Tänker Persson fläska på?

Statsminister Göran Perssons utspel att kommunerna skall få 10miljarder kronor till vård, omsorg och utbildning nästa årvållade oro på finansmarknaden. Finansminister Erik Åsbrinkförsökte efteråt släta över genom att säga att en del avpengarna skulle användas till förbättring av villkoren förmindre företag.

Den starka reaktionen på penningmarknaden visar hur bräckligtförtroendet för regeringen i själva verket är.

Men det är inte beloppets storlek som oroar. I själva verket ärbudgeteffekterna negligerbara. För att öka budgetunderskottetmed 10 miljarder skulle det egentligen behövas en utgiftsökningmed 50 miljarder. Statsministerns argument om att vi skallbetala med egna pengar i stället för lånade är primitivt ochvilseledande.

Det negativa är om den utlovade utgiftsökningen kan tolkas somen återgång till tidigare politik med expansion av denoffentliga sektorn som främsta medlet att öka sysselsättningen.Valfläsk i stället för strukturella reformer blir budskapet.Inte minst oroande är stats- och finansministrarnas kamerala synpå budgeten och brist på förståelse för behovet av merdjupgående reformer.

Kanske kan mer pengar till kommunerna också påverka lönekraven.Helt riskfritt är det knappast att ge kommunerna ökade resurserlagom till 1998 års viktiga förhandlingar. Vid ett för högtutfall nästa år hotar en fortsatt lång period av åtstramning,svag tillväxt och hög arbetslöshet.

Det går att motivera att man lindrar åtstramningen med hänsyntill den höga arbetslösheten. Det är politiskt förklarligt omregeringen tillfälligt vill lindra det trängda läget förkommunerna. Det är främst nedskärningarna där som vållat såstarka protester, och som kanske är huvudanledningen till attsocialdemokraterna rasat till 29 procent i den senaste Sifo–mätningen.

Vi får i alla fall fortsatt kraftig åtstramning nästa år. Enligtde tidigare beräkningarna skulle de offentliga utgifterna minskamed motsvarande 2,8 procent av BNP under valåret 1998 samtidigtsom skatterna stiger något. Det är fråga om den troligenhårdaste finanspolitiska åtstramningen någonsin. Att den störstadelen av budgetsaneringen skulle ske just under valåret 1998 varnog en miss i planeringen. Det nya utspelet innebär ju långtifrån den första ändringen av tidigare beslut.

Kommunerna väntas nästa år få ett finansiellt underskott på just10 miljarder. Troligen kommer ökade statsanslag att till vissdel användas för att minska detta underskott. De pengar somdärefter verkligen går till det avsedda ändamålet får annars godverkan.

Om staten ökar utgifterna med 10 miljarder blir i själva verketeffekten på budgeten mycket liten. Den totala marginalskatten äröver 60 procent även för låga inkomster och 75 procent för deflesta heltidsanställda. Tillsammans med bortfallande a–kasseersättning och andra bidrag kan man räkna med enmakroekonomisk marginaleffekt på omkring 80 procent. Av 10miljarder i ökade löneutgifter skulle alltså 8 miljarder kommatillbaka till staten och kommunerna. Då har vi ändå inte räknatmed någon multiplikatoreffekt, det vill säga att ökade inkomsterför hushållen skapar ökad efterfrågan som i sin tur gerinkomster och sysselsättning.

Det är i själva verket billigt, rent budgettekniskt, attstimulera ekonomin så att sysselsättningen ökar. Problemet äratt en sådan politik troligen skulle sätta fart på lönerna. Ännubilligare vore det annars för riksbanken att ytterligare sänkaräntorna. Om det inte fanns någon risk för inflation skulle dekorta räntorna kunna sänkas till noll.

Visst går det att sätta fart på ekonomin, om man inte är räddför effekten på avtalsförhandlingarna. Om det bara gällde attklara EU:s konvergenskrav skulle det finnas ett kraftigt utrymmeför finanspolitisk stimulans – fastän det egentligen skulleräcka gott med en mer expansiv penningpolitik. Troligen skulledet annars vara möjligt att sänka skatterna, i stället för attöka utgifterna, utan negativa effekter på räntor eller lönekrav.Att ökning av de offentliga utgifterna skulle vara någon lösningav Sveriges ekonomiska problem är svårt att tro. Vi har redan dehögsta offentliga utgifterna av alla länder. Det skulle behövasen sänkning med 250 miljarder om vi ville komma ned till EU:sgenomsnitt.I framtiden kan det bli nödvändigt att kraftigt sänkaskatterna, och därmed utgifterna, eftersom annars kapital ocharbete i växande grad söker sig utomlands.

BILDTEXT: Är de tio miljarderna bara början på Perssonsröstfiske inför nästa val – eller är det en tillfällig eftergift?