Varken klädd eller oklädd

Sverige är en parlamentarisk demokrati. I sådana leder regelmässigt statschefen regeringsbildningen. Men så är det inte i Sverige. Kungen är vår statschef, men det är den riksdagsledamot som riksdagen har valt till talman som sköter arbetet med att vaska fram en statsministerkandidat som i sin tur kan få riksdagens stöd för att bilda regering.

Ett viktigt skäl till detta är att Socialdemokraterna i sitt partiprogram har kravet att monarkin ska avskaffas. Samtidigt törs partiet inte gå emot vad som uppfattas som väljarmajoriteten i den frågan. När vi därför skulle få en ny konstitution i mitten av 1970-talet var det nödvändigt med en kompromiss.

Många skulle nog föreställa sig att det inte finns någon kompromiss mellan monarki och republik. Men likt Kraka, som skulle komma varken klädd eller oklädd till mötet med Ragnar Lodbrok, fann grundlagsfäderna på råd. Kraka kom till mötet iförd ett fisknät. Grundlagens upphovsmän och -kvinnor fann på konstruktionen med talmannen som ledare av regeringsbildningen.

När den nya konstitutionen sjösattes fanns ingen anledning att tro att systemet inte skulle fungera. På den tiden innebar regeringsbildningen huvudsakligen att den ena socialdemokratiska regeringen efterträdde den andra. Att de tre borgerliga partierna fick majoritet i riksdagen 1976 var också relativt hanterligt ur denna synvinkel.

Men i dag har vi åtta partier i riksdagen och kanske snart inget som är tydligt dominerande. Att då ha en talman eller i själva verket två talmän som, i tur och ordning, leder arbetet med regeringsbildningen gör en instabil situation än mer instabil. Ett problem är att talmannen inte har en självständig politisk plattform. Ett annat är att en talman efter ett val inte kan slutföra processen att bilda regering.

Processen inleds av den talman som är vald av de gamla riksdagen. Men om en ny riksdagsmajoritet har formerats och ett maktskifte är aktuellt så är det troligt att den gamla talmannen får gå. Då leds regeringsbildningen från början av en ”lame duck” med ganska låg legitimitet. Den talman som ska slutföra arbetet ska väljas av den riksdag som också ska utse den nya statsministern. Det är inte långsökt att tänka sig att talmannen i vårt nya politiska landskap kan väljas med utgångspunkt i hur vederbörande kan tänkas hantera regeringsbildningen. Exempelvis kan enskilda partier under hand ställa villkor i detta avseende för att de ska lägga sin röst på en viss kandidat.

Den senaste regeringsbildningen illustrerar en del av dessa problem. När Per Wästerberg gav Stefan Löfven i uppdrag att bilda regering var det under villkor att han skulle få igenom sin första budget. Men när detta inte skedde hade vi en annan talman, utsedd just av Stefan Löfven. Urban Ahlin hade inte en position som gjorde det möjligt att återta kommandot över regeringsbildningen till talmannen.

I stället tog Stefan Lövfen själv tag i regeringsbildningsprocessen genom att förklara att han tänkte utlysa nyval om tre månader, alltså när konstitutionen tillät detta. Därmed kunde han skapa den utpressningssituation gentemot alliansen som ledde till den olycksaliga decemberöverenskommelsen och som banade väg för en historiskt svag regering. Smart, men knappast vad grundlagsfäderna tänkte sig när de skrev in tremånadersregeln.

Jag är övertygad om att denna process hade fått ett bättre förlopp om vi hade haft en statschef som hade skött regeringsbildningen. Jag är också övertygad om att vi framöver kommer att få se en utveckling där talmansval och regeringsbildning alltmer flyter ihop och skapar nya spelsituationer som grundlagsfäderna inte förutsåg.

En naturlig lösning på problemet vore att införa republik med en vald president, som sköter regeringsbildningen. Förmodligen är det dock lika politiskt omöjligt som att återföra detta ansvar till den statschef som vi faktiskt har. En lösning i Krakas anda, och därmed möjlig i Sverige, vore att stärka talmannens ställning och ge denne en ämbetsperiod som sträcker sig över två riksdagar.

Alla pilar pekar fel

Skenande kostnader i sjuk­försäkringen och i flykting­mottagningen. Stora behov av utgiftsökningar i försvaret. En alltmer kostnadskrävande demografi. Kommer eko­nomin att kvävas av en våg av skatte­höjningar?