Vad säger de om Andersson år 2164?

Den svenska finansministern Johan August Gripenstedt hade fullt upp. Han räddade en kraschad bank (som numera heter SEB) och han lånade upp pengar utomlands för att investera i det svenska järnvägsnätet. Alltså ungefär samma frågor som nutida finansministrar hanterar, fast för 150 år sedan. Mindre känt är att Gripenstedt också låg bakom den svenska näringsfriheten, som vi känner den i dag.

Det var ungefär samtidigt som den ryska tsaren avskaffade livegenskapen utan att godsägarnas makt kringskars på något sätt. På andra sidan jordklotet utkämpade Amerikas konfedererade stater en förtvivlad kamp för att bevara slaveriet. De förlorade mot industristaterna i norr och fick nöja sig med ytterligare 100 år av apartheid och arvet av en improduktiv plantageekonomi.

Sydstaternas arv är inte bara av ekonomisk natur. De kulturella skillnaderna mellan bibel­bältet och kusterna växer sig nu återigen starkare. Kanske har det inte funnits något omvandlingstryck i södern då andra delar av USA gått så starkt.

Det arvet delar de med de flesta andra länder som var köpare av slavar. Karibien och Latinamerika bevarar fortfarande gamla feodala strukturer. Det gick bättre för mellanhandsländerna, transportörerna, vars vinster kunde investeras i mer livskraftiga industrier, som i exempelvis engelska Lancashire.

När finansminister Gripenstedt byggde sitt svenska stambanenät gjordes motsvarande sak även i Nordamerika, men den järnvägen gick från öst till väst, inte från nord till syd. Och när slaveriet ansågs vara det viktigaste ekonomiska system att bevara där nere i amerikanska södern, så grundades uppe i vårt svenska norr Sandviks Ångsåg, en nog så viktig del av byggandet av det industriella Sverige. Det är en del av vårt arv.

Det var givetvis inte bara näringsfrihetens införande som förändrade Sverige till en industrination av rang. En lång rad omständigheter och politiska beslut bidrog. Ett exempel är den solidariska lönepolitiken på 1950- och 60-talen, som slog ut svaga eller dödsdömda industrier som byggt på låga löner och gynnade de mest livskraftiga – även om det kanske inte riktigt sågs på det sättet då.

Av lätt insedda skäl hade rätt många människor inte lust med fantasier om framtiden när deras jobb försvann. Men det skapade förutsättningar för Sverige. Med samma politik hade exempelvis Frankrike och stora delar av EU haft bättre förutsättningar att klara sina landsbygdsproblem.

Är svaret på Sveriges framtid som industrination lägre löner, för att kunna konkurrera med de växande asiatiska länderna? Det vore kanske bra här och nu och ett par år framåt för de som just nu är ägare av Sveriges industri, men sedan då? Den finansminister som ser låga löner som framtiden för svensk industri, är inte så lite defensiv. Lite som att hoppas på det svenska mode- eller musikundret.

Så hur gör då en nutida finansminister som vill gå till historien, som vill vara en del av vårt framtida arv? Det räcker inte att reglera finansmarknaden mer än vad amerikanska teparty-rörelsen vill och mindre än Vladimir Putin. Stambanenätet finns redan, det finns inget historiskt i att reparera ett järnvägsnät som lider av bristande underhåll. Ägna sig åt förvaltning och hoppas på det tyska dragloket? Det räcker tyvärr inte långt.

Det finns gott om politiska stridsämnen som på längre sikt är futiliteter. Sannolikheten är stor att denna tidens svenska finansministrar kommer att betraktas som sådana om 150 år.

Huskur

Bankföreningens nya amorteringskrav uppfyller alla kriterier för att benämnas snömos.