Upp i ringen med er, svenska tokvänstern

Jag måste ha missat något i budgeten.

I England har en tokig vänstertomte tagit över Labour, men inte får det radikalerna att slå av på takten. Ta förra veckans nyhet från Shoreditch i London, till exempel. En svartklädd, ilsken mobb med facklor i händerna, påfallande lik den som brukar protestera mot Frankensteins oetiska uppfödning av monster, spelade huvudrollen. I just detta fall var mobbens mål Cereal Killer Cafe, ett fik som specialiserat sig på att servera över 100 olika sorters frukostflingor, cereals, för 40 kronor skålen.

Såväl överpriset som det ordvitsiga namnet tyder på att Alan och Gary, de nordirländska enäggstvillingar som driver stället, är omskolade frisörer. Deras luggar ligger i vackra vågor i pannorna, de välansade helskäggen är nyoljade och tatueringarna på armarna är härligt Karl-Alfrediga. De bär kortärmade skjortor med bilder av mupparna. Frisörer eller ej, det rör sig tvivelsutan om två tvättäkta hipsters.

I mobben kunde snarare spretiga tussar av hår och fläckar av till synes slumpmässigt rakad hud anas. Jag skriver anas, för många ansikten doldes bakom grismasker i latex. En stor banderoll med texten ”Class war” bars längst fram. Själva demonstrationen kallades ”Fuck parade”.

Det rörde sig förstås om vänsteranarkister på krigsstigen. De protesterade mot gentrifieringen av den här delen av East End. Shoreditch gick nämligen ned sig i slutet av 1800-talet och bör därför förbli nedgånget, enligt radikal ideologi.

Under obscena slagord mot den hatade hipsterkulturen kastade mobben färgbomber på fikets skyltfönster och skakade hotfullt med sina facklor mot frukostflingorna. I bräschen för klasskrigarna gick flera akademiker, bland annat en dr Lisa Mckenzie vid London School of Economics. Det har hänt ett och annat på det lärosätet sedan Hayek, Popper och Oakeshott.

Ingen och inget fick några allvarliga skador. Såvitt det är känt serverar Cereal Killer åter sina frukostflingor till hugade hipsters och dr Mckenzie forskar vidare om att ”finna värden i miljonprogrammen”. En tidstypisk skenrevolution, alltså. En sammandrabbning mellan två av samtidens narcissistiska stammar.

Ändå får spektaklet mig att undra vad jag har missat i höstbudgeten.

Svenska radikaler verkar ha tappat all initiativkraft. Det mest livade på den kanten under den gångna veckan var Åsa Linderborgs stämpling av Juholtförfattaren Daniel Suhonen som klassförrädare, eftersom han inte dök upp i hennes monter på bokmässan. Visst, det var vänstrigt småsint, oförsonligt och doktrinärt om vad som i grunden framstår som en privatsak. Men ändå. Ord, ord, ord. Inga grismasker, inga facklor, inga ”knullmarscher”. I Sverige bor radikalerna själva mitt i hipsterland.

Och så beskedet som verkligen fick mig att undra: Revolutionära fronten upplöser sig.

I nästan 15 år har Revolutionära fronten kastat gatstenar, skjutit slangbella, startat upplopp, hotat, spöat upp och knivhuggit mot kapitalism, sexism, homofobi, rasism och fascism. Och så meddelar den helt enkelt på sin Facebooksida att det är slut, eftersom ”vår tidigare plattform inte längre fyller avsedd funktion”. En formulering som lika gärna skulle kunnat komma från Sverker Martin-Löf.

Jag har noterat det avtrappade jobbskatte­avdraget, den nerskalade Roten och Ruten, den höjda bensinskatten och att statsskatten ska leta sig ned till lägre medelklass. Men räcker det verkligen med att 80 procent av folket får lite mindre att röra sig med, för att svenska radikaler ska känna sig nöjda och blåsa av revolutionen?

Jag måste ha missat något i budgeten.

En röst tystnar

Som om RF:s upplösning inte var nog kom ungefär samtidigt beskedet att Nöjesguiden ska halvera sin utgivning. Det var rätt länge sedan tidningen borde ha bytt namn till Plikt­guiden, med tanke på det politiskt uppfostrande innehållet. Hur i all världen ska fortbildningen av nya radikaler ske nu?