Tekniksnillena bakom det svenska finansundret

Det hela börjar precis som en riktig it-historia ska göra. I ett småfuktigt garage. Det är 1985 och tre unga Stockholms-

killar hade hoppat av högskolan för att förverkliga sin idé: att bygga en programvara som skulle vara ett stöd för handel av värdepapper. Den idén skulle inte resultera i något som ens är en bråkdel så stort som det Hewlett Packard som blev starten till hela Silicon Valley. Men det skulle bli en egen liten – och svensk – framgångssaga i den värld där it möter finansmarknad.

I några kvarter kring den dammiga och bullriga Kungsgatan i Stockholm sitter nu sex bolag som förser börser och finansfirmor världen över med mjukvaror som gör att aktier och derivat för miljarder byter händer på hundradelar av en sekund. I Schweiz finns ytterligare ett som leds av svenskar, och i Värtahamnen finns Nasdaq OMX:s teknologidel.

Bolagen omsätter över 3 miljarder och växer så att det knakar. Framtidsutsikterna är goda: nya börsregler ökar efterfrågan på avancerade system som kan slussa stora volymer aktier till den börs där det bästa priset erbjuds för tillfället.

***

En corner i optionskunskap

Stockholmskillarna i garaget var Peter Almberg, Stig Hubertsson och Mattias Jansson. Företaget kallades Servisen, helt i linje med namnmodet i en tid då bolagen i finansindustrin fick heta Skrinet, Schatullet och Sekretären. Med tiden skulle även säljare som Jonas Areskoug, Markus Gerdien och så småningom även Thomas Bill ta plats i bolaget, personer som har blivit huvudaktörerna i det svenska finansprogramvaruundret. De sitter i dag i toppen på flera av bolagen.

Ungefär samtidigt som killarna i garaget började planera för sitt nya företag, aviserade Olof Stenhammar sin ambition att starta en optionsmarknad i Stockholm. Dessutom skulle den vara elektronisk, hade han bestämt.

– Jag hade ju jobbat som mäklare på golvet på New York Stock Exchange. Att vi skulle starta en golvhandel här med folk som sprang med lappar, det fanns inte på kartan, det kändes uråldrigt, säger Olof Stenhammar.

Och det i en tid då det inte fanns några elektroniska börser och persondatorerna precis hade gjort sitt intåg, men långt ifrån fanns på varje arbetsbord.

År 1985 startade så OM och om inte det skett är det tveksamt om det blivit någon svensk finans-it-industri över huvud taget. OM:s eget börssystem utvecklades av konsulter på det svenska bolaget Accept Data, på Olof Stenhammars kravspecifikation.

Optionerna väckte också stort intresse hos killarna i garaget, som började bygga in hantering och värdering av optioner i sitt system, ett verktyg för att analysera och hantera risker som skulle säljas till mäklarna och som kunde kopplas ihop med börssystemet på OM.

Ganska snart hade de lärt sig så pass mycket om optioner att de gick till Olof Stenhammar och bad om att få bli market makers, det vill säga att själv handla på den nya marknaden.

– Olof Stenhammar är inte riskavert. Han gav sitt klartecken, trots att de här killarna hade en minst sagt begränsad erfarenhet, säger en som var med.

Så bildades Servisen som snart blev den största aktören på OM. Och vars system i stort sett alla som handlade på OM använde. Startkapitalet kom från Carnegie och SEB som fick evig licens mot att de betalade 50 000 kronor vardera. Så småningom började OM ställa mer krav på säkerhet och Servisen behövde ytterligare kapital. Anders Walls Beijer Capital, som då var en stor aktör på den finansiella marknaden, köpte 50 procent i Servisen 1986. Året efter köpte Beijer hela bolaget. Den som var drivande i investeringen var den legendariske Anders “Lönkan” Lönnqvist, då portföljförvaltare på Beijer.

– Det var att ta en corner i kunskap om optioner. Servisens system, Boer, var det enda riskhanteringssystem som var anpassat till de optioner som handlades här, säger Anders Lönnqvist.

Tidigare hade det visserligen gått att handla optioner, men nu kom ett verktyg som gjorde att man faktiskt förstod vilka åtaganden det innebar.

– Det var som när någon på medeltiden, när man handlade grönsaker på torget, kom och sa att nu har vi tagit fram en våg. Det gick plötsligt att värdera det man köpte och sålde, berättar Greger Ericsson, som är vd för det som i dag är Servisen.

Ganska snart skulle det visa sig problematiskt för Servisen att både vara leverantör av handelssystem och market maker. Bolaget konkurrerade som market maker med de kunder som köpt Servisens system. Det började spekuleras i att det fanns fördröjningar i vissa delar av systemet, för att gynna Servisens egen handel. En kund som var väldigt tveksam till att Servisen var stora på både handel och system var förre Carnegiechefen Stig Vilhelmson, då ansvarig för derivathandeln på Öhman Fondkommission.

– Han ringde och sa: Nu står jag här i fönstret med ert system. Är det fördröjningar? I så fall kastar jag ut det, rakt ned på Stureplan, berättar Jonas Areskoug, som tog emot samtalet på Servisen.

På något sätt lyckades Servisen övertala Stig Vilhelmson att behålla systemet. Men ett resultat av dessa rykten blev att systemutvecklingen och market making-verksamheten delades upp. Sommaren 1987 bildades det nya bolaget Front Capital Systems för att ta hand om systemen, fortfarande med Beijer som finansiär. Bara några månader efter det att Front bildats skulle det visa sig att många av dess kunder satt på mycket stora – och synnerligen explosiva – positioner.

Ungefär i samma veva fick bolaget konkurrens.

Den mattebegåvande före detta tolkskoleeleven Nils “Nisse” Nilsson hade fått i uppgift att starta en avdelning för optionshandel på Handelsbanken. Efter att ha fastnat i bankens byråkrati slog han sig ihop med sin vän från tiden på KTH, Ulrika Hagdahl för att göra det i egen regi.

– Han tyckte att det gick för långsamt och efter att ha hört hans gnäll ett tag sa jag att okej, vi gör det själva då, har Ulrika Hagdahl berättat i Affärsvärlden.

Hösten 1987 startade Ulrika Hagdahl och Nils Nilsson Research & Trade, som förkortades Rat. Huvudinriktningen var market making. Men Rat, eller rättare sagt Ulrika Hagdahl, utvecklade också en egen mjukvara för prissättning, handel och riskbedömning av optioner. I Affärsvärlden har hon berättat hur hon under tio månaders tid satt, ivrigt påhejad av Nils Nilsson, dygnet runt och knackade fram Rats första system. I dag heter bolaget Orc Software, möjligen ett mer passande namn på ett börsbolag värt ett par miljarder.

***

Cash på krasch

Timingen för Rats lansering kunde knappast ha varit sämre. Samma dag, måndagen den 19 oktober 1987, kollapsade världens börser. Börskraschen kom också vid en usel tidpunkt ur Fronts Capital Systems perspektiv. Samtidigt som det mödosamma och dyra arbetet med att ta fram en ny generation av Fronts system fortskred kunde ledningen se kundlistan smälta ihop som en piggelinglass i helvetet.

– Vi gick ned till Grodan som vanligt på onsdagen i den veckan. Vi brukade gå ned och ta en råbiff när vi jobbade sent. Där brukade det vara fullt av folk från finansmarknaden. Men det var helt öde, inte en människa, berättar Jonas Areskoug.

– Samtidigt blev frågorna till vår supportdesk allt mer absurda. Vissa av kunderna var desperata. Det visade sig att många inte hade haft den kontrollen över sin handel som de trodde, berättar han.

I ren panik sparkades det unga garde som byggt upp optionspositionerna. De som var kvar, och som skulle reda upp röran, var de äldre bankdirektörerna som endast hade begränsade kunskaper om hur optioner egentligen fungerade. Kaos utbröt. Många förlorade stora summor. Men det fanns givetvis också de som tjänade pengar. Inte minst de som förstod mekanismerna på marknaden. Servisen och Beijer hörde till dem.

– Vi tjänade ohyggligt med pengar. Vi visste var på kartan vi befann oss, det gjorde inte de som inte hade rätt system. De köpte in de optionsserier som de ställt ut, i stället för dem som var billiga. Det innebar att vi kunde göra säkra vinster i närliggande serier, berättar Anders Lönnqvist.

Men i slutet av 1980-talet ville Beijer renodla. I Beijer Financial Services fanns då Beijer Securities, fonderna och Servisen. Styrelsen beslöt att sälja ut den något aparta mjukvaruverksamheten. Det fanns annat som Beijer ville fokusera på. I moderbolaget låg exempelvis ett spännande finansbolag vid namn Nyckeln.

Ledningen på Front, bland annat Jonas Areskoug och några som hade haft i uppgift att hitta köpare till firman, som Stefan Wigren och Mats Björkman, köpte ut Beijer. Anders Lönnqvist stannade kvar som ordförande. Det dröjde inte länge innan kraschen i Nyckeln var ett faktum. Beijer tvingades ställa in betalningarna.

Det var bistra tider på finansmarknaden och Fronts kostnader för att vidareutveckla systemet översteg vida de förutsägbara intäkterna. Mer än en gång ventilerades en nedläggningsplan på Fronts styrelsemöte. Men så kom nyheten att det skulle starta en automatiserad optionshandel i Schweiz, Soffex. Och i samma veva aviserades planer på en tysk derivatbörs, Deutsche Terminsbörse.

Fronts säljkår, bestående av två personer, åkte ut i Europa och började knacka dörr hos alla som flaggat för att de skulle börja handla optioner och som därmed skulle kunna vara intresserade av ett riskhanteringssystem. I Schweiz tog den betydligt större amerikanska spelaren Sungard hem merparten av kunderna. Men i Tyskland lyckades de båda handelsresande övertala nästan alla kunder att välja ett ännu inte färdigt system, framtaget av ett gäng oerfarna, och okända, tekniker från Stockholm.

Medan Front ägnade sig åt Tyskland, Schweiz och senare även Österrike, tog Rat en allt större del av den nordiska marknaden, bland annat i samband med att den finska optionsmarknaden drog i gång. Rat/Orc höll sig hemma, och gick först i mitten av 1990-talet ut på den stora exportmarknaden.

I Stockholm hade Olof Stenhammar på OM fått nog av att använda dyrbara konsulter. OM utvecklade i stället ett eget börssystem, det som sedermera blev känt som Click. OM fanns även med som potentiell leverantör när den schweiziska derivatbörsen skulle välja system, men konsultfirman Arthur Andersen, som skulle sköta utvärderingen, byggde en egen lösning i stället.

– De snodde hela idén och utvecklade ett eget system, de rackarna, säger Olof Stenhammar i dag.

Den första externa ordern gick i stället till den österrikiska termins- och optionsbörsen, Ötob. OM:s teknikutvecklare och Fronts jobbade nära varandra, eftersom merparten av dem som skulle handla på Ötob, via OM:s Click-system, hade valt Fronts system för riskhantering. De andra kunderna hade valt Sungards system. Valmöjligheterna var inte större. Sungard var visserligen redan då stort men den del av företaget som Front konkurrerade med var också entreprenörsdrivet.

Det sägs exempelvis att Cris Conde, som i dag är koncernchef för Fortune 500-bolaget Sungard, förlorade sitt hår eftersom han jobbade dygnet runt för att implementera de system han lyckats sälja till de kunder som skulle börja handla på den schweiziska optionsbörsen. En av säljarna på Sungard i Europa hette Jürg Hunziker. Om honom berättas det att han blev så arg för det magra säljresultatet i Österrike att han åkte raka vägen ut till flygplatsen i Wien, slängde alla sina österrikiska pengar i Röda Korset-bössan och svor vid allt som var heligt att aldrig mer sätta sin fot i Österrike.

Försäljningsframgångarna till trots var det skakigt på Front. Ägarna hade belånat sig hårt för att köpa ut Beijer och den privatekonomiska exponeringen var enorm. När så Sungard kom med ett bud 1992 valde ägarna att acceptera, trots vissa inre stridigheter. Det lilla garageföretaget hade blivit amerikanskt.

Grundarna, med Peter Almberg och Mattias Jansson i spetsen, som sålde sina andelar till Beijer Capital redan 1987 hade tjänat en rejäl hacka och flyttat utomlands. Även ledningen som sedermera sålde till Sungard, fick bra betalt. Flera av dem, som Jonas Areskoug och Markus Gerdien, stannade också kvar på Front under den amerikanska ägaren.

Men vid millennieskiftet skulle Sungard stöpas om. De över 150 bolag som Sungard köpt, och som tidigare hade fört en ganska ostörd tillvaro, skulle integreras. En av arkitekterna bakom den strategiomläggningen var en av bolagets divisionschefer: Bob Greifeld. Det var inget som lockade Fronts ledning som hoppade av.

Samma Bob Greifeld blev några år senare chef för börsen Nasdaq. I den rollen var Bob Greifeld den drivande bakom köpet av svenska OMX nyligen.

– Där ser man hur liten den här världen egentligen är, säger Markus Gerdien, Svervisen- och Fronthöjdaren som nu är vd för Nasdaq OMX Market Technology.

***

De tre grenarna

De tre företagen, OM, Servisen/Front och Rat/Orc, hade lyckats bygga upp en kompetens som sedan gav upphov till en rad nya bolag, som grenar på ett träd.

Den första grenen växte ut från OM och den utvecklingsavdelning som tog fram börsens eget handelssystem, som också såldes till externa kunder. Det var två utvecklare från den avdelningen, Pär Bertilsson och Gunnar Mjöberg, som tillsammans med två från SEB:s it-avdelning, Peter Lenti och Gunnar Lindell, som 1998 grundade Cinnober.

Redan första året anslöt sig Nils-Robert Persson, som tidigare hade varit vice vd på OM och ansvarig för börsverksamheten. Det är den här okända firman som i fjol tog hem den kanske mest prestigefyllda ordern på tradingsystem det här decenniet: till den alternativa marknadsplatsen Turquoise. Bakom marknadsplatsen står nio globala investmentbanker och ambitionen är att ta stora delar av handeln med de mest likvida europeiska aktierna.

Det är inte dåligt marscherat av en firma som för tio år sedan var en liten konsultlåda i en källare på Östermalm. De första uppdragen kom från de tidigare arbetsgivarna, OMX och SEB. Det stora genombrottet blev en order på ett nytt optionshandelssystem till amerikanska Amex. Under åren 2000-2003 växte bolaget från fem till 50 personer och källaren blev för trång. I dag sysselsätter Cinnober närmare 170 personer, konsulter inräknade.

Rätt över Kungsgatan, i det södra Kungstornet, sitter ett annat bolag med rötter i OM. Det är Neonet, som bildades 1996 av bland andra Ola Zetterblom, som kom från OM. Idén var att skapa en elektronisk lågprismäklare för professionella kunder. För att klara verksamheten byggdes ett eget system, som bolaget nu också licensierar ut till andra. Mäklarverksamheten genererar i dag 95 procent av intäkterna medan systemförsäljningen utgör 5 procent

– Men vår verksamhet är helt och hållet beroende av systemet, så siffrorna blir lite missvisande, säger Simon Nathanson, vd Neonet.

Simon Nathanson var själv mäklare på OM 1987, när den elektroniska handeln fortfarande var i sin linda. Han var bland annat vd för derivatbörsen när OM 1998 köpte Stockholms Fondbörs och var också kvar när OM i nästa steg gick ihop med Helsingforsbörsen.

Den andra grenens ursprung är killarna från garaget, bland andra Mattias Jansson och Peter Almberg. När de sålde sina andelar i Servisen till Beijer 1987 flyttade flera av dem ned till Schweiz, där de byggde upp en tradingfirma under Servisens namn, som sedermera såldes till ett cigarrföretag. I stället började de utveckla realtidssystem för automatiserad derivathandel, vilket så småningom skulle resultera i Actant, med huvudkontor i den trevliga kantonen Zug. Vd är Stig Hubertsson, som också var med i garaget.

Det är också av tidigare medarbetare på Front som ett av de absolut mest nischade bolagen i sektorn, Trioptima, är skapat. Det Trioptima sysslar med är så komplext att inte ens alla i finans-it-industrin helt och fullt förstår det. Men verksamheten ligger helt rätt i tiden: Företagets system reder upp och minimerar efterverkningarna av derivataffärer mellan bankerna.

Egentligen har bolaget två tjänster. Den ena går ut på att avsluta OTC-derivatkontrakt och därmed hjälpa kunderna att minimera risken och kostnader kring de kontrakt som ligger i deras portföljer. Den andra innebär att bolaget samlar in uppgifter från ett större antal aktörer om deras utestående positioner, matchar dem mot varandra, hjälper kunden att korrigera eventuella fel och räknar ut vad kunden har för nettoåtaganden. Så att det vet vad de har i portföljen, kort sagt.

– Kreditkrisen har definitivt gett oss ett uppsving. Det är fler och fler som vill avsluta sina kontrakt på kreditsidan och matcha sina portföljer så att de verkligen vet vad det har. Det kommer tydliga krav från olika håll på banker och andra finansiella institutioner att ha en rigorös kontroll över sina böcker, säger Meredith Sledd Lindquist, marknadschef för Trioptima, också hon med bakgrund på Front.

När Trioptima bildades 2000 var bolaget pionjär inom sin lilla nisch. Sedan dess har konkurrensen ökat, men marknaden har vuxit ännu mer.

Modergrenen, Front, ingår sedan 1992 i det amerikanska storföretaget Sungard. Divisionen heter Sungard Front Arena. Huvudkontoret ligger kvar i Stockholm, på Kungsbron, men bolagets medarbetare finns utspridda över hela världen. Vd är Jürg Hunziker, samma man som blev så arg för att han misslyckats sälja Sungards produkter när den österrikiska derivatbörsen drog i gång att han svor på att aldrig återvända till Österrike. Ett löfte han inte höll. I dag är han stationerad i grannlandet Schweiz.

Den snabba utvecklingen av finansmjukvaror och bolagen kring dem har inte varit friktionsfri.

Den tredje grenen utgår från det Rat som i dag heter Orc Software. Orc hade en turbulent period kring 2005. Problemen startade i och med att grundaren och entreprenören Nils Nilsson tröttnat på jobbet som vd och ville gå vidare. Hans efterträdare, Jonas Lindström, rekryterades från konkurrenten Front. Den nya

vd:ns ledarstil resulterade i interna stridigheter och att flera nyckelmedarbetare, inte minst på forsknings- och utvecklingssidan, lämnade bolaget. Inte blev det lättare av att stridigheterna delvis behövde ske inför öppen ridå eftersom Orc hade noterats på Stockholmsbörsen 2000.

Veckans Affärer skrev exempelvis i mars 2006 att bolaget stod på randen till totalt haveri. Den som fick i uppgift att bringa ordning i oredan blev Thomas Bill, som jobbat på Orc några år i början av 1990-talet men som sedan gått till Front. Han hade dessutom hunnit med några år som framgångsrik vd på Protect Data.

I dag framstår Orc Software som ett stabilt företag. Vd Thomas Bill har rett upp de interna problemen, fokuserat på försäljningen och lyckades i fjol, med god hjälp av stora kursrörelser och kraftigt ökade volymer i derivathandeln, nå en tillväxt på 26 procent. Bolaget erbjuder dels ett verktyg för elektronisk handel med de flesta typer av finansiella instrument (men med tyngdpunkt på derivat) och dels ett system med marknadskopplingar till över 100 börser över hela världen.

Men några av dem som valde att gå från Orc under ledningscirkusen startade i stället Tbricks, ett bolag som utvecklar system för avancerad automatisk handel, ibland kallad algoritmhandel eller blackboxtrading.

– Vi hade egentligen inte planerat att starta något nytt. Men så träffade vi Anders Sjunnesson, som tidigare varit affärsutvecklingschef på Orc och då startat riskkapitalbolaget Raxor Capital. Han frågade om vi ville göra något. Nisse Nilsson var också intresserad av att investera i en ny idé. Det vi brann för var produkter för algoritmisk och automatiserad handel. Så det var där vi satsade, berättar Jonas Hansbo, vd på Tbricks som är det senaste tillskottet i den svenska finansmjukvaruindustrin.

Bolaget bildades 2006 och lanserade sitt första system i februari 2008. Kunderna är hedgefonder, mindre tradingfirmor men även bankernas tradingdeskar. Men vilken fördel har man om man väljer samma system som ens konkurrenter? Jonas Hansbo förklarar det som att Tbricks säljer en plattform, medan kunderna själva måste lägga till innehållet.

– Det är som en racingbil. Alla kör med ungefär samma typ av kaross och motor. Det är hur man kör som avgör. Våra kunder måste själva göra sina automatiseringar, ställa in vad som ska hända om vissa faktorer gäller. Exempelvis bevaka skillnaden i ett värdepapper mot ett annat och automatiskt ligga ute med så kallade beten i benen och handla när priset hamnar i ett visst intervall, säger Jonas Hansbo.

***

Olle-faktorn var avgörande

Som ringar på vattnet har kunnandet om att bygga olika system för finansmarknaden – för börserna och för dem som handlar på dem – spridit sig och resulterat i ett framgångsrik finans-it-segment. Men varför här i Stockholm?

Svaret på frågan kan sammanfattas i ett namn: Olof Stenhammar. Om inte fullblodsentreprenören bestämt sig för det vilda tilltaget att starta en optionsbörs, och dessutom en elektronisk sådan, här i Stockholm hade de här företagen antagligen inte funnits. I alla fall inte här och inte i den skepnad de har i dag. Det gjorde att Sverige blev ett föregångsland i Europa, för att inte säga hela världen, när det gäller elektronisk handel med värdepapper.

– Det är klart att OM var en föregångare och nyskapare när det gäller hur en modern börs kan se ut och fungera. Någonstans måste det ju börja. Det är intressant att se att det samlas ett sådant här kluster av kunskap runt det här, säger Olof Stenhammar.

Samtidigt var också Stockholmsbörsen tidigt ute med sitt handelssystem för vanliga aktier, vilket sedan blev en del av OM:s teknologidel vid fusionen 1998.

En bra utbildningsnivå har också bidragit. Även om många inledningsvis var mer eller mindre självlärda rekryterar bolagen i dag extremt välutbildade personer bland annat från KTH och Handelshögskolan i Stockholm. En viktig person i sammanhanget är professor Jan-Olof Björk som många av dem som i dag utvecklar de här systemen har läst för. En annan professor, Bo Wahlberg från KTH, tillbringar en del av sin tid hos Cinnober. Thomas Björk, som lär ut finansmatematik på Handels, är en tredje viktig akademiker.

Att Ericsson bidragit till ett stort kunnande om nätverk och datakom är också en del av förklaringen.

– Sverige och Norden har legat i framkant när det gäller automation inom bank- och penninghantering över huvud taget. I USA och Storbritannien får man ju fortfarande betala med checkar. Det var väl tio år sedan vi såg en check sist här, säger Markus Gerdien, chef på Nasdaq OMX Market Technology.

Ytterligare en faktor är möjligen just att många som varit med och byggt upp bolagen flyttat runt och därmed spridit sin kunskap till flera bolag.

– Vi var finansindustrins rallare. Vi åkte omkring därute och lade rälsen för finansindustrin så att de kan tuffa på över länder och kontinenter. Det har varit många duktiga människor som rört sig mellan bolagen, säger Markus Gerdien.

Någon ilsken konkurrens verkar inte råda bolagen emellan.

– Vi upplever att vi fortfarande bara servar en bråkdel av den stora marknaden, armbågsutrymmet är inte litet. Det finns gott om plats att röra sig på, säger Markus Gerdien.

Det finns flera olika drivkrafter som ger behov av ständiga utveckling av nya system med nya funktioner.

* Automationen av handeln fortsätter. Det finns fortfarande golv- eller telefonhandel på vissa delar av marknaden (exempelvis på räntesidan) men allt fler blir elektrifierade.

* Den algoritmiskt styrda handeln, ibland kallad blackboxtrading, ökar. Mellan 30 och 60 procent av de order som genereras på marknaden är maskingenererade. Det handlar om allt från enkla tillämpningar till extremt avancerade procedurer.

* Nya alternativa marknadsplatser ökar konkurrensen. Chi-X finns redan, i september startar Turqouise sin handel liksom Nasdaq OMX:s paneuropeiska marknad.

– Jag tror att de här börserna kommer att nischa in sig på olika kundgrupper. Kanske kan vi leva bredvid varandra, men jag är inte säker på att det kommer att gå, säger Markus Gerdien.

Stora förändringar är att vänta, med andra ord. För OM:s teknologidel, som historiskt haft svårt att tjäna pengar, är utmaningarna stora. I och med samgåendet med Nasdaq har teknikavdelningen stuvats om rejält.

– Det blir intressant att se om OMX kan vidmakthålla nyskaparandan när Nasdaq är med i bilden. Det är ett test som det återstår att se om det klarar, säger Olof Stenhammar.

Hittills har de små svenska bolagen lyckats motivera sin existens med sin spetskunskap. Men det finns hotbilder. En är att de amerikanska mjukvarujättarna intresserar sig för det lönsamma segmentet.

– Den som har tillräckliga resurser kan givetvis göra det. Men det är ett ekonomiskt risktagande att ta sig in utan att ha kunnandet. Det handlar om rätt stora belopp som ska investeras och en ganska smal marknad, säger Jan Arpi, vd på Cinnober.

Ett mer aktuellt hot är att kreditkrisen leder till en långvarigt svalare börs och därmed minskad investeringsvilja hos banker och andra kunder. Det skulle mycket väl kunna sätta avtryck i form av en lägre tillväxt. Jan Arpi har exempelvis flera av de investmentbanker som drabbats av subprimefrossan som kunder, eftersom de ingår i Turquoise. Men han tror ändå inte att det påverkar bankernas investeringar i den alternativa marknadsplatsen, helt enkelt därför att kalkylen är så pass tilltalande. En långvarig börsnedgång, där likviditeten går ur marknaden, är inte bra för någon som jobbar med trading. Det skulle alltså kunna slå mot bolag som Orc, Front, Neonet och Tbricks.

– Våra kunder lever gott på en volatil marknad. Och krav på besparingar är ibland en anledning till att köpa teknik. Men det är klart, det är alltid bättre med en volatil marknad på väg uppåt än en volatil marknad på väg nedåt, säger Thomas Bill, vd på Orc Software.

Hans ljus kontor ligger bara två våningar över Cinnobers. Varför dessa och de andra bolagen har blivit framgångsrika har samtliga som Affärsvärlden talat med en samstämmig bild av. Men varför de har sina huvudkontor inom några hundra meters från varandra är det ingen som kan ge något bra svar på. Både Thomas Bill och Jan Arpi försäkrar att det inte finns någon hemlig agenda. Bolagen har inga planer på att gå samman. Men det finns de som tror att sektorn står inför en konsolidering.

– Det är orimligt att vi ska ha så många bolag med internationella ambitioner i ett så pass litet land. Det kan bli både uppköp och sammanslagningar. En del av de här bolagen kompletterar varandra och säljer sina system, även om de har olika funktioner, till samma kunder, säger Anders Lönnqvist.