Vad vill du ha för fondpengarna?

Ärligt talat: vad tror du att din fondförvaltare gör om dagarna?

Vad anser du att du borde kunna kräva för din förvaltningsavgift?

När jag läser tidningarna får jag för mig att uppfattningen av vad en fond skall och bör göra har havererat.

Ett alldeles färskt exempel fick jag i halsen i morse. Den stridbare chefen för Scania, Leif Östling, ondgjorde sig då i en nypressad intervju över fondkapitalet som ägare.

“Institutionerna har en finansiell kompetens men saknar å andra sidan helt industriell- och företagskompetens. Därför kan de inte heller sätta emot en stark företagsledning som ställer krav”, dundrar Östling.

Litet senare i intervjun välkomnar han institutionernas ökade aktivitet i företagsstyrningen, under villkoret att institutionerna “kompletterar med industriell kompetens och företagskunnande”.

Yeah, right. Klackarna i taket, bladet från munnen.

Inga champagnegalopp
Jag har själv varit runt några vändor på finansmarknaden, som ekonomijournalist, finansanalytiker och fondförvaltare. Jag tror att jag vet ungefär hur folket där fungerar och vad vi har rätt att vänta oss av dem. Just nu ägnar jag mig åt mitt eget bokförlag och kan därför säga som det är, utan att vara orolig över vad chefen skall säga i morgon.

Men jag skall inte raljera över mina vänner i finansbranschen.

Det här handlar inte om lerduveskytte och champagnegalopp. Dessutom är de flesta finansmarknadsmänniskor hårt arbetande, intelligenta snubbar och snubbor som gör allt vad de kan för att sköta sina rätt svårdefinierade jobb. Faktiskt.

Jag skall raljera litet över fondernas omgivning i stället.

Huvudlösa krav
I begynnelsen var en fond någonting som skull leverera en avkastning som spöade index för den marknad där den verkade. Och den skulle göra det så effektivt och billigt som möjligt.

Nu stundar nya tider, märker jag. Plötsligt ställer vi huvudlösa krav på det ansiktslösa kapitalet.

En fondförvaltares vardag går ut på att träffa bolag, läsa rapporter, klura en stund, träffa fler bolag, göra några affärer, skriva en rad till en fondrapport, snacka med ett gäng mäklare, träffa någon analytiker och att så småningom gå hem med en portfölj full av rapporter som han inte kommer att läsa den här kvällen heller. Men det är den lilla biten.

Låt oss säga att fondbolaget har infört etiska investeringsprinciper. Då skall han ta hänsyn till etiken också i sina investeringar. Det är inte säkert att hans index gör det.

Vem granskar granskaren?
Hur tar en enskild förvaltare hänsyn till etiken? Det varierar, kan man säga. Vem definierar etiken? Ibland gör fondbolag det lätt för sig och köper tjänsten av konsultföretag som enligt vissa principer berättar vad som är etiskt och inte. Jättelätt! Men vem granskar den etiska granskaren?

Ibland handlar etik om helt andra saker: populism och rubrikstyrd förvaltning.

När Skandalen Utbryter, blir det plötsligt oetiskt att befatta sig med det som igår var hur okej som helst. MTG är ett sånt där bolag som ena dagen är helylle och nästa dag ger sina ägare en enkel biljett till helvetet.

Ibland är det rumsrent eftersom den könsförnedring som bolaget påstås ägna sig åt i sin porr- och våldskanal inte uppgår till mer än si och så många procent av omsättningen. “Trivialt, men bitvis snärjigt”, som min mattelärare på Handels brukade säga.

Detaljerad koll
För att ditt fondbolag skall kunna garantera etiken, bör de ha ett tillräckligt stort antal etiska analytiker i sin tjänst som själva har kunskap nog att avgöra vad som är etiskt rimligt och inte.

Är du beredd att betala för det?

En analytiker är en människa. En människa kan med stor ansträngning hålla detaljerad koll på som mest ett tjog företag. Sedan räcker tiden inte till längre. Åttio arbetstimmar i veckan, alltså. Räkna själv hur många analytiker som krävs för att hålla ordning på de tusentals bolag som varje större fond har i sin portfölj.

Företagsstyrning [kårporat gövvernans] är någonting som fonder har börjat göra på allvar. Eftersom de är så stora ägare, menar man, så måste de ta ansvar för hur bolagen styrs. Låter rimligt.

Men vilka beslut skall fonderna lägga sig i? Debatten pendlar mellan detaljstyrning och styrelsetillsättningar.

Kostar extra
Den fond som vill lägga sig i detaljerna får anställa ytterligare en skrälldus med kloka analytiker. Vill du betala för det? Några kanske kan dubbla som etiskt orienterade analytiker, men det kostar helt klart extra schaber att utöva företagsledning.

Och sedan kommer då Leif Östling.

Forza Scaniachefen, liksom.

Nu skall fondkapitalet erbjuda sina investeringsobjekt industriell kompetens och företagskunnande. Annars skall de hålla käften och leverera pengar, tolkar jag det som. Eller låta bli att leverera pengar, kanske.

Skuggledning
Har du tänkt på vad följden av det här blir, om fondbranschen faktiskt köper alla de – ogenomtänkta, tycker jag – krav som ställs?

Jo: vi kommer att bygga upp en eller ett par “skuggledningsgrupper” till varje företag. Hur kostnadseffektivt är det? Och givetvis är det framförallt de största förvaltarna som kommer att ställa upp på det här.

Den lilla förvaltaren med två miljarder kronor i förvaltat kapital, lär ju knappast kunna ta ut en avgift på fem procent för “corporate governancetillägg” menar jag, när firmans tio anställda plötsligt blir sextio. Eller hundra.

Extra pensionsmiljoner
Och hoppsan: var hittar vi förresten några tusen smarta, erfarna industriellt-finansiella etikanalytiker?

I slutet av nittiotalet när finansmarknaden snabbt skulle expandera för att kunna hantera IT-explosionen räckte det ju med ett behov av tre-fyra gubbar och gummor per firma för att lönerna skulle tokrusa och kvaliteten på analyser och beslut – mycket mycket milt uttryckt – skulle gå i drickat.

Är det dit vi vill?

Knappast.

Men, det är klart: om jag vore storföretagsdirektör, kanske jag skulle vilja påverka utvecklingen åt det hållet.

I den förvirring som skulle uppstå, skulle det ju inte vara några problem för mig att klösa åt mig några extra miljoner i pension, eller få till den där mysiga strukturaffären, och reträttposten – som industriell rådgivare åt någon storfond – skulle också vara säkrad.
_______________________________________________

Deabttinlägget är skrivet av Hans-Olov Öberg, förläggare på Kalla Kulor Förlag. Hans-Olov Öberg har tidigare arbetat som förvaltare på Folksam, analytiker på Deutsche Bank och journalist på Affärsvärlden.