Svagt s lade reformgrund

Bakgrunden till dagens pensionssystem finns att hitta i pensionsuppgörelsen 1994, socialdemokraternas svagare ställning första delen av 1990-talet och den personliga sammansättningen i den arbetsgrupp som utredde frågan.Pensionsreformen 1994 hade nämligen aldrig kommit till stånd om socialdemokraterna lett både regeringen och den pensionsarbetsgrupp som utredde frågan. De borgerliga hade då känt att regeringen med hjälp av tjänstemännen som vanligt skulle köra igenom sin vilja.

Dagens socialdemokratiska samarbete med vänsterpartiet och miljöpartiet hade också gjort en reform omöjlig. Vänsterpartiet ville aldrig släppa ATP. Miljöpartiet satt inte i riksdagen 1991-1994 och var därför inte med i gruppen, men tar i dag avstånd från pensionsbeslutet.

Det var under 1980-talet som allt fler började anse att ATP inte kunde hålla i längden. Det skulle fungera några år till, men inte för kommande generationer. En reformering hade utretts i många år, men ingen enighet hade nåtts. Det fanns massor med reservationer och särskilda yttranden. För många socialdemokrater och borgerliga framstod det som önskvärt att eventuella förändringar av pensionerna skulle tas med blocköverskridande beslut, eftersom frågan var så långsiktig. 1991 hade den borgerliga fyrpartiregeringen under Carl Bildt tillträtt, vilket innebar att det stora socialdemokratiska partiet inte var lika dominerande som vanligt. Under de här åren i början av 1990-talet försämrades hastigt Sveriges ekonomi.

Liten grupp

Regeringen tillsatte en liten pensionsarbetsgrupp med mycket erfarna politiker och ett handplockat sekretariat som skulle avgöra frågan. Inga fackliga företrädare eller andra sektorsintressen fick vara med. Ingela Thalén och Anna Hedborg representerade socialdemokraterna, Margit Gennser moderaterna, Åke Pettersson centern och Pontus Wiklund representerade kristdemokraterna. Ovanligt nog valdes den nye sjukförsäkringsministern Bo Könberg att vara ordförande i gruppen, som också innehöll representanter för ny demokrati och vänsterpartiet.

De flesta i gruppen hade antingen varit statsråd eller statssekreterare och var kunniga på området. Allt utredningsmaterial fanns redan framme. Atmosfären liknade tydligen ett akademiskt seminarium. Gruppen skulle lösa ett problem och deltagarna kom att lita på varandra, lyssna på varandra och tro på varandras ord. De två fackekonomerna från Handelshögskolan i Stockholm, socialdemokraten Anna Hedborg och moderaten Margit Gennser, som stått på var sin barrikad under löntagarfondsstriden, var två socialingenjörer som nu samarbetade bra. De tuffaste samtalen fördes mellan Bo Könberg och Ingela Thalén.

Fick gliringar

Det fanns ett uppdrag att ro iland och det skulle ske med bred majoritet. Ingen ville ha en upprepning av ATP-striden. I stället frigjorde de sig från sina politiska roller. Det var ingen utredning längre, utan en förhandling där den borgerliga regeringens representanter och socialdemokraternas företrädare visste att de inte skulle få igenom 100 procent av sin egen linje, och att de måste ta hänsyn till motsidans viktigaste krav. Anna Hedborg, nu chef för Riksförsäkringsverket och Ingela Thalén, nu biträdande socialminister, var övertygade om att pensionssystemet måste reformeras, men det var inte alla inom deras parti. Bitvis förde de därför en hård kamp mot en socialdemokratisk partiopinion som ville behålla ATP. I den referensgrupp, som socialdemokraterna upprättat, spelade LO-ekonomen PO Edin tydligen en viktig roll. Han såg värdet av den modell som lanserades. Ingvar Carlsson stödde också förslaget, men fortfarande får Ingela Thalén gliringar inom socialdemokraternas inre krets för att hon gick med på reformen.

För att en stor kompromiss ska vara möjlig måste tydligen många partier var någorlunda jämspelta. Givetvis är det också viktigt att det finns goda sakskäl för en reform. När man talar med de mest inblandade framhåller de att personligheterna nog ändå betydde mest.