Upp och nedvända Sverige

I förra veckan kom det som många ser som ett nationalekonomiskt facit på förra året, nämligen Statistiska centralbyråns nationalräkenskaper (NR) för år 2001. Trots en viss tillväxtrekyl under fjärde kvartalet visade räkenskaperna att Sveriges BNP-tillväxt landade på mycket måttliga 1,2 procent för helåret. Det är förvisso betydligt över det tidiga 1990-talets negativa tillväxttal, men fortfarande en svag tillväxtsiffra. Därmed tycks bilden av lågkonjunkturen, som vi under mer än ett år fått oss serverad via tidningarna till såväl morgonkaffet som kvällsfikat, vara bekräftad.

Affärsvärlden tvivlade redan för ett år sedan på utsagorna om kris i den svenska ekonomin – förutom för börsen – och tvivlet har fortsatt att öka, trots att NR:s (mycket) preliminära beräkningar tycks ha gett oss fel.

Det som främst står i konflikt med bilden av lågkonjunkturen är att arbetslösheten har fortsatt att sjunka, inflationen har stigit och såväl statsfinanser som bytesbalans har fortsatt att visa stora överskott. Normalt sett indikerar det en ekonomi som går på högvarv. Det är helt enkelt något som inte stämmer mellan ekonomernas och mediernas bild av en lågkonjunktur och det faktiska utfallet.

Få utsatta branscher

Har vi då inte haft någon lågkonjunktur? Det korrekta svaret borde vara ett nej. Varken när det gäller längden på nedgången, antalet branscher som drabbats eller hur hårt tillväxttakten drabbats, finns det anledning att tala om en nedgång som skulle förtjäna epitetet lågkonjunktur. Snarast handlar det om en förhållandevis lätt konjunkturavmattning, framför allt mot slutet av 2001, men där några få branscher blivit förhållandevis hårt utsatta. Att finansmarknad och medier har tillhört dessa utsatta branscher har dessvärre säkerligen varit en av orsakerna till alla braskande rubriker. Dominanten Ericssons problem är en annan orsak.

Det kan finnas två skäl till att det här ovanliga ekonomiska fenomenet med ekonomiska indikatorer som pekar åt vitt skilda håll kan uppstå: antingen underskattar NR:s preliminära BNP-beräkningar den riktiga ekonomiska utvecklingen, eller också befinner sig svensk ekonomi i en djup strukturell kris.

Hur man än väljer att se på problemet så blir dock slutsatsen att den svenska ekonomiska och politiska diskussionen under senare tid handlat om helt fel saker. Den har handlat om hur vi ska hantera en stigande arbetslöshet, svaga statsfinanser och hur lågt räntan ska sänkas, i stället för hur vi ska förse arbetsmarknaden med tillräckligt mycket arbetskraft och få kontroll över en allt högre inflation.

Underskattad utveckling

Det finns faktiskt flera goda skäl till att tro att NR underskattat den ekonomiska utvecklingen. Ett skäl är att lagerstockarna enligt NR sjunkit betydligt, trots att SCB:s egen statistik faktiskt indikerar motsatsen.

Ett annat, och troligtvis mer allvarligt, statistiskt problem är att hushållen enligt NR gått från att vara slösare till sparare i en omfattning utan motsvarighet sedan krisen i början av 1990-talet. En sådan utveckling är mycket svår att hitta i annan statistik, där visserligen sparandet har visat tendenser att öka, men där skuldsättningen har ökat i en ännu snabbare takt. Troligtvis har SCB därför underskattat utvecklingen av hushållens konsumtion av bland annat tjänster, där det redan i utgångsläget har ett alltför skakigt underlag för att göra korrekta bedömningar.

Förhoppningsvis är det också så att den preliminära BNP-statistiken underskattar den ekonomiska utvecklingen, eftersom alternativet förskräcker. I så fall ståtar Sverige för närvarande med den industrialiserade världens lägsta produktivitetsutveckling, riktigt dåliga tillväxtutsikter och en arbetskraftsreserv som minskar i allt snabbare takt. Kort sagt hotar en strukturell kris, som borde utmynna i såväl högre räntor som akuta bristsituationer på arbetsmarknaden.

Exempelvis har riksbanken med en dåres envishet hävdat att den nuvarande höga inflationen till största delen beror på tillfälliga faktorer. Framåt april skulle däremot pristrycket falla tillbaka. Den analysen byggde dock på att den internationella och därmed svenska konjunkturen skulle bli förhållandevis svag, och att resursutnyttjandet i svensk ekonomi var lågt. Inget av dessa antaganden tycks ha blivit rätt.

När det gäller den snabba återhämtningen i framför allt USA är denna felbedömning knappast något som kan hållas riksbanken till last. I stort sett hela det internationella prognoskollektivet gjorde samma bedömning. Däremot skulle man kanske kunna ha önskat sig en mer insiktsfull analys, om exempelvis den svenska arbetsmarknaden, från en så kapacitetsmässigt tung organisation som riksbankens.

Under årets första två månader har exempelvis antalet nyanmälda platser ökat snabbare än under samma period i fjol. Än mer alarmerande är att antalet kvarstående platser i februari låg på den nästa högsta nivån på drygt tio år.

Stark efterfrågan

Här har i stort sett alla, inte bara riksbanken, gjort en monumental felbedömning. För om det var något som lågkonjunkturen skulle bita på, enligt bedömarna, så var det sysselsättningen, och med höstens höga varsel så såg det ett tag ut som att prognosmakarna skulle få rätt. Nu blev det inte så. I stället har efterfrågan på arbetskraft varit synnerligen stark genom hela den så kallade lågkonjunkturen, och nu när konjunkturen sätter ytterligare fart så är det tydligt att bristen på arbetskraft kommer tillbaka – både snabbare och starkare än någon kunnat förutse.

Resursutnyttjandet i ekonomin tycks därmed vara betydligt högre än riksbanken räknat med. Därmed kommer den att tvingas till relativt drastiska räntehöjningar för att hålla den redan höga inflationen i schack, för att undvika att hög inflation och låg arbetslöshet bland annat ska leda till en omförhandling av löneavtalen.

Dessutom ska det bli mycket intressant att följa vårens konjunkturprognoser. Dagens prognoser kan i stort sammanfattas med att det förväntas bli en relativt måttlig tillväxt i år, med en BNP-tillväxt på ungefär 1,5 procent, men redan under 2003 ska tillväxten åter hamna kring 3-procentsstrecket. Under 2002 ska dessutom arbetslösheten öka och inflationen sjunka. Det mesta talar för att de här prognoserna inte kommer att infrias, men frågan är hur långt prognosmakarna är beredda att gå i sina nya kalkyler, med det svaga utfallet för 2001 i ryggen. Troligtvis kommer de flesta, inklusive riksbanken, att välja en relativt försiktig uppskrivning av prognoserna. Det leder i sin tur till att nödvändiga ekonomiska åtgärder riskerar att bli försenade och framtvingade av ekonomiska realiteter, i stället för framåtsyftande bedömningar.