Sophie Nachemson-Ekwall: Slutlekt för näringsdepartementet

Det kan bli den oväntade effekten av att riksdagens revisorer nu sätter ner foten och ifrågasätter näringsdepartementets hantering av konsultarvoden i samband med den spruckna Telia-Telenoraffären senhösten 1999.

Redan innan jul knakade statens aktiva ägarpolitik i fogarna. Då blev Telia utan licens för den tredje generationens mobilsystem. Telia har överklagat beslutet som fattades av Post-och telestyrelsen till länsrätten. När statens samtidigt är ägare till Telia, reglerare genom ansvaret för PTS och domare om frågan hamnar i Regeringsrätten blir skådespelet kanske för svårt att regissera till och med för slipade politiker.

Alternativet är en tillbakagång till den ägarpolitik som socialdemokraterna tidigare ägnade sig åt. Den var haltande och ledde till omfattande kapitalförstöring. Priset för en sådan politisk reträtt kan bli högt för statliga bolag som Vattenfall, Posten, gamla SJ, Vin & Sprit men även börsnoterade bolag som Nordea och Assidomän.

Riksdagens revisorer har ifrågasatt regeringens ägarpolitik förr. Hösten 1997 fick den socialdemokratiska regeringen hård kritik för bristfällig informationsgivning till riksdagsledamöterna och otydliga målformuleringskrav till bolagen. Historier som att dåvarande Teliachefen Lars Berg gjorde årliga visiter hos juniora tjänstemän på näringsdepartementet visar hur illa det stod till. Kritiken mot statens ägarpolitik återkom i en ESO-rapport som publicerades våren 1998.

Sedan dess har mycket ändrats. Regeringen har talat sig varm för ökad professionalism i de statliga företagen och dess styrelser. Målet är numera högsta möjliga avkastning på statens tillgångar.

Helt enkel har inte förändringen varit. Näringsdepartementet och Finansdepartementet, som delar ansvaret för de statliga bolagen, har inte varit speciellt samspelta. Kritiken mot näringsdepartementets ansvarige för ägarfrågor, Dag Detter, har stundtals varit hård. Den politiska viljan att släppa greppet har också haltat betänkligt. I Nordea verkar allt tal om försäljningen bara vara tomma ord och i Vin & Sprit köps det bolag i parti och minut för skattebetalarnas pengar. Båda bolagen sorterar under finansminister Bosse Ringholm. Och i Vattenfall och Posten, som sorterar under näringsminister Björn Rosengren, fylls fortfarande styrelseposterna av politiskt tillsatta personer. Vattenfall är samtidigt i akut behov av en börsnotering för att kunna delta fullt ut i den europeiska strukturomvandlingen av energimarknaden.

Men det går att peka på att staten gjort en hel del de senaste åren. Telia har börsnoterats och statsminister Göran Persson deklarerade nyligen att staten kan tänka sig att gå ner under 50 procent i ägande. Assidomän har strukturerats om, SJ har delats upp i olika bolag och Vattenfall satsar trots allt på expansion i Europa. Svenska statens aktiva ägarpolitik har rönt internationellt erkännande.

Det är här som den nya kritiken från riksdagens revisorer kommer in. Kritiken berör Telia och Telenor och går ut på att näringsdepartementet bröt mot lagen om offentlig upphandling när det i december 1998 exklusivt anlitade investmentbanken Goldman Sachs för att representera svenska staten i förhandlingarna med den norska staten.

Riksdagens revisorer anklagar dessutom personer som har haft hand om uppgörelsen för ansvarslöshet när de betalade ut konsultnotan – på 86 miljoner kronor – trots att affären föll. Enligt revisorerna är utbetalningen ”uppseendeväckande och ger prov på oaktsam hantering av statens pengar”. Så har kritiken återgetts i media.

För den som kan spelreglerna på kapitalmarknaden är det lätt att avskriva kritiken från riksdagens revisorer som okunnig. Det är idag praxis att internationella investmentbanker anlitas för att skapa trovärdighet vid stora företagsaffärer av det aktuella slaget. Därtill finns det undantag i lagen om offentlig upphandling. De rör upphandling av finansiella tjänster, när tidspressen är omfattande och sekretess är nödvändig. Så såg det förstås ut när Telia och Telenor skulle gå ihop för att därefter börsnoteras.

Den andra frågan rör de 86 miljonerna, och om staten hade kunnat pruta när affären sprack. Att finansbranschens anställda är rikligt betalda är allmänt känt och inget svenska staten kan göra något åt. Ersättningen från svenska staten till Goldman Sachs var snarare lägre än brukligt. Goldman Sachs uppdrag var därtill kopplat till fusionen mellan Telia och Telenor och var därför slutfört i sin helhet när svenska och norska staten beslöt att riva upp det. Det borde vara en självklarhet att svenska staten honorerar ingångna avtal.

Näringsdepartementet har med anledning av kritiken skrivit ihop en ”vitbok” om hur Telia-affären med Goldman Sachs gick till. Av den framgår att näringsdepartementet förhandlade ned ersättningsbeloppet vid två tillfällen samt att de försökte avbryta utbetalningen. Advokatfirman Nord & Co rådde dock näringsdepartementet att betala ut beloppet eftersom affären trots allt fullföljdes i enlighet med det avtal som näringsdepartementet hade med Goldman Sachs. Värt att notera är att beslutet att bryta upp avtalet sparade tiotals miljarder kronor till statskassan.

Ändå kan Riksdagens Revisorer ha rätt i sin kritik. Riksdagens revisorer menar att undantaget mot LOU inte är tvingande, varför näringsdepartementet frivilligt kunde ha agerat anorlunda och därmed sänkt priset för konsulttjänsterna.

Frågan är förstås om näringsdepartementet överhuvudtaget ska agera som en professionell privat ägare eller inte. För moderaten Per Westerberg är svaret självklart nej. Han har aldrig sympatiserat med Björn Rosengrens försök att leka Peter Wallenberg. Därför följer en anmälan till riksdagens konstitutionsutskott som ett brev på posten. Folkpartiets Eva Flyborgs anmälan är sannolikt inte lika förslagen.

Kritiken från Riksdagens revisorer är därför mer betydelsefull än en simpel liten tillrättavisning av ett enskilt beslut i näringsdepartementet. Den handlar ganska lite om risken – eller möjligheten – att näringsminister Björn Rosengren förvandlas till ännu en i raden av förbrukade ministrar i statsminister Göran Perssons regering. Utan tillgång till internationell konsultexpertis havererar nämligen statens nya ägarpolitik.

Frågan om det statliga ägandet kan därmed sägas ha återbördats till den politiska dagordningen. Självfallet är det där de statliga bolagen hör hemma. Åtminstone i väntan på en snabb privatisering.