USA trotsar olyckskorparna

En skön förening av en aldrig sinande optimism hos de amerikanska hushållen, det internationella kapitalets jakt på lättförtjänta pengar och asiatisk ekonomisk politik som har hållit amerikanerna under armarna. Där har vi tre förklaringar till det amerikanska tillväxtundret. Och det är svårt att se vad som skulle bryta mönstret på kort sikt när USA går in för en mjuklandning av ekonomin i år.

Visserligen blev det sista kvartalet 2005 en riktig rysare för amerikansk ekonomi. Tillväxten uppmättes till för USA låga 1,1 procent, den lägsta tillväxten sedan 2001. Förklaringen var att orkanerna Katrina och Rita stökade till såväl den amerikanska södern som den ekonomiska statistiken.

Men nu ser det ut att ha vänt och hushållen har återvänt till köpcentren där de tycks ha tillbringat större delen av sin tid de senaste fyra åren. Och det är omöjligt att inte bli imponerad av den motståndskraft som amerikansk ekonomi har uppvisat mot allehanda hot som terrorattacker, krig, börsfall, oljeprischocker med mera.

Ett avancerat ekonomisk-politiskt jonglerande har krävts för att hålla de amerikanska konsumenterna på gott humör.

Den största jongleringsmästaren bakom det amerikanska tillväxtundret har varit den amerikanska centralbankschefen Alan Greenspan som mycket aktivt stötta ekonomin. Men inte bara genom att tidvis ha sänkt räntan till en procent utan i nästan lika hög grad för att han stått som en garant för att inflationen ska hållas i schack och gett de finansiella marknaderna tydlig vägledning om hur räntepolitiken kommer att förändras. Helt enkelt gett företagen tid att använda den låga räntan för att sanera sina balansräkningar och i god tid meddelat när gottekalaset på räntemarknaden var över.

Presidenten George W Bush har inte varit lika skicklig. Men strategiska skattesänkningar och kraftigt ökade utgifter, bland annat för försvaret och den inhemska säkerheten har i alla fall ur ett realekonomiskt perspektiv stöttat ekonomin.

Men allra viktigast för det ekonomiska undret har den finansiella generositeten från utlandet varit. Att asiatiska länder valt att, såväl direkt som indirekt, placera större delen av sitt gigantiska sparande-överskott i USA har inneburit en närmast outsinlig finansieringskälla för USA. Räntorna har därmed förblivit rekordlåga trots stora underskott på alla håll och kanter.

För tillväxten har skett till ett högt pris. De ekonomiska obalanserna tornar upp sig:

* Bostadsmarknaden har i det närmaste blivit överhettad.
* Hushållen skuldsätter sig i snabb takt och lånar numera även till sin löpande konsumtion.
* Det har skapats ett betydande budgetunderskottet.
* Underskottet i handeln med utlandet är i det närmaste groteskt stort.

De växande obalanserna har fått många ekonomer, inte minst amerikanska, att länge förutspå en nära förestående krasch för den amerikanska ekonomin. En krasch som skulle få förödande effekter för stora delar av världsekonomin, och inte minst slå mycket hårt mot de exportberoende storföretagen på Stockholmsbörsen.

Men kraschen har låtit vänta på sig. Och den stora frågan nu är om USA ens behöver göra något åt sina balansproblem, i alla fall på kort sikt.

Hushållens ekonomiska ställning är förvisso besvärande. Sparandet i förhållande till inkomsterna har sjunkit från nära fem procent i slutet av 1990-talet till minus 1-2 procent i dag. Att sparkvoten numera är negativ skapar obehagliga associationer till utvecklingen i Sverige strax innan den finansiella kollapsen i början av 1990-talet. Men hushållens förmögenheter, främst i form av bostäder, har också vuxit i snabb takt och skapat utrymme för konsumtionsboomen.

– Prisökningarna på bostäder har varit rena rama bankomaten för hushållen, säger Penser Fondkommissions makroanalytiker Christer Tallbom.

Att fortsätta låna på bostäderna är dock ingen långsiktigt hållbar strategi och nu syns tydliga tecken på att bostadsmarknaden dämpas. Priserna på nybyggda bostäder sjunker och det blir allt svårare att hitta köpare även på andrahandsmarknaden.

Mot detta ska dock ställas en stark arbetsmarknad och svagt stigande löner. Så även om bostaden försvinner som finansieringskälla finns det gott hopp om att konsumtionen ska kunna fortsätta att öka, visserligen inte i en takt av 3,5 procent som tidigare år men kanske med omkring 1,5-2,5 procent per år. Blir det en mer rejäl konsumtionsnedgång står också den amerikanska centralbanken beredd att snabbt reagera genom sänkta räntor. Med en styrränta på 4,5 procent finns det numera utrymme även nedåt på räntetrappan.

Budgetunderskottet är visserligen stort, framför allt om Bush väljer att permanenta de skattesänkningar som har genomförts under senare år. Å andra sidan förbättrades USA:s budgetunderskott från runt 4,5 procent av BNP under 2003 till strax över två procent i slutet av 2005. Så i ett internationellt perspektiv är inte det amerikanska budgetunderskottet speciellt oroväckande, och till skillnad från i många länder i Västeuropa har underskottet rört sig i rätt riktning.

Även om kostnaderna för engagemangen i Irak och Afghanistan fortsätter att skena och kostnaderna för uppbyggnaden efter förra årets orkaner just i år kommer att leda till ett försämrat budgetsaldo.

När det gäller den amerikanska handelsbalansen så kunde ingen i slutet av 1990-talet drömma om ett scenario där underskottet skulle hamna kring sex procent av BNP eller runt 65 miljarder per månad. Och ingen ser någon snar förbättring av läget. Men det tycks inte spela någon större roll. Ett skäl är att det skett en gradvis tillvänjning till de stora underskotten. Ett ännu viktigare skäl är att det har varit så lätt för USA som nation att locka till sig det finansiella kapital som krävs för att balansera de reala flödena.

Asiatiskt kapital fortsätter att flöda in, och med högre räntor i USA är det lockande för många internationella placerare att låna pengar i Japan till mycket låg ränta och placera dem i USA. Så länge placerarna inte tror på någon snar dollarnedgång är det en “riskfri” avkastning som företagen eller fonderna kan kamma hem.

Även en i grunden dollarpessimistisk analytiker som Paul Donovan, chefekonom på den schweiziska storbanken UBS, spekulerar i att stabiliteten mellan de asiatiska valutorna och dollarn kan bestå länge än. Ett skäl som han framhåller är att den snabba utvecklingen i Kina.

Det är inte så organiserat med den ekonomiska planeringen som man kan förledas att tro om Kina. Tvärtom sker så mycket utanför den politiska kontrollen att en fast valutakurs är i stort sett det enda löfte om stabila spelregler som myndigheterna kan ge till de kinesiska företagen, analyserar han.

Och om Kina fortsätter att hålla yuanen i princip fast mot dollarn så kommer även de japanska myndigheterna att göra vad som står i deras makt att hålla sin valuta undervärderad. Risken är stor att det blir Europa som får stå för en stor del av en eventuell dollarjustering.

Underskottet i handeln med utlandet är också mer av ett långsiktigt politiskt och akademiskt problem och knappast något som kommer att påverka de amerikanska hushållens konsumtionsvilja på kort sikt.

De amerikanska hushållen kommer knappast att vakna en dag och tänka att de måste hålla tillbaka på sin konsumtion för att rädda den amerikanska bytesbalansen, konstaterar chefanalytikern Mats Kinnwall på Handelsbanken.

Så sammantaget är det svårt att se vad som ska kunna stoppa den amerikanska tillväxtmaskinen eller snarare konsumtionsmaskinen. Även om tillväxten i år troligen inte kommer att bli lika hög som tidigare, utan krypa ner mot 2,5 till 3,0 procent i stället för de cirka fyra procent som är snittet för de två senaste åren. Den största orsaken till nedgången är en svalare bostadsmarknad som dämpar investeringarna och tvingar hushållen att bli försiktigare med utsvävningarna.

Däremot kommer frasen att “de amerikanska obalanserna på sikt är ohållbara” att fortsätta ligga högt på de ekonomiska bedömarnas citatlista.