Svagheten består

Statsminister Göran Persson framhåller gärna att Sverige under de allra senaste åren har haft bra tillväxt, faktiskt så mycket som drygt tre procent i snitt under 1998-2001. Det är mer än EU-länderna, som har haft en tillväxt på 2,7 procent och faktiskt lika mycket som USA, som också hade en tillväxt på strax över tre procent under denna period.

Hur kan det då komma sig att svenskarna fortfarande befinner sig på sjuttonde plats i OECD:s välfärdsliga? En viktig orsak är att kronan är så svag. Under den senaste mandatperioden har den reala effektiva kronkursen (d v s kronkursen enligt ett handelsvägt index, korrigerad för skillnader i inflationstakt) försvagats med ungefär tio procent.

En fattig svensk

En allt svagare krona gör exporten konkurrenskraftig men att kronan blir allt mindre värd i omvärlden betyder också att svenskarna blir fattigare. Man kan säga att vi rear ut exporten samtidigt som vi betalar alltmer för importen. På lång sikt är det därför en klen tröst att den svaga kronan har givit en relativt hög tillväxt. Utrikeshandelns bidrag till tillväxten under 1998 till 2001 var i snitt ungefär en halv procentenhet. Utan det bidraget hade Sveriges tillväxt alltså varit exakt i nivå med EU-snittets, 2,7 procent.

Det låter kanske bra att Sverige har stora överskott i utrikeshandeln. Men det finns ingen anledning att ackumulera stora överskott under lång tid. Sveriges stora och långvariga överskott i utrikeshandeln har redan lett till att vår utlandsskuld har fallit kraftigt och den utgör knappast något bekymmer längre. I stället för att ackumulera överskott i utrikeshandeln med hjälp av en svag krona skulle vi behöva få den inhemska ekonomin att fungera bättre.

Men tyvärr är det svårt att se vad som skulle kunna åstadkomma det.

Emu är knappast lösningen. Ett inträde i unionen skulle visserligen sätta stopp för kronförsvagningen. Men det är som att bota en allvarlig sjukdom med värktabletter. Det riskerar att bli betydligt värre på sikt om man inte gör något åt de grundläggande orsakerna till problemen.

Och en mycket viktig lärdom av de senaste decenniernas ekonomiska politik är att valutapolitiken inte kan ge någon varaktig höjning av välfärden. Varken fast växelkurs med återkommande devalveringar, verkligt fast växelkurs eller rörlig växelkurs med inflationsmål har kunnat lyfta välfärden. Det kommer inte Emu heller att göra. Hittills finns det ingenting som tyder på att Emu i sig skulle sätta fart på de länder som deltar. Tillväxten i Emu-länderna som helhet har ju till och med varit lägre än Sveriges.

Valutapolitiken sätter vissa ramar som man måste hålla sig inom. Men det är helt andra saker som måste till om den långsiktiga tillväxten ska höjas. Ekonomin måste fungera bättre i grunden och det finns knappast någon annan väg dit än att låta marknadskrafterna få friare spelrum. Och det är svårt att se vad i den socialdemokratiska politiken som skulle kunna åstadkomma det.

Vi lär nog bli kvar bland de andra medelmåttorna i OECD:s välfärdsliga.