percy Barnevik pekas ut som en person som skulle kunna lyfta blicken i styrelserummet. Men det är mer av utopiskt slag.

Svenska institutioner förvaltar Ericsson-aktier för över 200 miljarder kronor. Raden av fondförvaltare som kan göra sin röst hörd på Ericssons stämma den 28 mars är därför lång. Lars Otterbeck på Alecta, Björn Lind på SEB Fonder, Anders Ek på Robur, Thomas Halvorsen på den nya nedbantade Fjärde AP-Fonden, Thomas Nicolin på Tredje AP-Fonden är några av flera namn.

Till det kommer Lars Erik Forsgårdh på Aktiespararnas Riksförbund. Det är svårt att se hur denne blågule aktiesparare ska kunna stå på stämman ännu en gång och försvara tusendelsröster och ge styrelsen förnyat förtroende. Fler än en borde känna sig manad att få sin kritik protokollförd.