Sveas svaga kurvor

Mycket av det som sägs i regeringens budgetproposition är sant.Det är bara det att det inte är hela sanningen. Det går att läsasida upp och sida ner om vilken fantastisk uppryckning densvenska ekonomin har gjort i alla tänkbara avseenden.Att det i hög grad handlar om en helt vanlig konjunkturuppgång,som inte säger särskilt mycket om våra tillväxtförutsättningarpå längre sikt, gör man förstås ingen stor poäng av.

God väg?

Det står visserligen inte rent ut, men man kan nästan fåintrycket att Sverige äntligen är på god väg tillbaka in ivärldseliten. Så är det dock inte alls. Även om det är tråkigt attförstöra feststämningen så behöver bilden av den svenska ekonominkompletteras. Redan på första sidan i finansplanen skriver regeringen attSverige lämnar 1900-talet i en ekonomisk styrkeposition. Detberor förstås på vad man menar, men helt klart är i alla fallatt det inte kan vara svenskarnas totala välfärd man talar om.För i det avseendet ligger vi fortfarande hopplöst efter.1997 låg Sverige på nittonde, plats strax efter Storbritannienoch Finland, i den så kallade välfärdsligan. Sedan 1970 har viramlat ner från fjärde plats (enligt det gängse måttetköpkraftskorrigerad BNP per person). Och även med en mycketoptimistisk bedömning av Sveriges förutsättningar så är vägentillbaka oerhört lång.Enligt en rapport från Konjunkturinstitutet skulle det taSverige femtio (!) år att komma tillbaka till den fjärdeplats vilåg på 1970 om vi lyckas upprätthålla en tillväxt som är en halvprocent högre än i övriga OECD-länder.Och inte ens enligt regeringens egen prognos blir det mer än ettpar år med högre tillväxt än i omvärlden.Återhämtningen i hela EU-området är ännu så länge betydligtsvagare än den svenska och i år och nästa år väntas Sverigestillväxt bli en och en halv respektive en halv procent högre äni EU-länderna. Men sedan är vi i bästa fall tillbaka på ungefärsamma tillväxttal som hela EU igen.I de så kallade medelfristiga beräkningarna räknar regeringenmed att Sverige år 2001 och 2002 får en tillväxt i enlighet medvad vi har haft under de senaste decennierna. Och det skulle iså fall betyda att BNP bara växer med omkring två procent perår. Det betyder i så fall att vi kommer ännu längre efterEU-länderna.

I bästa fall som snittet

Om det går riktigt bra, det vill säga om utbudet av arbetskraftmed rätt kompetens ökar och löneökningarna dessutom håller sig ischack, så kan vi kanske nå upp till nivåerna i de alternativakalkylerna, som ligger på 2,5 respektive 2,8 procents tillväxtper år. Och i så fall når vi precis upp till tillväxten iEU-området som helhet; den bedöms nämligen bli 2,7 procent år2001 och 2,6 procent år 2002.

Trygg bottenplats

Så i varje fall regeringens egen prognos talar för att Sverigefår finna sig till rätta i den nedre delen av välfärdsligan. Ochdet förefaller vara en rimlig bedömning. Det är svårt att vetavad som skulle förbättra tillväxtpotentialen så mycket att vikan börja närma oss de rikaste länderna igen. Det betyder inteatt det är omöjligt.Men frågan är om det inte behövs en betydligt öppnare attityd änvad regeringen tycks ha just nu.Enligt socialdemokraternas så kallade tillväxtgrupp är dettroligare att eftersläpningen hänger ihop med den akuta krisenunder 1990-talet än med utbyggnaden av den offentliga servicennågra decennier tidigare. Det leder till den bekväma slutsatsenatt man inte behöver ifrågasätta den svenska modellen i någonstörre utsträckning.