”Svenska företag riskerar göra en Facit”

Det finns redan lagstiftning som tvingar vissa företag att ta reda på hur en produkt, i alla dess faser, påverkar miljön. De branscher som i dag omfattas av lagstiftningen är till exempel hemelektronikbranschen (där den tvingat fram en miljömärkning av vitvaror) och bilindustrin (där företagen är tvingade att se till att i princip varenda bildel är återvinningsbar). Liknande lagstiftning för flera nya branscher diskuteras inom EU.

– Vi behandlar just nu ett lagförslag för sjöfarten, som liknar det för bilindustrin. Det är ett jätteproblem med fartyg som skrotas i dag och jag tror att lagstiftningen kommer redan inom några månader, säger Lena Ek.

Det är bara ett exempel på att lagstiftningen kring företagens miljöansvar för sina produkter skärps. Många företag i Sverige kommer att överraskas av hur snabbt utvecklingen går, tror Lena Ek.

– Lagstiftningen tvingar fler företag att göra verkliga livscykelanalyser kommer absolut att sprida sig, och det tycker jag är ganska bra.

Hon tycker att många företag i Sverige missbedömer läget och tror att de har gott om tid på sig att analysera produkternas miljöpåverkan.

– Vi står inför en ingenjörsrevolution som förändrar hela marknader och affärslogiken. Det finns vinnare och förlorare. Jag tror att det finns företag som riskerar att göra en Facit, för att de inte inser hur fort utvecklingen går inom miljöområdet. Titta bara på bilbranschen, där de företag som satsat mest på miljöbilar är vinnare i dag.

Det som driver utvecklingen mot ett ökat miljöansvar hos företagen är dels lagstiftningen, dels påtryckningar från konsumenter. Dessutom finns en tredje faktor som ofta förbises, menar Lena Ek.

– Det är inte bara de som är miljöintresserade som driver utvecklingen, det är också en säkerhetsfråga att tvinga företagen att ta ansvar för sin energianvändning. Så beslutfattare med olika intressen förenas på ett sätt som är unikt, säger Lena Ek och pekar på att det utgör en säkerhetsrisk att den ryska regeringen använder energin som politiskt påtryckningsmedel.

Att göra en livscykelanalys för en vara eller tjänst handlar, enkelt uttryckt, om att följa en produkts flöden av material och energi utmed hela leverantörskedjan.

Ann-Christin Pålsson och Raul Carlson, båda doktorer i miljövetenskap vid Chalmers, beskriver processen i sin bok Livscykelanalys, ringar på vattnet, som gavs ut i förra veckan.

Första steget i analysen är att bokföra hur mycket råvaror och komponenter som krävs för att tillverka produkten och hur mycket energi i form av till exempel elektricitet och olja som används. Därefter letar man upp processerna för varje råvara, komponent och den elektricitet och olja som används, och letar vidare bakåt i produktionskedjan, tills man funnit hur alla flöden av materia och energi ursprungligen utvinns från naturen, till exempel i gruva, mark, källa eller jordbruk. Därefter hämtar man in data om hur utsläppen påverkar miljön.

Så i praktiken handlar en LCA ofta om ett komplicerat arbete. För att inte drunkna i data måste företaget redan från början bestämma sig för vad det är som ska undersökas, tycker Raul Carlson.

Raul Carlson bekräftar vad alla som läst en nyhetstidning på senaste tiden redan förstått. Det är den ökade mediebevakningen och det ökade konsumentintresset för en hållbar utveckling som fått företagen att inse att det kan bli dyrt att inte göra en LCA.

Ett aktuellt exempel är nyheten om platinan, ädelmetallen som ingår i katalysatorerna i Volvo-bilar. En rapport från organisationen Action Aid, som presenterades i Expressen i förra veckan, berättar om allvarliga konsekvenser av utvinningen. Gruvjätten Anglo Platinum – som är underleverantör till en underleverantör till Volvo – anklagas för att orsaka svält, förgiftning av grundvatten och tvångsförflyttning av tiotusentals människor.

Fast Raul Carlson vill inte se alltför krasst på utvecklingen. Det är inte enbart för att undvika skandalrubriker och konsumentbojkotter som allt fler företag vill veta mer om hur deras produkter påverkar miljön, menar han.

I dag ser de flesta företag inte en LCA som en absolut sanning, utan mer som ett underlag för en vidare debatt.

– Debatten som följer av en livscykelanalys handlar ofta om att svara på frågan: Vilket problem vill vi helst ha?

– Som i debatten kring Volvo och platinan, då kan man diskutera om det kan vara värt ett visst utsläpp för att vi ska kunna köra mer miljövänliga bilar och minska utsläppen, säger Raul Carlson.

Livscykelanalys – så funkar det

Vad är en LCA?
En livscykelanalys innebär att man följer en produkts flöden av material och energi utmed hela leverantörskedjan, från utvinning ur gruvor, oljekällor och skogsmark till slutlig skrotning, avfallshantering och återvinning. Man ska också sammanfatta livscykelns totala påverkan på miljön.

Vilka företag gör en LCA?
Främst företag som verkar i branscher som har fått medial uppmärksamhet på grund av miljöpåverkan. En av de första stora analyserna i Sverige gjordes inom förpackningsområdet i början av 1990-talet. Branscher som i dag satsar mycket på LCA är kemi-, energi-, och transportsektorerna, men också materialintensiva branscher som byggsektorn och fordonsbranschen. Man vill kunna förutse mediala risker, uppgångar i råmaterialpriser eller kommande miljökrav.

Måste resultatet offentliggöras?
Nej.

Måste problemen lösas?
Nej, bara för att man vet något så måste man inte åtgärda det. I exempelvis USA är lagstiftningen kring detta mer långtgående.
Hur väntas utvecklingen bli?
Allt tyder på att det blir vanligare med LCA, både för att företagen själva vill ha och förmedla en bättre kontroll över sina produkter och för att lagstiftningen skärps efterhand.