Systemfel i den politiska processen

Förr använde man ofta uttrycken ”Som ett brev på posten” och ”Det går som tåget”. Innebörden av det första uttrycket var att något skulle hända med fullständig säkerhet. Det andra betydde att något gick precis som det skulle. Om man i dag skulle använda uttrycket ”Som ett brev på Post Nord”, skulle det snarast betyda att något kanske ­inträffar. Tågen går knappast heller precis som de ska.

Bakgrunden är att viktiga delar av den ­offentliga infrastrukturen befinner sig i ett visst förfall. Detta är inte unikt för Sverige. President Trumps vidlyftiga löften om satsningar på den amerikanska infrastrukturen har hittills mest understrukit vilket dåligt skick den befinner sig i. Och den som har åkt på de tyska motorvägarna i sommar har kunnat konstatera att de är i stort behov av upprustning.

Mönstret tyder på att det finns en generell förklaring till fenomenet. Jag tror det beror på systemfel i den politiska processen.

När länderna börjar nå sina respektive utgiftstak måste de miljarder som ska läggas på underhåll av och investeringar i infrastruktur, på ett mycket påtagligt sätt, tävla med löpande utgifter som är politiskt viktiga. Om de löpande ­utgifterna dras ner märks det direkt. Men om underhållet dras ned blir effekterna tydliga först på sikt. Därför blir det naturligt för politiker att prioritera ned infrastrukturen.

När investeringarna till slut blir av kommer de att ge utdelning först i framtiden. Därför finns det alltid starka incitament att låta dem bli mindre än de borde vara.

Om man ser de olika tidsperspektiven för driftsutgifter och kapitalutgifter som det stora problemet kan en lösning vara att låta det offentliga arbeta med en driftbudget, där de löpande utgifterna finansieras med skatter, och en kapitalbudget, där de löpande utgifterna finansieras med lån.

Den optiska effekten i statens budget blir då att de löpande utgifterna för ­investeringarna ­motsvarar lånekostnaderna. Idealt sett mot­svarar dessa avkastningen på de gjorda investeringarna.

Ser man detta som en lösning när det gäller volymen av investeringar så återstår valet av vilka investeringar som ska göras. Det finns gott om både internationella och svenska undersökningar som visar att den politiska processen inte leder till att det är de samhällsekonomiskt mest angelägna investeringarna som görs. Och det finns svenska undersökningar som visar på investeringar som har en negativ samhälls­ekonomisk avkastning. Man ­finner också att det finns en politisk förkärlek för stora projekt.

Vi ser just nu ett övertydligt exempel på detta. ­Underhållet i vårt existerande ­järnvägsnät är eftersatt på ett sätt som ger begränsad trafik­kapacitet och återkommande ­förseningar. Samtidigt förbereds enorma ­investeringar i höghastighetståg. Såväl forskning som sunt förnuft säger att sådana investeringar endast kan räknas hem i länder som är väsentligt mer tättbefolkade än vårt. Varför inte lägga en fraktion av dessa investeringsbelopp på investeringar och underhåll som får vårt existerande järnvägsnät att fungera?

Det är lätt att lamentera men svårt att föreslå en lösning på problemet. Kanske skulle man, i högre grad än nu, skilja den politiska processen från själva urvalet av investeringar. Riksbanken kan tjäna som en modell. Ett annat spår kunde vara att konstruera avgiftssystem som leder till att man hamnar närmre de samhällsekonomiskt riktiga investeringarna. Om någon undrar varför vår elförsörjning fungerar så bra som den gör, så beror det att på att det finns sådana avgiftssystem där.

Plötsligt händer det

I reklamen för ett lotteri som drivs av Socialdemokraterna presenteras en löntagare som säger: ”Jag visste att jag aldrig skulle bli rik genom att jobba ihop pengarna. Därför bestämde jag mig för att skaffa en lott.”

Om partiet istället bestämde sig för att sänka den högsta marginalskatten till 40 procent, skulle följande inträffa:

Det skulle kunna finnas en ­påtaglig möjlighet att bli rik genom arbete och studier.

Löntagaren skulle slippa att gå omkring och drömma om den miljonvinst på lotteriet, vars ­sannolikhet ligger mycket nära noll.

Intäkterna till staten skulle på sikt bli relativt oförändrade.