Tufft jobb för ny regering

Utrymmet för en expansiv finanspolitik är redan utnyttjat. I år stiger hushållens reala disponibla inkomster enligt Konjunkturinstitutets nya prognos med 5,2 procent, den snabbaste ökningen sedan 1964. Den främsta förklaringen är sänkta skatter; en viktig orsak till att den privata konsumtionen trots börsraset bedöms öka med så pass mycket som 2,5 procent i år. En eventuell borgerlig regering skulle knappast kunna göra sig populär genom att fortsätta öka hushållens inkomster. Sänkta skatter kommer att kräva nedskärningar på andra håll.

Knappast någon tvivlar heller på att utgiftstaken riskerar att spricka. De är utnyttjade till bristningsgränsen och det lär krävs en hel del trixande och/eller svikna vallöften för att klara dem. Och den här gången måste de borgerliga partierna till varje pris visa att de kan klara av att hålla de offentliga finanserna i ordning. Vare sig det är rättvist eller orättvist så är de skenande underskotten under de borgerliga partiernas förra regeringsperiod säkert den viktigaste förklaringen till att många väljare inte känner fullt förtroende för dem. Det är förmodligen smart av Leijonborg att visa sig ansvarsfull genom att inte lova för mycket redan nu.

Penningpolitiken och kronan är inte heller mycket att hoppas på. Kronan bedöms redan vara rejält undervärderad och det är svårt att tro annat än att den ska stärkas. Det innebär att det blir tuffare för exporten, som trots att marknaden har varit usel ändå ser ut att öka med några procent i år.

Räntorna är också mycket låga i ett historiskt perspektiv. Med en mycket svag konjunktur skulle de kunna bli något lägre. Men det är inte heller något önskescenario. Till skillnad från tidigare under 1990-talet finns det inte mycket att vinna på att ökat förtroende (för att inflation och statsfinanser ska hållas i schack) ska sänka räntorna samtidigt som tillväxten stärks.

Att gå med i EMU skulle troligen ge lägre räntor. Men det är inte alls självklart att det är bra. Det betyder att den korta räntan hamnar på samma nivå som i EMU-länderna och i dagens läge skulle det betyda en rejäl sänkning från 4,25 till 3,25 procent. Även de långa räntorna skulle närma sig EMU-ländernas.

Det skulle kunna ge litet fart åt den svenska ekonomin på kort sikt. Men å andra sidan är det riskfyllt på längre sikt. De svenska löneökningarna ligger redan någon procentenhet högre än i våra konkurrentländer. Arbetslösheten är mycket lägre än i EMU-länderna och vi har betydligt högre tillväxt just nu. Vi skulle redan från början få erfara den stora nackdelen med EMU: Vi skulle få en penningpolitik som inte är avpassad för oss och som riskerar att skapa konkurrensproblem och svagare tillväxt på längre sikt.

Det finns knappast någon annan väg till högre tillväxt än att vidta ganska tuffa åtgärder som får folk att börja jobba mer.