Toppcheferna somsitter på katapultstolar

Efter kris följer kritik, omprövning och jakten på syndabockar. År 2002 blev ett tydligt exempel med närmare 70 börsbolagschefer som fick tacka för sig i takt med jätteförluster, dykande aktiekurser och styrelser som hade bråttom att rädda sitt eget skinn.

Utvecklingen lär fortsätta även 2003. Två och ett halvt dystra år på aktiemarknaden gör att ägarna vill ha örnkoll på vilket lag styrelsen väljer att ta ut.

Några av nästa års troliga vd-byten kommer som efterbörder av fjolårets turbulens. Hit hör ABB:s Jürgen Dormann. När 2003 är slut har antingen ABB gått omkull eller styckats och spritts ut över världen. Hur som helst kan Dormann återgå till ett liv som tyskt styrelseproffs och lämna över till en yngre förmåga, knappast svensk, att sköta “rest-ABB”.

En annan nödlösning som ska ersättas är Nordeas vd Lars G Nordström, som tog ett parentesår på toppen som uppvärmning före pensionen, även om han på sistone försökt övertyga omgivningen om motsatsen.

Holmens vd Göran Lundin fick ta över i ett huj när företrädaren Per Ericson fick sparken av huvudägaren Fredrik Lundberg. När dammet har lagt sig och Holmen nu går som tåget är det ett perfekt tillfälle att utse en mer långsiktig efterträdare till Lundin som fyller 63 år i år.

På övertid sitter också Ericssons koncernchef Kurt Hellström, som erkänt att han aldrig ville ha jobbet men blev övertalad 1999. Ericssons ständigt djupnande kris sedan dess har förhindrat Hellström att gå, men om ledningens senaste uttalanden om en ljusning besannas kan det öppna för att Kurt Hellström beger sig till sin uppskjutna pensionärstillvaro i Asien.

En parentes i sitt företag blir nog också WM-Datas Christer Stjernfelt. När datajätten gick in i sin första riktiga kris var det långvägaren Stjernfelt som fick ta över. Men eländet har bara förvärrats under hans tid, och det är dags för ett nytt vaktombyte.

Men det finns också ett antal bolag där dåliga resultat under flera år hittills runnit av vd som lugnt suttit kvar. 2003 kan bli året när tålamodet tar slut.

I den gruppen återfinns till exempel Volvos Leif Johansson, som anses som en allmänt go gubbe trots att 66 miljarder spenderats och vinsterna lyst med sin frånvaro. Ännu mer kritiserad är dock ordföranden Lars Ramqvist, som är rejält skadskjuten också i de timida fondernas ögon.

En sorti från hans sida skulle öppna för att lyfta upp Leif som klubbsvingare och kanske ny talesman för Svenskt Näringsliv, en roll som passar honom och som Sören Gyll längtar efter att befrias ifrån.
Lämnar Ramqvist Volvo lämnar han även Skandia, och det löser problemet med Lars-Eric Petersson som dels förvandlat sin roll till ett kontorschefsjobb, dels saknar förtroende på aktiemarknaden. Som alternativ till Ramqvist kommer han fortfarande att accepteras även bland pensionsbjässar och aktiesparare.

Eniros Lars Guldstrand måste bevisa att förvärvsoffensiven under de glada åren inte slutar med miljardförlust som i Tyskland. Och Christer Fåhraeus Anoto måste få i gång försäljningen av sina läspennor, annars vill nog ägarna byta ut uppfinnaren mot en mer operativt erfaren vd.

Sanningens minut närmar sig också för SEB:s Lars Thunell, bankvärldens egen teflonman. Efter skrotade stretchmål och ungefär en ny strategi per år sitter han nu med en halvstor, halvbra, halvnordisk bank plus ett stycke tysk finanskoloss med bondeinriktning. Både han själv och kusinerna Wallenberg i styrelsen kliar sig säkert i huvudet, men än så länge har Thunells ställning varit stark. Svaret kan bli en ny fusion, kanske med finska Sampo.

Nya ägare är en vanlig orsak till skifte på vd-stolen och så även detta år. Klart är redan att Pharmacias Fred Hassan kan börja njuta av sina pensionsmiljoner efter Pfizers uppköp. Staffan Bohman på Sapa lär knappast vara sugen på en tillvaro som dotterbolagschef när väl norska Elkem lagt vantarna på hela bolaget. Torbjörn Torell på Scandiaconsult lär nog inte överleva den danska kollegans Rambölls maktkupp i bolaget.

Klas Danielsson på Nordnet tackar nog också för sig när den sista nätmäklarfusionen med Avanza väl är genomförd.

Michael Nachemson på Custos är, om han sköter sitt jobb, också utan arbete innan 2003 är slut. I hans uppdrag ligger nämligen att avveckla resterna av det gamla maktbolaget och dela ut pengarna till ägarduon Mats Qviberg och Sven Hagströmer.

Ingenstans har det dock skett en mer drastisk förändring på ägarsidan än i Stenbecksfären sedan den samlande kraften Jan Hugo Stenbeck avled i augusti. En period av hela havet stormar lär följa när direktörerna ser chansen att flytta fram sina egna positioner samtidigt som familjens tillförordnade styrelseproffs Johan Björkman kanske inte tolererar sådant som Stenbeck själv såg mellan fingrarna med.

Första förändringen skedde när Thomas Jönsson lämnade vd-stolen i Invik. Näst på tur står sannolikt MTG:s Hans-Holger Albrecht som sägs ha svårt att anpassa sig till en tillvaro utan Jan Stenbecks uppbackning bakom varje beslut.
Kinneviks vd Vigo Carlund är också mogen för avgång i kraft av lång och trogen tjänst samt stigande ålder, han fyller 57 år under 2003.

Han får sannolikt sällskap av flera andra som kan kliva av med ålderns rätt och/eller efter väl utfört värv.

En är försvarskoncernen Saabs vd Bengt Halse som har rätt att gå i pension i år då han fyller 60, efter åtta år på chefsstolen.

En annan är SKF:s Sune Carlsson, snart 63 år, som sedan han tillträdde 1998 gjort en spektakulär uppryckning av den gamla kullagertillverkaren. Att sluta med flaggan i topp är aldrig fel.
Samma sak kan man säga om Autolivs Lars Westerberg, 55, som kan avlösa Gunnar Bark, snart 64 år.