USA:s viktigaste val

En spekulationsbubbla som spruckit. Omfattande kreditförluster efter flera års omfattande kreditgivning. Snabb konjunkturavmattning och fallande växelkurs. Lägg sedan till budgetunderskott efter flera års expansiv finanspolitik och ett bytesbalansunderskott finansierat av kapitalinflöde från omvärlden.

Det här är USA 2008 och de utmaningar som landet har att hantera.

Men det är också komponenter som utlöst valuta- och finanskriser i andra länder och regioner: Latinamerika på 1970-talet, ERM-krisen i Europa 1992-1993 samt Asienkrisen 1997-1998.

Självfallet finns det stora skillnader mellan USA nu och de tidigare krishärdarna, vilket gör att jag tänjer på begreppet liknelser. USA är en ekonomisk världsmakt med rörlig växelkurs och en relativt stängd ekonomi ur utrikeshandelsperspektiv. Till skillnad från de tidigare valutakriserna lär inte USA utsättas för en abrupt valutakrasch, även om den successiva dollarförsvagningen kan ses som en misstro.

Likväl finns det en del intressant att lära från de krismodeller som har utvecklats.

Första generationens krismodeller kom att utvecklas efter att flera latinamerikanska länder under 1970-talet upplevde valutapolitiska slag. Länderna hade en oförenlig inhemsk och internationell ekonomisk politik och utsattes för spekulation.

Försöker man hålla fast växelkurs, men samtidigt finansierar en expansiv finanspolitiks budgetunderskott genom att trycka mer pengar, blir räntenivån för låg. Det lockar spekulanter att låna inhemskt och placera utländskt. För att skydda växelkursen köper centralbanken inhemsk valuta och säljer av sina utländska valutareserver. När valutareserven börjar torrläggas är det också snabbt slut med den fasta växelkursen.

Den andra generationens krismodeller utvecklades efter den europeiska valutakrisen åren 1992-1993. Då var det tydligt att de latinamerikanska erfarenheterna inte var helt applicerbara. I Europa var ett antal valutor via ERM-samarbetet sammankopplade med dominanten Tyskland. Ville man vara med i ERM fick man därför anamma samma penningpolitik som Tyskland, som hade europeiskt efterkrigs-rekord i grenen att hålla en låg och stabil inflation.

Men Tyskland behövde hålla sin räntenivå högt för att stävja de inflationstendenser som enandet av forna Öst- och Västtyskland hade fört med sig. Andra länder, däribland Sverige, kämpade däremot med lågkonjunktur och skulle behöva en mer stimulerande räntenivå. I likhet med den första generationens kriser hamnade flera länders ekonomiska politik i konflikt mellan sina intressen mot omvärlden (bevara växelkursen) och intresset att stimulera den egna ekonomin (med lägre ränta).

Den andra generationens krismodeller visar att fasta växelkurser bara är trovärdiga så länge kostnaden för att behålla växelkursen är mindre än kostnaden för att överge den. Annars uppstår ett trovärdighetsrace: Ju mindre tilltro valutamarknadsaktörerna har till den nationella viljan att behålla den fasta kursen, desto större räntehöjningar behövs för att skydda kursen. Men med hög ränta försämras den inhemska situationen ännu snabbare.Och till slut når landets beslutsfattare balanspunkten där det blir viktigare att stabilisera konjunkturen än att hålla valutakursen.

Den tredje generationens krismodeller utvecklades efter Asienkrisen för tio år sedan. Asienkrisen hade mycket litet gemensamt med Latinamerikas och Europas kriser. Inga budgetproblem och ingen lågkonjunktur som kunde orsaka målkonflikt. Ändå blev det stopp i kapitalinflödet från omvärlden och ett flertal centralbanker tvångsköpte inhemsk valuta, höjde räntan och lånade pengar från IMF.

Efter hand blev det tydligt att de drabbade ländernas banksystem hade en nyckelroll i krisen. Enkelt beskrivet hade banker, påhejade av respektive nationell regering, lånat billigt utomlands, växlat till lokal valuta och lånat vidare till inhemska investeringar. Även om statsfinanserna på ytan såg välbalanserade ut, hade regeringarna ett implicit åtagande mot banksystemet. Det skulle komma att bli mycket dyrt när den nationella valutan föll i värde och gjorde bankernas skulder större än tillgångarna. Fallande valuta och bankkris innebar fallande tillväxt i länder som Korea, Indonesien, Filippinerna och Thailand.

En lärdom från den tredje generationens kriser var att banktillsynen inte får fallera. En annan att uttalade eller outtalade statliga garantier till det finansiella systemet skapar så kallade moral hazard-risker. Det vill säga situationer där aktörer tar för stora risker i tron att statsmakterna kommer till undsättning.

Om man tänker sig att USA om några år blir praktikfallet för en fjärde generations krismodeller, vad kommer man då att dra för lärdomar?

Att även en stor ekonomi tvingas äta upp en obalanserad politik, bara att det tar längre tid än för en liten ekonomi?

Att den globala finansiella integrationen ökar spridningseffekterna från en problemekonomi till omvärlden?

Att den finansiella ingenjörskonsten kräver en vassare och följsammare tillsyn?

I en tidigare krönika här i Affärsvärlden skrev jag om den politiska krishanteringen i USA. Den är otroligt intressant att följa. Nu skrivs finanskrishistoria.

CECILIA SKINGSLEY

Artikelförfattaren är analyschef på Swedbank Markets. Hon återkommer var fjärde vecka med en finanskrönika i Affärsvärlden.