Tyskt maktbygge renoveras

I decennier har bankerna och försäkringsbolagen dominerat det tyska näringslivet. Effekten har blivit förstelning och konservatism i alltför många storföretag. Under en stor del av 1990-talet har förhoppningar om ett strukturskifte utmynnat i upprepade besvikelser. En ny sådan kom i förra veckan, då politikerna i Berlin sade nej till en modernisering av EU:s regelverk för uppköp och fusioner.

Men det motsäger inte slutsatsen att det, äntligen, har börjat lossna i det tyska näringslivet. För det första lyckades brittiska Vodafone i fjol genomföra det första fientliga uppköpet någonsin av ett tyskt storföretag, telekomkoncernen Mannesmann. För det andra kom den lagändring som gjorde att avyttringar av maktinnehav inte längre bestraffades skattevägen. Och för det tredje har bankerna och försäkringskoncernerna börjat fatta tunga strukturbeslut. Det viktigaste togs i april, då försäkringsbolaget Allianz lade ett bud på Tysklands tredje största bank, Dresdner Bank.

Affären är en megahändelse i det tyska näringslivet, vilket inte är så konstigt. Allianz är världens största försäkringsbolag i premieintäkter och det näst största i börsvärde. Dessutom har alltså Allianz ett antal strategiska aktieinnehav och en unik maktposition inom bank, försäkring och industri.

I det snåriga nätverk av korsägande som brukar gå under namnet »Deutschland AG«, eller »Tyskland AB«, har Allianz och Deutsche Bank varit två delvis rivaliserande maktcentra, åtminstone på senare år då bank- och försäkringsverksamhet allt mer glidit in i varandra.

Otidsenligt nätverk

När nu detta otidsenliga nätverk börjar monteras ned är det just Allianz och Deutsche Bank som går i bräschen för utvecklingen. För något år sedan började de dra ned sitt ömsesidiga ägande i varandra. Affären med Dresdner Bank är ytterligare ett exempel på denna utveckling, men mer om det nedan.

Det är ingen tillfällighet att Allianzchefen Henning Schulte-Noelle och Deutsche Banks koncernchef Rolf Breuer ibland framställs som symboler för en modernare, mer anglosaxiskt orienterad tysk företagsledning. Det finns också likheter mellan Allianz och Deutsche Bank i det att båda har globala ambitioner. De har plöjt ned tiotals miljarder kronor i en strategisk expansion i utlandet det senaste decenniet.

På så vis har Deutsche Bank, som haft små möjligheter att expandera ytterligare på hemmamarknaden, vuxit upp till en av världens största investmentbanker. På ett liknande, men kanske inte lika spektakulärt sätt, har det bayerska Allianz expanderat ut över världen under sin slogan »Covered by Allianz«.

I samband med att Allianzaktien introducerades på New York-börsen i höstas sade Henning Schulte-Noelle att målet är att bolaget ska vara bland de fem största på alla viktiga marknader i världen. I omkring tjugo länder – bland andra Tyskland, Frankrike, Italien och Spanien – är detta redan fallet. USA är numera koncernens näst största marknad.

Allianz har under de senaste nio åren gjort 14 större och över 50 mindre förvärv. Förutom inom sak- och livförsäkring har bolaget också gjort inbrytningar inom kapitalförvaltning, senast med två köp i USA: Pimco och Nicholas-Applegate. Det är för övrigt livförsäkring och kapitalförvaltning som väntas bli tillväxtmotorerna i framtiden. Det är det ökade behovet av pensionssparande som gör att Allianz – i likhet med andra banker och försäkringsbolag – vädrar morgonluft.

Enligt Schulte-Noelle kommer livförsäkringsmarknaden i exempelvis Tyskland och Italien att trefaldigas i volym om underskotten i de offentliga socialförsäkringssystemen skulle ersättas med försäkringsprodukter.

Det är också mot den här bakgrunden man ska betrakta affären med Dresdner Bank. Men medan tyngdpunkten i expansionen tidigare legat utomlands rör det sig här om en affär med i första hand inhemska förtecken. I Tyskland, liksom i övriga Europa, knakar det offentligt finansierade pensionssystemet i fogarna. Något måste göras med tanke på den åldrande befolkningen. Förbundskansler Gerhard Schröders regering har lagt fram en pensionsreform och de sista politiska turerna pågår av allt att döma i Berlin för att få reformen antagen.

20 miljoner kunder

Eftersom reformen öppnar för ett subventionerat privat pensionssparande är förväntningarna högt ställda på en kraftig tillväxt i aktie- och fondsparande. När affären mellan Allianz och Dresdner Bank presenterades var det uttryckligen detta som angavs som ett bärande motiv. En årlig marknadstillväxt på över 15 procent är vad som förutses. För att ta tillvara expansionsmöjligheterna vill banken och försäkringsbolaget positionera sig med ett brett produktutbud på sparandemarknaden. För Allianz är det dessutom viktigt att få tillgång till dels bankens distributionskanaler; dels dess fondförvaltare, DIT, som har en marknadsandel i Tyskland på omkring 14 procent.

Tillsammans får Allianz-Dresdner över 20 miljoner kunder i Tyskland, en kundbas som kommer att bearbetas genom en mängd olika kanaler. Förutom Allianz armé av 12.000 agenter och bankens 1.200 kontor kan det gälla bland annat internetbank, callcenter och mobila konsulter. Allianz-Dresdner blir en av världens största kapitalförvaltare med mer än 1.000 miljarder euro under förvaltning.

Affären är ett exempel av många i Europa där bank och försäkring går samman i vad som ibland kallas »Allfinanz« eller »bancassurance«, det vill säga ett slags finansiella stormarknader med försäkring, bankverksamhet och kapitalförvaltning under ett tak. Något av en föregångare har holländska ING varit, men framför allt är det en sydeuropeisk företeelse. I Spanien säljs omkring 80 procent av livförsäkringsprodukterna genom bankkontor.

Det är emellertid omstritt hur effektiv strategin egentligen är. Det är inte alla som ser nödvändigheten för ett försäkringsbolag av att äga en bank för att uppnå de fördelar som Allianz vill vinna. »Varför ska man köpa en ko om man bara vill ha ett glas mjölk?«, frågade sig en skeptisk analytiker i tidningen Die Zeit nyligen apropå Allianz-Dresdner-affären.

Till det kan läggas att det finns delar av Dresdner Bank som knappast kan vara av primärt intresse för Allianz, till exempel investmentbanken Dresdner Kleinwort Wasserstein (DKW). Avsikten är också att DKW ska drivas som ett självständigt dotterbolag med en börsintroduktion som en klar möjlighet inom några år.

Fler efterföljare

Men det finns också de som spekulerar i att affären kommer att få efterföljare och att en sådan skulle kunna bli kombinationen Deutsche Bank och franska försäkringsjätten Axa i ett gränsöverskridande samarbete. Eller Commerzbank i kombination med italienska Assicurazioni Generali, som redan äger tio procent i banken. Deutsche Bank har för sin del inte gjort någon hemlighet av att den talar med flera bolag, bland andra Allianz och Axa. Men det behöver inte betyda att parterna i ett eventuellt samarbete går samman genom förvärv eller fusion. Axa-ledningen verkar i vart fall inte vara intresserad av att köpa en bank.

Tidigare har inte heller Allianz visat något större intresse för den saken. Med tanke på att koncernen alltid har haft stora ägarandelar i flera av de tyska storbankerna borde Allianz ha haft alla möjligheter att se om sitt hus tidigare, kan man tycka.

Bland annat är Allianz redan huvudägare i Dresdner Bank med över 20 procent. Det gör att bankens misslyckade försök att få till stånd en strukturaffär med först Deutsche Bank och sedan Commerzbank i viss mån var ett misslyckande även för Allianz. Frågan är vilken betydelse det kan ha haft för att det till sist av allt att döma blir Allianz självt som tar hand om banken. Alla är som sagt inte övertygade om fördelarna med Dresdnerköpet. Misstanken finns att en viktig orsak till affären är den press att agera som Allianzledningen känt från aktiemarknaden.

Men det finns även andra aspekter på denna affär som är intressanta, inte minst för kapitalmarknaden. Uppläggningen är komplicerad, eftersom Allianz parallellt gjort en överenskommelse om aktiebyten med ett annat försäkringsbolag, Münchener Rück.

Sedan tidigare finns en överenskommelse om att de båda bolagen ska minska sitt ömsesidiga korsägande. Detta ägande, som uppgått till 25 procent i vardera riktningen, har varit en viktig del av det tätt knutna nät av korsägande som i praktiken gjort stora delar av tyskt näringsliv till en ointaglig fästning, men därmed sannolikt också minskat dess internationella konkurrenskraft.

Nu går Allianz vidare och köper ut Münchener Rück från ett gemensamt ägt bolag – Allianz Lebensversicherung. I utbyte säljer Allianz sina 13,5 procent i Hypo-Vereinsbank i München till Münchener Rück, som därmed blir huvudägare i denna bank, som är Tysklands näst största. Det betyder att ägarbilden och maktförhållandena blir mer transparenta.

Dessa komplicerade transaktioner sänder viktiga signaler till kapitalmarknaden. Det är något som Allianz aktieägare bör uppskatta. Innebörden är dels att Allianzaktiens så kallade »free float« (andelen aktier som är tillgänglig för börshandel) ökar; dels att det minskade korsägandet sägs lägga grunden för en »avgörande omvandling inom den tyska finansiella sektorn« och öka dess konkurrenskraft.

Sälja ut aktieportföljen

Väl så viktigt för aktieägarna är det att möjligheten att avyttra stora delar av aktieportföljen – vilket kommer att kunna ske skattefritt från nästa år – öppnar stora möjligheter att båda effektivisera kapitalavkastningen och plöja ned pengarna i kärnverksamheten. Det handlar om stora belopp. Aktieportföljen i Allianz är enligt Wall Street Journal värd 30 miljarder euro. Här finns stora poster i gräddan av tyskt näringsliv. Även Dresdner har för övrigt en portfölj (bland annat finns fem procent i BMW).

Det var inte minst för att aktivera förvaltningen av dessa tillgångar som Schulte-Noelle för ett par år sedan anställde Paul Achleitner som finanschef. Hans bakgrund som välrenommerad investmentbankir hos Goldman Sachs väckte givetvis stora förväntningar på att det ska hända spännande saker med den stora aktieportföljen, men turerna kring Dresdner Bank det senaste året visar att vägen till målet inte alltid är spikrak.