”Utgiftstaket är idiotiskt”

Vad man än tycker om P-O Edins åsikter så är det i alla fall befriande med en person som står för det han tycker. Edin har satt djupa spår i den svenska ekonomiska politiken under de senaste 20 åren. Ibland med synnerligen lyckat resultat som när Edinnormen, med låga nominella löneökningar, etablerades i början av 1990-talet. Något som blev starkt bidragande till de senaste tio årens låga inflation och därigenom har försäkrat löntagarkollektivet höga reallöneökningar. Andra gånger har han varit mindre lyckosam, som exempelvis när han hjälpte till att baxa fram löntagarfonderna i mitten av 1980-talet.

Oväntat från LO-ekonom

Han vågar dessutom säga även obekväma saker som man inte riktigt skulle vänta sig från en gammal LO-ekonom. Det senaste exemplet är hans uttalanden om att många av höstens varsel är en naturlig del av den strukturomvandling från enklare till mer kvalificerade och bättre betalda jobb, som vi måste ha om vi ska kunna fortsätta att öka vår välfärd. Det bör de flesta hålla med om, även inom facket och socialdemokraterna. Men det är inte så många som verkligen vågar gå ut och säga det.

Att han är ärlig och vågar stå för sina åsikter vittnar även hans politiska motståndare om. Jan Herin, tidigare chefekonom på Saf, nu på Svenskt Näringsliv menar att Edin också är en mycket duktig och skicklig person som det därför ofta är besvärligt att argumentera med. Men även om Edin är en mycket kunnig nationalekonom menar Jan Herin att det ofta är känslan som har styrt honom. ”Där hjärtat landade hittade han bra teorier”, enligt Jan Herin.

P-O Edin föddes 1940 och är uppvuxen i Älvsbyn i Norrbotten. Han flyttade söderut för att studera. Han är alltså själv ett exempel på den strukturomvandling som han anser att man måste underlätta och uppmuntra.

Han är en stor vän av samförståndslösningar och centrala överenskommelser på arbetsmarknaden. Han har själv bidragit aktivt till flera sådana överenskommelser och spelat en framträdande roll som ekonom inom fackföreningsrörelsen under flera decennier. Kritikerna hävdar att tiden numera har runnit ifrån honom i den här frågan.

Gisslar riksbanken

Att gissla riksbanken, kanske framför allt för att den hållit för hög ränta, har han också gjort sig känd för. Kritiken var kanske som allra vassast i början av 1990-talet när inflationsnormen och Edinnormen skulle etableras i stort sett parallellt. En titt i backspegeln ger honom rätt.

Hur ser du på dagens lönebildning, bland annat sedan delar av riksbanksdirektionen tyckt att den senaste tidens löneökningar är alltför höga?

– Man (parterna på arbetsmarknaden) har helt enkelt inte underhållit den norm som bland annat jag var med och skapade. Att svenska löner har stigit något mer än väntat visar väl på behovet att hålla lönebildningen under ständig uppsikt.

Men nu när inflationen legat runt 3 procent mullras det i de fackliga leden om omförhandling av löneavtalen. Hur ser du på det? Tidigare har det ju blivit höga reallöneökningar just på grund av att inflationsmålet har underskridits.

– Att det kommer den typen av yttringar är inte konstigt. De fackliga ledarnas uppgift är att ta tillvara löntagarnas intressen. Ställer man aldrig några krav så förlorar man – det handlar om att markera sina positioner. Jag har någon gång liknat det vid rangstrider i en apflock. Det är till 80 procent ett slagsmål mellan löntagarorganisationer. De fyller sina roller och gör det rimliga. Om det däremot i slutänden visar sig bli uppjustering av lönerna i någon allmän mening så vore det olyckligt.

Det vore att skjuta sig i foten?

– Ja, klart att det är.

Men nu är trots allt inflationen för hög, inflationsförväntningarna stiger och löneökningarna är något för stora. Borde inte riksbanken höja räntan?

– Just nu är inflationen något för hög, men så länge den underliggande kostnadsutvecklingen inte är oroande så behöver man inte höja. Jag är kvar i den gamla analysen att man främst ska titta på löneökningarna och korrigera för den långsiktiga produktivitetsutvecklingen. På fem års sikt har jag haft ganska rätt, men sett till varje enskilt år har det kanske varit några mindre fel. Riksbanken har dessutom dragit sig från en tysk fyrkantighet och gradvis närmat sig ett anglosaxiskt sätt. Det ska man uppmuntra och någon gång ge dem beröm för också.

Kan det inte finnas konjunkturskäl att höja räntan? Exempelvis så steg antalet kvarstående lediga platser kraftigt i februari.

– Enstaka siffror i AMS-statistiken ska man inte ta till sig alltför mycket. Men det kanske visar sig att vi får en kraftigare och snabbare uppgång än flertalet bedömare räknat med. Något som inte skulle förvåna mig. Det bör man vara uppmärksam på.

Du har själv förespråkat ett högre inflationsmål?

– I dagsläget måste vi anpassa oss till den rådande normen, men man skulle vinna på ett högre inflationsmål. Det skulle skapa utrymme för en bättre sysselsättningspolitik och effektivare penningpolitik. Det syns tydligare idag än tidigare att penningpolitiken har svårt att få effekt när räntan kryper ner på låga nivåer.

Vad skulle vara en lagom inflationsnivå?

– När det har gjorts bedömningar av vad som skulle vara optimalt så ligger målet 1-2 procentenheter högre än i dag, alltså på 3-4 procent.

Sverige kan väl knappast genomföra en sådan förändring på egen hand?

– Så länge vi har en flytande valuta kan valuta- och räntemarknad hantera detta, förutsatt att vi har ett stabilt och trovärdigt (inflations-)mål. Men det är klart att det inte är speciellt sannolikt eller rimligt att Sverige gör det innan vi har folkomröstat om EMU. Det vore ju dumt att vänja sig vid 3-4 procents inflation, och sedan gå in i EMU där man får ha max 2 procent. Men om vi mer permanent kommer att stå utanför, så är det en diskussion vi bör ta.

USA är väl ett bra exempel på att det går att hålla högre inflation?

– USA har en mer flexibel och vettig penningpolitik. Det finns ju två väldigt olika penningpolitiska regimer idag; den amerikanska respektive den centraleuropeiska eller tyska. Den ena är ju väldigt fyrkantig och oekonomisk, tycker jag.

För att man är överdrivet försiktig i den tyska modellen?

– Ja, den kostar ju oerhört mycket i tillväxt och sysselsättning. Det är ett högt pris man betalar för en sådan regim.

Tycker du trots detta att Sverige ska gå med i EMU?

– Det stora beslutet var bildandet av EMU, och det är ju redan klart. Det är en dum konstruktion – skulle vi rösta om huruvida EMU skulle vara kvar eller inte så skulle jag tveklöst rösta nej. Men när nu EMU finns, ska Sverige då gå med eller inte? Då tycker jag att fördelar och nackdelar väger väldigt lika. Jag har pendlat i frågan. Men sett till erfarenheterna hittills så måste jag nog säga nej. Att stå utanför ger högre frihetsgrad, och dessutom är kostnaderna för att stå utanför mindre än vad jag trodde.

Kan man se det redan i dag?

– Ja, växelkursen har ju reagerat väldigt snabbt i den här lågkonjunkturen och bidragit till att vi haft högre kapacitetsutnyttjande i svensk ekonomi. Vi har haft förmåga att anpassa penningpolitiken till specifikt svenska förhållanden, medan fördelarna i att vara med i sällskapet inte har varit speciellt stora.

Vad är felet med EMU-konstruktionen?

– Felet är naturligtvis att Europa inte är ett optimalt valutaområde. Det finns så stora skillnader internt. Det är få ekonomer som tror att det här ska hålla, låt oss säga, 20 år framöver.

Men om samarbetet skulle spricka på grund av jättehög arbetslöshet i vissa regioner?

– Ja, och då kommer någon regering eller något parti att säga att de helt enkelt kliver ur (EMU). Ur ett 20-årigt perspektiv är det högst sannolikt att något har inträffat: Någon bransch eller region har gått så annorlunda att det skapat sådana problem i ett land att det behövs en växelkursförändring. Det enda som då kan göra att de klarar sig är att resten av Europa skickar väldigt mycket pengar till dem. Det finns det inte utrymme för i Europa. Den ekonomiska solidariteten finns inte.

Men om nu Sverige trots allt går med i EMU så behöver vi enligt många stora överskott i de offentliga finanserna för att klara vår stabiliseringspolitik. Är det ett svaghetstecken?

– Om en lågkonjunktur drabbar Sverige separat så måste vi kunna klara oss själva. Då måste vi ha resurser tillgängliga för att kunna gå med stora underskott. Det är en anpassning till den grundläggande svagheten i en valutaunion där alla inte är så lika.

Är det ytterligare ett skäl att stå utanför?

– Behovet av så stora överskott pekar givetvis på just det.

Blandar inte ekonomerna i EMU-utredningen delvis bort korten när de dessutom hänvisar till demografin för att motivera överskotten?

– Jag har inte läst utredningen än, så den kan jag inte recensera. Men det har under 15 års tid inte förts någon analytisk debatt om vad som är rätt balans i den offentliga sektorn. Jag är förvånad över att så många duktiga nationalekonomer egentligen bara är moralistiska och normativa i den här frågan.

Hur menar du?

– En renässansfurstes viktigaste uppgift var att berika fursten. Sen kom en tanke för ungefär 250 år sedan att budgeten skulle användas för att göra nationen så rik som möjligt. Den grundtanken har sedan dess dominerat. Men nu verkar alla bete sig som renässansfurstar – ju större överskott, desto bättre.

EMU-utredningen väntas dessutom föreslå ett ekonomiskt råd som ska komma med förslag för den ekonomiska politiken. Hur ser du på det?

– Makthavare har genom alla tider haft behov av rådgivare som har legitimerat deras beslut. De två mest långlivade professionerna i den riktningen har väl varit astrologer och teologer. Numera är det ekonomer som tjänar den rollen. Men deras allmänna anspråk är lite väl vidlyftiga. Deras kunskaper är ändå mycket begränsade och rör sig trots allt inom ett ganska snävt område. Att de skulle ha någon särställning för kunna bedöma regeringens och riksdagens politik känns mycket tveksamt.

Hur ser du på utgiftstaket?

– Utgiftstaket disciplinerar regeringens och riksdagens sätt att behandla budgetprocessen. Som övergripande mål för finanspolitiken är den idiotisk.

Du sitter som ensamutredare för skattebasutredningen. Internationellt är trenden att skatterna ska sänkas och den offentliga sektorn krympa. Hur ser den svenska balansen ut mellan högt skatteuttag, arbetstidsförkortningar och förhoppningar om en växande ekonomi?

– Det finns nog ingen annan ekonomisk åtgärd som skulle sätta lika starkt tryck på den offentliga sektorn som om människor skulle välja att snabbt förkorta arbetstiden. Det slår från två håll: dels måste antalet anställda i offentlig sektor öka, dels måste skatterna höjas.

Är de som fortsätter att förorda arbetstidsförkortningar ute och cyklar?

– Nej, om vi klarar att öka sysselsättningen med 300 000 personer – vilket fortfarande skulle betyda att vi var en bra bit ifrån där vi var 1989-1990, alltså inget orealistiskt perspektiv – så skaffar vi oss utrymme för att sänka veckoarbetstiden till cirka 38 timmar. Men om vi väljer att skära ner arbetstiden dramatiskt så innebär det i realiteten att vi får acceptera lägre standard i den offentliga sektorn.

Men exempelvis konjunkturinstitutet är skeptiskt till att det går att få ut tillräckligt med personer på arbetsmarknaden. 80-procentsmålet uppnås aldrig i de kalkyler de gör på medellång sikt.

Ungdomar väljer att studera längre, något vi inte ska motverka. Att däremot sjukskrivningar och förtidspensioner ökar måste vi motverka. Dessutom måste arbetsmarknadens parter återgå till ett striktare inflationstänkande i avtalen och lönebildningen. Det är det som bestämmer vilken sysselsättning vi kan nå. Eller om vi kan förkorta arbetstiden med två timmar.

Det har varit rätt stora rubriker om nedläggningen i Gislaved. Borde inte nedläggningen ses som ett lyckat exempel på svensk ekonomisk politik, att förhållandevis lågproduktiva jobb försvinner?

– Jag gjorde någon intervju där det stod att jag välkomnade varslen. Det har jag aldrig sagt. Tanken är dock i grund och botten att strukturomvandlingen är önskvärd. Vi skulle inte vilja vara utan den. Vår standardökning bygger på att vi förmår ställa om till de nya branscher som betalar sig bra internationellt. Men hävdar man att strukturomvandlingen är bra ses man dessvärre som en cyniker. Alla makthavare vet dock att det ligger till på det här sättet. Jag får ofta höra från sådana att det är bra att jag säger det rakt ut, annars så lurar vi ju faktiskt människor. Alternativet är väl annars att lägga ned hela marknadsekonomin.

Bördorna av strukturomvandlingen bärs dock av ett fåtal individer, medan vi alla får ta del av frukterna. Därför måste vi också vara beredda att hjälpa individerna och regionerna som drabbas. Det gör vi inte genom att blunda och hävda att varje enskilt nedläggningsbeslut är felaktigt, eller att det är någon dum kapitalist som inte förstår hur man tjänar pengar eller att det är någon ondskefull utlänning som tagit beslutet.

Nu har Percy Barnevik schavotterat i pressen till följd av ett gigantiskt pensionsavtal. Hur reagerade du själv när du hörde om detta?

– I princip med att det var bra att det kom fram till allmän kännedom.

Blev du besviken?

– Nej, på honom har jag blivit besviken tidigare. Exempelvis uppmuntrade han i brev till mig när vi (LO) sökte konsensus med SAF. Ofta kändes det som att han var lika snabb med att hålla med våra motparter om motsatsen. Min erfarenhet är dessutom att när industriledare diskuterar och argumenterar så handlar det i slutändan ganska mycket om den egna plånboken. Girigheten är betydligt större än man skulle förvänta sig från dessa. Det finns förstås undantag; människor där man känt att de aldrig diskuterat utifrån om det är bra eller dåligt för deras egen plånbok.

Kan du nämna några undantag?

– Den tydligaste och den som kanske ändå var längst ifrån mig politiskt är Curt Nicolin. Han brinner för en sak – att industrin i Sverige ska gå bra.

Du sitter i Östersjöstiftelsen. Hur förvaltar ni ert kapital?

– Vi placerar i princip allt i aktier, men har valt en defensiv placeringsstrategi: Många trygga bolag med låga p/e-tal. Visserligen missade vi uppgången under IT-boomen, men det innebär också att vi slagit index med 60-70 procent under senare år.