Vad händer när silvergruvan sinar?

Hur går det för ett land där en stor del av skatteinkomsterna går åt till att underhålla världens största krigsmakt, ett land som precis har avslutat ett krig kring medelhavet mot muslimer, ett land där nyväckt religiös nit har tagit ett fast grepp om den allmänna opinionen särskilt i landets södra delar, ett land där de härskande klasserna är mer intresserade av improduktiv lyxkonsumtion än produktiva investeringar, ett land där guld ses som en investering i framtiden? Ja, hur går det när ett sådant land plötsligt tillförs gratis kapital som en till synes gudasänd myntprägling, men som i verkligheten är en följd av politiska beslut?

Kort sagt: Hur gick det för Spanien, egentligen?

Vid mitten av det förra årtusendet var Spanien världens mäktigaste rike. Inte så konstigt alltså att Spanien och Portugal delade upp världen mellan sig i ett avtal som skrevs under 1494. I Amerika fanns ju lösningen på de båda nationernas inhemska ekonomiska problem.

När conquistadorerna krossade det gamla Inkariket skapade de ett nytt ymnighetshorn: gruvan i berget Cerro Rico. År 1545 grundades staden Potosi i närheten, mitt i Andernas hjärta i nuvarande Bolivia. Guldfyndigheten var inte så stor som spanjorerna drömde om, men silvret kom att förändra kolonialmakten i grunden. Och inte till det bättre. En stor del av statens silvervinster gick åt till att underhålla krigsmakten, och den ädla metallen blev som ett gift för hela ekonomin. Jordbruket förföll, ingen inhemsk manufaktur av värde utvecklades. Feodaladeln behöll makten och bidrog inte på något sätt till den ekonomiska utvecklingen. Jakt, dagdrömmeri och konstsamlande är ju en behagligare syssla. Och inflationen drog av förklarliga skäl iväg.

Silverutvinningen nådde toppen i början av 1600-talet och började sedan sakta minska. Men då var landet beroende av silvret. De minskade inkomsterna kunde då inte kompenseras av någon annan växande näring, eftersom det knappast fanns någon sådan. Inte ens den dyrbara flottan höll måttet när engelsmän och holländare stod för motståndet. Så gick det spanska imperiet en långsam död till mötes. Fransmännen axlade manteln tills britterna ryckte den från Napoleon.

När så skedde hade världen förändrats. Handelshusen och borgarklassen utmanade det jordägande skiktet om makten. Möjligheterna för England att skapa tillväxt från det indiska väldet var betydligt bättre än Spaniens möjligheter från sina kolonier. Samtidigt som det privatägda handelsbolaget East India Company styrde Indien genomgick England revolutionerande förändringar. Jordbruket effektiviserades och en armé av lantarbetare och bönder anställdes i de växande fabrikerna och i gruvorna. Och handeln med Indien skapade förmögenheter som omvandlades till industriellt kapital.

Men ingenting varar för evigt. Det mäktiga brittiska imperiet gick också i graven – kvar finns endast några skatteparadis på finansstrategiska platser.

Indien, som har varit självständigt i 66 år, har en regering som försöker sig på den otacksamma uppgiften att kombinera modern högteknologi med urgammal feodalism. Just nu har landet hamnat i epicentrum för en av samtidens många finanstornados som sveper fram över världen. Valutan rasar och kapitalet flyr utomlands. Stormen har orsakats av att vår tids motsvarighet till spanjorernas silver, Federal Reserves sedelpressar, kan vara på väg att sina.

En given fråga är förstås: Hur ska det gå för Indien? Men den viktigaste frågan lyder trots allt: Hur ska det gå för vår tids mäktigaste imperium, USA?

PS.

Ost-ostalgie

Restaurang Marjellchen nära Kurfürstendamm i Berlin serverar enbart rätter från de förlorade provinserna i öst. Missa den inte under ett besök i staden.