Uppdrag: Rädda 280 miljarder

Vårstämningen vill inte riktigt infinna sig i Frankfurts bankkvarter. Efter ett redan uselt fjolår tycks 2003 kunna bli ännu värre för flera av de tyska storbankerna.

En av värstingarna är Dresdner Bank vars förluster fått ägaren, försäkringsjätten Allianz, att se rött. Allianz köpte banken för tre år sedan i hopp om att kunna sälja försäkringar via bankkontoren. Men i stället för nya kunder blev det miljardförluster.

Enbart i fjol gjorde banken en förlust på 10 miljarder kronor beroende på bland annat dåliga krediter. Det ska det nu bli slut med. Redan förra hösten bestämde sig Allianz för att starta en skräpbank och att samla alla dåliga lån i en separat enhet under arbetsnamnet Institutional Restructing Unit (IRU). Problemet var bara det att det saknades tyskar med erfarenhet på området.

Styrelseproffs
Allianz-ledningens efterforskningar ledde så småningom fram till Jan Kvarnström, tidigare chef för svenska statens städbolag Securum (se faktaruta). Svensken som efter sin tid som vd för Esselte bestämt sig för att lägga av med operativa befattningar lät sig övertalas att bli chef för Dresdner Banks dåliga lån.

– Egentligen ville jag fortsätta som styrelseproffs men att få arbeta med den här typen av uppdrag är helt i min smak, säger Jan Kvarnström som fram till nyligen var rådgivare åt Londonbaserade riskkapitalbolaget 3i och Bridley Capital Partners.

Nu sitter Kvarnström sedan fyra månader tillbaka på 23:e våningen på Dresdner Banks huvudkontor i Frankfurt. Som chef för IRU ansvarar han för en kreditportfölj på ofattbara 280 miljarder kronor bestående av nödlidande och icke-strategiska lån samt garantiåtaganden.

Tanken är att han ska göra om samma paradnummer som på Securum. Det tyskarna fastnat för är snabbheten med vilken han lyckades återvinna svenska statens pengar. Kvarnström har sin förklaring till varför Securum-modellen fungerar särskilt bra i banksammanhang.

– Banker är uppbyggda för att arbeta med kundrelationer men har svårt att samtidigt koncentrera sig på kreditavveckling.

Orden är en fin omskrivning för den byråkrati och det motstånd mot nytänkande som präglar den tyska bankvärlden. Kanske ligger just här den verkliga förklaringen till att Allianz valde svensken. Tyskarna själva har sent omsider insett att det behövs folk utifrån för att bryta upp gamla strukturer.

Rekryteringen har fått stor uppmärksamhet i tysk affärspress och tyska Manager Magazin kunde inte låta bli att beskriva Kvarnström som exotisk. Inte nog med att han är första utlänning i bankens ledning, hans intresse för själva arbetet verkar vara större än för titlar och poster, konstaterar tidningen. Helt utan titlar går det förstås inte. Det vet både Kvarnström och hans uppdragsgivare på Allianz som utan omsvep placerade svensken i ledningen för Dresdner Bank.

– Medlemskapet i ledningen ger mig nödvändig auktoritet som är avgörande för att vinna dagliga småstrider. Det kan exempelvis handla om att jag vill ha tidsbegränsade anställningskontrakt för mina anställda. Något som inte är självklart i ett bolag där livstidanställningar varit vanliga.

För att snabbt komma i gång med sitt arbete har Kvarnström plockat med sig några forna kollegor från tiden på Securum. På plats finns Björn Westberg, tidigare informationschef på Securum och som just nu fungerar som personalchef för IRU:s 300 anställda. Till sommaren får han sällskap av Peter Buttenschön som lämnar sin post som vd för finansbolaget Hoist och som tidigare ansvarade för delar av Securums verksamhet i Storbritannien och senare i Tyskland.

Som en av få svenskar har Kvarnström tagit plats i Tysklands absoluta maktelit. Då handlar det inte bara om hans post på Dresdner Bank. Av större tyngd är hans relationer till ledningen för Allianz vars finanschef Paul Achleitner personligen uppges ha värvat svensken. Kom ihåg att Allianz, inte bara är Europas största försäkringsbolag utan också en av Tysklands mest inflytelserika koncerner.

Tyskt manér
Att förre Securumchefen blivit en nyckelspelare visar också det faktum att han var med när Allianz-ledningen nyligen bjöd till analytikerkonferens. Medan försäkringsbolagets chefer på vanligt tyskt manér övade sig i akrobatiska meningsbyggnader var Kvarnström rakt på sak med att beskriva sitt uppdrag.

– Min uppgift är inte att vara bank utan att driva en aggressiv enhet som ska frigöra kapital, blev hans besked till analytikerna.

Just ordet aggressiv lär ha fått en eller annan av Dresdner Banks gäldenärer att sätta kaffet i halsen. Ryktet har nämligen börjat sprida sig utanför Sveriges gränser att Kvarnström inte bara arbetar snabbt utan också kompromisslöst. Problem blir inte mindre av att skjutas på framtiden, lyder svenskens motto. Låntagarna kan alltså förvänta sig en repris av Securum med allt vad det innebar av likvidation, konkurser, omstruktureringar men också direkt inblandning i företagens ledning. Det senare kan komma att medföra en rejäl kulturkrock med de för Tyskland typiska familjestyrda medelstora bolagen.

– Det här kommer att vara nytt för många tyska företag. Precis som i Sverige kommer det att skapa en eller annan rubrik, säger Kvarnström.
Påståendet om att Tyskland skulle vara på väg mot en finanskris liknande den Sverige genomgick under 1990-talet håller han inte med om.

– I Sverige hade vi en fastighetsdriven kris. I Tyskland är det i stället kombinationen av börsbubbla och det faktum att det tyska bankerna äger väldigt mycket aktier som ställt till det. I Sverige var det en systemkris medan det i Tyskland är fråga om strukturella problem som handlar om överetablering och låg produktivitet i den tyska banksektorn.

Uppenbara risker
Även om Kvarnström lyfter fram skillnader finns det trots allt likheter med Sverige. För även i Tyskland är fastighetskrediterna en stor bov i dramat. Det gäller inte minst byggen i östra Tyskland som finansierats till allt för generösa villkor och där bankerna utfärdat garantier till fonder.

Även om de tyska bankerna gör allt för att tona ned farhågorna för en bankkris är riskerna uppenbara. Tidigare erfarenhet visar att det ofta räcker med att en bank går omkull för att andra bankers institut ska dras med i avgrunden.

För att förebygga en sådan situation uppges tyska banker ha fört diskussioner om att låta Dresdner Banks städbolag stå modell för eller till och med bli samlingsbank för flera andra bankers ruttna lån. Jan Kvarnström tror inte på sådana spekulationer.

– Nu vill jag bli klar med det här. Just nu känns det som att simma med kläderna på. Men målet är att vara klar om tre till fem år.
Lyckas han blir den första svensk som skriver tysk bankhistoria.Städningen gick snabbt i Sverige

Den gick fort när statliga Securum avvecklade Nordbankens dåliga krediter. Kanske för fort. Totalt räddades 14 miljarder kronor.
Securum bildades 1993 för att ansvara för avvecklingen av dåvarande Nordbankens problemkrediter på 67 miljarder kronor.

Efter nedskrivningar överfördes 50 miljarder kronor till Securum som av den statliga ägaren utrustades med ett eget kapital på 24 miljarder kronor för att klara sin uppgift.

Avvecklingstiden förutspåddes hamna på 10 till 15 år. Securums första uppgift var att fungera som kreditorganisation med 3 000 lån till främst fastighetsbolag. När lånen som nästa steg löstes mot underliggande panter förvandlades Securum till ett investmentbolag bestående av främst fastigheter men även industrirörelser.

Fastighetsinnehaven strukturerades i portföljer och börsnoterades sedermera under namn som Norrporten, Castellum, Pandox och Kungsleden.

Bland industriföretagen ingick en aktiepost i Nobel Industrier som övertagits från Pensergruppen. Nobel fusionerades sedan med kemikoncernen Akzo till Akzo Nobel. Lars Thunell, i dag chef för SEB, var fram till 1994 vd för Securum då han efterträddes av Jan Kvarnström.

Avvecklingen gick betydligt snabbare än väntat och redan 1997 var Securum i stort sätt färdigt med sitt uppdrag.

När projektet avslutades kunde 14 miljarder kronor betalas tillbaka till staten. Senare studier har riktat kritik mot att Securums försäljning av fastigheter gick för snabbt. Både Norrporten och Castellum börsintroducerades enligt kritikerna till ett för lågt pris.Krisen tog direktörerna på sängen

Stelbenta bankdirektörer ligger bakom den tyska bankkrisen. Först nu börjar bankerna ta tag i de ruttna lånen.

År 2002 blev efterkrigstidens hittills sämsta år för de tyska storbankerna Deutsche Bank, Hypovereinsbank, Commerzbank och Dresdner Bank. Orsak är bland annat rekordökningen av kreditförluster. Så länge aktiekurserna pekade uppåt var de dåliga lånen inget som märktes men sedan börsbubblan spruckit och antalet företagskonkurser exploderat har problemen flutit upp till ytan.

Bankernas svårigheter kan inte bara skyllas på den usla tyska ekonomin utan är också priset för konservatism hos bankdirektörerna. Medan bankmarknaderna i övriga Europa genomgått en kraftig konsolidering har tiden stått stilla i Tyskland.

Den tyska bankvärlden är fortfarande stark fragmenterad och storbankerna kontrollerar bara en relativt liten andel av privatkunderna. Antalet bankkontor per invånare är oproportionerlig högt med låg produktivitet som följd. En nödvändig konsolidering har fördröjts av “ägarlösa” kooperativa och statsägda banker som kontrollerar mer än hälften av marknaden.

Flera tecken tyder dock på att de tyska bankerna börjat ta tag i sina problem. Dresdner Banks beslut att söka en Securum-lösning är ett steg i rätt riktning. Massiva personalminskningar är även ett tecken på att bankerna på allvar börjat ta tag i kostnadssidan. Än är dock för tidigt att ropa faran över.