SPECIAL: DE BOSTADSLÖSA – En hjälpande hand

En 30-årig man som vi kan kalla Christer fick en lägenhet en avde sista dagarna i september. I Upplands Väsby. Ingensensation kan tyckas. Om han inte vore ett exempel på att ocksåen uteliggare på tiggarstråt i Stockholm – och tillika en gammalbankrånare – kan få tak över huvudet.När de första tiggarna på flera decennier återkom till Stockholm1997 var de flesta medborgares reaktion inte kraftfullare än attde stillsamt konstaterade: Nu har huvudstaden nått en punkt sommånga storstäder utomlands passerat sedan många år. Några störreförändringar hade dock inte skett. Vare sig då eller senare.

Utanför ramen

Hemlöshet är rimligen av samma datum som av människor etableradefasta boplatser. Alltid har några individer fallit utanförramen. Här i Sverige nåddes troligen det lägsta antalet hemlösanågon gång strax efter det att miljonprogrammet stod klart motslutet av 1970-talet.Sedan dess har urbaniseringen tilltagit och i takt med denhemlösheten och antalet uteliggare, främst i storstäderna.En vanlig uppfattning är att den största ökningen är enkonsekvens av att de stora mentalsjukhusen lagts ned. Men denuppgiften är inte vetenskapligt verifierad. Däremot står detklart att två av fem uteliggare i Stockholm bedöms ha psykiskaproblem, mer än en fördubbling sedan 1993.Den uppgiften – liksom alla siffror på området – ska användasmed stor försiktighet. Socialstyrelsens senaste beräkning visar- efter dessa reservationer -att 8.400 personer i landet stårutan bostad. Antalet har ökat något under 1990-talet.Uteliggarna beräknas – under en slumpvis utvald vecka i april iår – uppgå till 1.200 personer. Antalet uteliggare som helteller delvis försörjer sig på tiggeri utgör bara en bråkdel avdessa, högst 100, och finns nästan bara i Stockholm.Tiggarnas situation brukar uppmärksammas till jul varje år, ochbrukar betyda extra klirr i kassan. Enskilda goda dagar går detatt skrapa ihop över 500 kronor, enligt en tiggare Affärsvärldenpratat med. Förra årets julartiklar i ämnet fick en särskild effekt. Desatte press på regeringen så till den grad att en särskildtreårig statlig hemlöshetskommission tillsattes. Och åretsjulklapp i näringslivet till kunder och anställda blir kanskeinte kristall eller rökt lax utan en slant till enfrivilligorganisation. Stadsmissionens annonser om gåvor gererfarenhetsmässigt fem gånger så mycket som de kostar.

Utlandet

Jämförelser med utlandet pekar mot en situation liknande densvenska – hemlösheten håller sig kring gamla invanda nivåer.Det visar en studie på FN:s uppdrag, som genomförts av NilsHertting vid Uppsala Universitet i samarbete med forskare iandra länder. Den kvalificerade gissning som förs fram i studienär att hemlösheten i alla fall inte har ökat i Västeuropa under1990-talet trots att en rad argument och ståndpunkter harförfäktat motsatsen:Men vi har ingen masshemlöshet under 1990-talet, säger NilsHertting. En EU-finansierad organisation, Feantsa, räknar med två tilltre miljoner hemlösa i de 15 medlemsländerna vid ingången till det21:a århundradet. Bara tre saker går egentligen att säga med visssäkerhet inom området:

+ De hemlösa har vitt skilda bakgrundshistorier och därtill oftastkomplexa kombinationer av sjukdomar och missbruk. Men de bindssamman av en gemensam nämnare: de tillhör landets absolutfattigaste.

+ Vittnesmål pekar på att uteliggarnas livskvalitet har blivitsämre under senare år. De är sjukare, mer skadade, i sämrekondition, och de lider mer.

+ Det går inte att fastställa hur många som är bostadslösa. Detligger i definitionen. Hemlösa fastnar inte i folk- ochbostadsräkningar, många skyr myndigheter i allmänhet ochsocialförvaltningen i synnerhet och de finns inte noterade inågra register.

Kärnverksamhet

Trots svårigheterna att göra sådana avgränsningar, invändernästan ingen mot påståendet att det ingår i välfärdsstatenskärnverksamhet att ta hand om de allra svagaste människorna:sjuka, gamla och utslagna.Men vården av de fattigaste här tvärtom hamnat på undantag – meninte för att det saknas ambitioner eller ens pengar.I stället är det så att med ökade skatteintäkter och statensväxande ambitionsnivå har inte minst de sociala myndigheternasarbete mer och mer inriktats på att ta hand om medelklassensproblem. Det skyddsnät som byggts upp för de svagaste under hela1900-talet har i välfärdssamhällen allt mer blivit ettmedelklassens privilegium.I konkreta ordalag betyder det att såväl sjukvård som socialvårdalltmer är anpassad för välordnade människor – inte för utstöttaoch missbrukare som inte ens har telefon eller kan passa tider.En av konsekvenserna har blivit att socialvården famlar efter enväl sammanhållen strategi att hantera frågor kring hemlösa ochuteliggare. Det gäller såväl offentliga som frivilligaorganisationer

Det mesta rullar på som det alltid har gjort, och den somskrapar det minsta på ytan märker att vad branschen framför alltsaknar är kunskap om det mest elementära – behoven:Det viktiga är inte att fastställa hur många hemlösa ochuteliggare det finns i Sverige. Vi behöver istället göra kliniskforskning för att ta reda på hur de hemlösas sociala, psykiskaoch kroppsliga hälsa ser ut, och om de får den vård och omsorgde är berättigade till. Vi måste därför intervjua och undersökadem själva, något som inte har gjorts på decennier i Sverige,konstaterar överläkare Jan Halldin vid Karolinska sjukhusetsenhet för socialmedicin.Ett uttryck för det ostrukturerade arbetet märktes i endebattartikel nyligen i Dagens Nyheter, där socialstyrelsenschef Kerstin Wigzell efterlyser vad som är självklarheter inomsnart sagt alla andra områden i samhället. Hon vill haprofessionella ledare, målformulering, projektutvärdering ochforskning som ökar de anställdas kunnande.Vad vi får för resurserna är okänt, konstaterar hon om de 23miljarder kronor som årligen går – inte bara till hemlösa – utantill all individ- och familjeomsorg. Varannan socialchef ilandet vet inte om socialtjänsten i kommunen gör någon nytta.Hennes oro stämmer väl överens med vad som händer ute på fältet.Pengar finns. Men de kommer inte till användning, eller användsfelaktigt.

Samverkan saknas

Ett ord återkommer genomgående – sedan decennier faktiskt – närdet gäller vad som kan förbättras i vården av de hemlösa. Ordetär samverkan.Samverkan har nämligen varit svårt att etablera mellan de många(myndighets-) personer som med nödvändighet blir inblandade nären narkoman eller alkoholist och/eller psykisk sjuk ska börjaleva ett så normalt liv som möjligt.Eftersom samordningen saknas, kan det olyckliga inträffa att entung heroinist skrivs in på ett behandlingshem i ett halvår tillen kostnad av 80.000 till 100.000 kronor i månaden för att seninte ha någonstans att ta vägen när han eller hon kommer utigen. Samhällets investering kan vara bortkastad på en vecka.Det som efterlyses av alla inblandade är därför bättrekoordination i kontakterna mellan den hemlöse och omvärlden iform av sjukvården, socialsekreteraren, kriminalvården,behandlingshem, försäkringskassan, kronofogden,arbetsförmedlingen, bostadsförmedlingen, hyresvärdar, frivilligahjälporganisationer, och kanske också anhöriga.Att rehabilitera en riktigt nedgången människa kan ta uppåt tioår. Så det saknas sannerligen inte möjligheter att göra misstagi samordningen.Om allt går som på räls tar det ungefär fyra år att fåeget boende. Från avgiftning, behandling, stödboende, remiss tillförsökslägenhet, eget kontrakt och kanske arbete i en offentligtskyddad anställning. Längre kommer man ofta inte med mångautslagna missbrukare, säger Annika Engström, sektionschef vidStockholms särskilda byrå för bostadslösa.

Kvalitetsmål

Ett annat av de mest iögonfallande problemen som socialtjänstenbrottas med är att verksamhets- och kvalitetsmål i storutsträckning saknas. Problemet bottnar antagligen delvis i dengummilagstiftning som styr socialtjänsten. Formuleringarna är såvida att de egentligen inte förpliktigar till någonting.Ansvarsfrågan tolkas därför olika över landet. I Göteborg ärmyndigheterna stolta över sin egen modell med så kallattrappstegsboende. De hemlösa erbjöds stödboende och får, om desköter sig hyfsat och inte stör grannarna, efter hand flyttatill egna lägenheter. Det är en modell som blivit något av eninnemetod i branschen.I halvstora städer som Uppsala, Linköping och Örebro finns ingenhandlingsplan alls för att förbättra de hemlösas situation. IStockholm, som har flest hemlösa och uteliggare, införde den nyaborgerliga majoriteten efter valet 1998 entak-över-huvudet-garanti, en garanterad plats på härbärgen.

I praktiken betyder garantin ingenting, enligt de berörda somAffärsvärlden talat med. De som ville fick plats på härbärgenredan tidigare. Som målsättning betraktad är härbärgen en nödlösning. Densker oftast i logementsliknande rum – med de flesta mått mätt en lågambitionsnivå. I sovsalarna samlas alkoholiserade människor,ofta sjuka, med ett redan försvagat immunförsvar, tätt inpåvarandra. Många är psyksikt sjuka och kan behöva verkligtavancerad vård. Den som sovit en natt i härbärget har förturtill nästa natt, vilket betyder att klientelet, eller gästernasom Stadsmissionen säger, cementeras.Administrationen kompliceras av att frivilligorganisationer ochmyndigheter inte sällan anammar olika vårdideologier.Bland kommunala socialarbetare i Stockholm talas det med föraktom Stadsmissionens så kallade lågtröskelboende, där kraven på dehärbärgesboende inte är större än att de ska vara lugna. Detinnebär att det är tillåtet att dricka någon pilsner påfredagskvällen. Men Annelie Edrén, som ansvarar förStadsmissionens hemlöshetsfrågor, ser just lågtröskelboendet,som det praktiseras i Oslo, som en förebild.

Orimligt kostsamt

Där tar man in dig som du är, och ser hur man långsamt ska kunnahjälpa dig. Här i Sverige tänker vi tvärtom, först blir vi avmed drogen och sedan tar vi hand om dig. Men tar man bortdrogen, så kommer ångesten, och då går det inte att skapatrygghet.Några enkla metoder att komma till rätta med de hemlösas problemfinns antagligen inte.Det mest självklara – att bygga subventionerade bostäder där dehemlösa befinner sig – är orimligt kostsamt.Mer intressant är det förslag som framförts i en Eso-rapport isomras om hemlöshetsproblematiken. Där argumenterar författarna,Stefan Fölster och Pers Säfsbäck, för att vård ochrehabilitering av missbrukare och hemlösa i högre grad skaskötas av privata organisationer, en modell som håller på attanammas av Stockholms nya borgerliga ledning.

Hemlöshetspeng

Stiftelser som stadsmissionen, eller för all del nya privatavårdföretag, skulle då tillåtas ta ansvar för hela den mångårigavårdkedjan – från avgiftning till ett första arbetstillfälle. Dehemlösa skulle kunna bli attraktiva för marknaden genom att deåsätts ett värde. De får en hemlöshetspeng som kan exploateras,ungefär som skolbarn har en skolpeng som följer dem tillfriskolor. I det här fallet måste man anpassa systemet till den speciellasituationen så att hemlöshetspengen består av två delar. En delsom täcker de löpande kostnaderna och en del som utgör en premiesom kan betalas ut till exempel när den hemlöse haft jobb i sexmånader. En förebild finns hos universiteten som ju får premiernär studenterna tar examen, säger Stefan Fölster.Utgångspunkten i ett sådant ekonomiskt styrsystem kan vara dekostnader som de hemlösa drar redan idag, enligt författarnacirka två miljarder kronor. Omräknat till individnivå betyderdet i snitt en kvarts miljon kronor per år i vårdkostnader plus100.000 kronor i skador till följd kriminalitet.

Socialsekreterarna på de sociala myndigheterna skulle, omsystemet utvecklades, koncentrera sig på att utövamyndighetsrollen och på att beställa tjänsterna.Det innebär att vaska fram de personer som ska hjälpas – normaltde som har svårast att få jobb och bostad – och därtill attdefiniera målet för hjälpen. Därmed skulle vårdföretagen intetillåtas ta hand om bara de lätta fallen – det som i andrasammanhang brukar kallas för att plocka russinen ur kakan.På många håll i världen har privata organisationer tagit över endel av socialtjänstens uppgifter när det gäller att hittaarbeten åt långtidsarbetslösa. I städer där metoden använts,till exempel i Hamburg, anses den framgångsrik, bland annat föratt privata organisationer kan arbeta okonventionellt medkontakter på ett annat sätt än myndigheter, säger Stefan FölsterEn sådan privat lösning kan vara attraktiv både för hemlösa ochprivata organisationer. Frälsningsarmén pekar till exempel påatt kommunerna idag är villiga att låta de hemlösa sova påFrälsningsarméns härbärgen, som inte är så dyra. Men de väljersällan att placera dem på institutioner, som arbetar med attförvandla människor, enligt Frälsningsarmén. Konsekvensen är attflera av arméns behandlingsinstitutioner hotas av nedläggning:Vi vill arbeta med hela vårdkedjan och önskar att samhället imycket högre grad skulle efterfråga våra vårdalternativ och intebara våra förvaringsalternativ, säger Peter Baronowsky,föreståndare för arméns utbildningsinstitut i Saltsjö-Boo.Alla är inte lika förstående. Överläkare Jan Halldin befarar attett privat skött system leder till att hemlösa får sämre vård änfolk i allmänhet:Någon kan invända att hemlösa idag inte får den vård och omsorgde enligt lag har rätt till. Det är riktigt men just därförmåste vi ställa tydliga krav på den offentliga vården så att dehemlösa på sina egna villkor får den vård de har rätt till.

Friktionen minskar

För de hemlösa skulle ett privat alternativ ändå föra något gottmed sig. Det skulle minska friktionen med myndigheterna.Kontakterna med socialsekreterarna är redan i dag ansträngd förden som inte vill ha hjälp eller följa socialsektreterarnaskrav. Sådana klienter tvingas leva på minimibidrag, i dag cirka2.900 kronor i månaden i Stockholm, och kan likt den 39-årigetiggare som Affärsvärlden talar med i lunchrusningen påDrottninggatan i Stockholm tvingas till tiggeri eftersom hansäger att han inte vill ha med myndigheterna att göra.Annelie Edrén på Stadsmissionen konstaterar för sin del att detfinns problem med dagens myndighetsstruktur. I Stockholm har denya stadsdelsnämnderna försämrat kontakterna – med resultatetatt de hemlösa numera skyfflas runt mellan stadsdelarna.Kontakterna försvåras också av vad som upplevs som byråkrati ochöverdriven nit att hålla budgeten.Många av de berörda är så lågutbildade – jag vet många som äranalfabeter – att de inte vet hur de ska ta sig fram.Regler som klart definierar hemlösas rättigheter i samhälletskulle sannolikt underlätta situationen. Det skulle i vart fallbli lättare att ställa mer precisa krav. De hemlösa skulleslippa förlita sig på det godtycke som kan bli följden av devaga formuleringarna i socialtjänstlagen. Tillsammans medfrivilliga ombudsmän, som tar de hemlösas parti i kontakten medallehanda myndigheter, kan kontakterna då bli smidigare.Det var just en sådan ombudsman, Ernesto Ramos-Sanchez frånStadsmissionen i Stockholm, som hjälpte Christer till enlägenhet i Upplands Väsby. Efter sju år utan lägenhet hoppas hannu att nästa steg ska bli att han får tag på jobb igen.Ett lagerjobb står högt på önskelistan.

Raketkarriär i svensk press

Gatutidningen Situation Stockholm tillhör raketerna i svenskpress. Från en upplaga vid starten 1995 på 3.000 exemplar är dennu uppe i 20.000. Kundkretsen – en ansvarstagande och kanskelite skuldtyngd medelklass – tycks inte vara priskänslig:Vi höjde priset till sommarens dubbelnummer, från 20 till 30kronor, och har sedan låtit det ligga kvar. Vi säljer ändå rent,konstaterar Jan Stolt, tidningens chefredaktör.Tidningen är inte bara de hemlösas eget organ utan den ger ocksåde hemlösa en möjlighet att själva göra något åt sin situationgenom att sälja den på gatorna. Av inkomsterna frångatuförsäljningen runt om i Stockholm går hälften direkt till dehemlösa säljarna.

I början av oktober fanns 220 säljare registrerade. De blirnågot av en elit bland de hemlösa. De förbinder sig att varanyktra, och de får en förtjänst. Samtidigt får de individuelltansvar och tvingas passa tider.Genom att ge dem det här ansvaret kan de bli fungerandeindivider igen. Många har ju alienerat sig helt från samhället.Det gör att även små yttringar av empati får dem att växaväldigt mycket. En av de första kommentarerna från dem är attallmänheten är ju väldigt trevlig. De får en helt ny kontaktyta.De träffar nya människor och ser sig själva som småentreprenörer. De tar till och med lite avstånd från sitttidigare liv, säger Aldo Ruz, ansvarig för Situation Stockholmskontakter med de hemlösa.Nedlagda mentalsjukhus pekas ofta ut som en orsak till ökatantal uteliggare. Men där, liksom på andra områden fattas detforskning. Ingen vet om det finns sådana samband. Drygt 1.000uteliggare tros befinna sig på gator i Sverige. En bråkdeltigger. En livsviktig vårdplan kan hjälpa den som vill komma bort frångatan.

Gummiparagraf styr socialtjänsten

Samhällets socialtjänst skall på demokratins och solidaritetensgrund främja människornas ekonomiska och sociala trygghet,jämlikhet i levnadsvillkor och aktiva deltagande isamhällslivet. Socialtjänsten skall under hänsynstagande till människansansvar för sin och andras sociala situation inriktas på att frigöra ochutveckla enskildas och gruppers egna resurser.Verksamheten skall bygga på respekt för människornassjälvbestämmanderätt och integritet