Var och en sin egen Michael Milken

För 25 år sedan, i slutet av februari 1990, kraschade investmentbanken Drexel Burnham Lambert. Ett decennium av galna affärer, högbelånade utköp och skapande av gigantiska förmögenheter var över. För ett tag, åtminstone. Insideråtal, rättsprocesser och ett totalt haveri för junkbond-marknaden knäckte firman.

Drexel Burnham Lambert var från början en outsider på Wall Street, en uppstickare som på bara några år blev det största namnet som gjorde de vildaste, mest spektakulära affärerna under det galna 1980-talet. Obskyra företag med skraltiga balansräkningar, utan kredithistoria och utan kontakter bland de stora bankerna på Wall Street, kunde plötsligt finansiera tillväxt – och förvärv. Det var just finansieringen av fientliga uppköp som gav Drexel Burnham Lambert det stora genombrottet på den finansiella scenen. Företagspirater satte skräck i ledningarna för de sömniga aktieägarfientliga amerikanska storbolagen som styrdes av tjänstemän som satt i både styrelse och koncernledning. De fientliga buden haglade plötsligt på New York-börsen och allt gjordes möjligt av en enda man, den märklige Michael Milken.

Nästan på egen hand byggde han upp en gigantisk marknad för skräpobligationer, utfärdade av företag med dåligt eller inget kreditbetyg. Som belöning för den risk de tog fick investerarna mycket hög avkastning. Milkens insats var att han å ena sidan övertygade företag att höja sin belåning genom att ge ut stora obligationslån, och å andra sidan övertygade investerare som försäkringsbolag och fonder att våga köpa de högavkastande värdepappren.

Det hela växte till en omättlig maskin, allt fler framgångsrika junkbond-fonder – med ett växande antal kunder – krävde ständig påfyllning. (Precis som subprime-industrin för tio år sedan.) Företagspirater som Ron Perelman, Carl Icahn, Steve Wynn och T Boone Pickens blev allt aggressivare. Samtidigt som rättsprocesserna tvingade bort Milken från firman lyckades Drexel Burnham Lambert finansiera historiens dittills största köp, riskkapitalbolaget KKR:s förvärv av RJR Nabisco 1989. Bara några månader senare kom kraschen och en epok var till ända.

Ingen annan finansman efter Milken har haft en liknande karriär – från ingenstans till total dominans till fängelse – och ändå fortsatt att vara enormt förmögen. Och ingen enskild finansman har sedan dess haft ett sådant inflytande över en hel bransch. Och det finns skäl till att Milken inte har fått se sin like: Samtidigt som Michael Milkens epok gick mot sitt slut, började Alan Greenspans epok.

Greenspan inledde sin karriär som amerikansk riksbankschef 1987 genom att försöka samma sak som sin företrädare, att motverka en aktiebubbla med hjälp av höjd ränta. Det misslyckades. Och det verkar som att han drog slutsatsen att finanskriser till följd av överbelåning bäst botas med superlåga räntor. Det arvet gick till Ben Bernanke, som förvaltade det med QE, och även till Stefan Ingves.

Resultatet för realekonomin av detta stora penningpolitiska experiment är ännu inte givet. Däremot har det inneburit en stor demokratisering. Det finns inte längre möjlighet för enskilda finansgenier som Michael Milken att skapa en lånemarknad från ingenting. Det är alldeles för trångt på den scenen.

Vem som helst kan låna nu för tiden. En risk­kapitalist kan låna miljarder från banken. En vanlig villaägare kan låna miljoner. Och den som inte har några tillgångar kan låna till konsumtion från sms-bolagen, mot ockerränta.

Kanske lyckas riksbankernas experiment, kanske går Stefan Ingves till historien som en ekonomins penningpolitiske hjälte. Eller så blir minusräntan och stimulanserna sista spiken i den kista där det överbelånade Sverige begravs.

Oavsett vilket får vi nu alla chansen att vara Michael Milken för ett tag.

Läslistan

Följande böcker ingår i introduktionskursen ”Milken och hans vänner”: Den of thieves av James B Stewart, The predators’ ball av Connie Bruck, Barbarians at the gate av Bryan Burrough och John Helyar.