Världen rustar för frihandel

Det sägs att Doharundan inte är helt död än, men den luktar rätt misstänkt nu för tiden.

Jo, förhandlingarna om att liberalisera världshandeln pågår faktiskt. Men de är rätt bortglömda. Inte så konstigt, när Dohaförhandlingarna knappt har rört sig på ett par år. Utspelen från skyttegravarna brukar handla om “sista chansen till ett anständigt bud från motparterna”.

Samtidigt som världshandeln växer kraftigt år efter år, så ökar också de protektionistiska strömningarna. Kraven på högre skydd i handeln ökar som reaktion på den vindsnabba globaliseringen. Världen har utsatts för en handelschock de senaste två decennierna.

EU:s handelskommissionär Peter Mandelson kallar det för “en öppenhetsboom”. Från 1960 till 1990 levde stadigt kring 20 procent av jordens befolkning i ekonomiskt öppna samhällen. När så Berlinmuren föll 1989 skedde en dramatisk förändring. 2001 var andelen nästan uppe i hälften. Nu omfattas nästan hela mänskligheten (beroende på hur man ser på Ryssland, som ännu inte är med i världshandelsorganisationen WTO). På 20 år har tre miljarder människor — troligen en miljard arbetare — trätt in i det internationella handelssystemet.

Folkopinionen har svängt från frihandel i allmänhet och från den kinesiska flodvågen av varor i synnerhet. Efter klagomål från europeisk industri införde EU anti-dumpningstullar på skor och kvoter på kläder från Kina (“bh-kriget”). Nyligen ville Peter Mandelson försvaga EU:s antidumpningstullar och andra skyddsåtgärder, men motståndet var för stort från protektionistiska tyskar, fransmän och italienare.

I USA strider de demokratiska presidentkandidaterna Barack Obama och Hillary Clinton om vem som låter mest protektionistisk. Många arbetarväljare ger frihandeln skulden för förlorade jobb. Andelen amerikaner som anser att internationell handel gynnar USA sjönk från 79 procent 2002 till 59 procent i fjol, enligt en undersökning av Pew Global Attitudes.

Barack Obama och Hillary Clinton svarar med att de vill omförhandla frihandelsavtalet Nafta med Kanada och Mexiko, och att de motsätter sig det slutförhandlade avtalet med Sydkorea.

Sedan kan otaliga akademiska studier visa hur mycket de vill att världshandeln gör Europa, USA och alla andra länder rikare och skapar fler jobb. Världsbanken må beräkna att ett Doha-avtal kan höja världens tillväxt med 250 till 600 miljoner dollar. Väljarna har ändå sin uppfattning klar. I USA förstärker den djupa lågkonjunkturen oron. I alla länder har små men starka inhemska lobbyinggrupper egna särintressen som skäl för att begära skydd mot konkurrens. Relativt få men högst verkliga jobb kan stå på spel.

Sverige är ett av de mest frihandelsvänliga och handelsberoende länderna i världen. Hälften av svensk produktion går på export och nästan hälften av konsumtionen är importerad. Kommerskollegium har beräknat vinsterna för Sverige från ett Doha-avtal till 5-12 miljarder kronor i ökad årlig nationalinkomst.

Doha försvåras också av att världshandeln blir allt mer komplex. Produktionskedjorna har gjorts om och är nu mycket spridda geografiskt. En Nokia mobiltelefon har 900 komponenter från 40 länder och säljs i 80 länder. Etiketten “Made in China” betyder något annat nu för tiden, påpekade Peter Mandelson i ett tal i Cambridge i februari.

I USA kostar en Ipod 299 dollar, men bara 4 dollar stannar i sammansättningslandet Kina. Amerikanska företag inom design, transport och detaljhandel kammar åt sig 160 dollar. Den kinesiska draken borde se mindre hotfull ut för amerikanare.

Doha kompliceras också av att allt fler länder deltar, alla med sina hjärtefrågor. WTO har snart 152 medlemmar när Ukraina går med inom kort. Snabbväxande jättarna Brasilien och Indien vill få sin ökade tyngd erkänd.

Utvecklingsländerna är nu i klar majoritet i WTO, men deras intressen är långt ifrån desamma. Även för dem är Kina en faktor som gör dem ovilliga att sänka sina tullar. Dohas dagordning ansågs överlastad redan från början och kompliceras av andra handelsfrågor som socialt ansvar och miljö. (Nya klimatkrav seglar upp.)

Då kan det verka enklare med bilaterala eller regionala handelsavtal. Sedan början av 1990-talet har de ökat från 50 till över 200 i världen. När Doha körde fast för några år sedan lanserade USA en strategi med bilaterala och regionala förhandlingar. Strategin försvarades som ett sätt att driva på Doha genom en allmän handelsliberalisering.

Så har det inte blivit. Kraft har avletts och bilden är mer splittrad än någonsin. USA har förhandlat klart handelsavtal med Colombia, Panama, Sydkorea och Peru, men bara Peru-avtalet har klarat sig igenom den alltmer frihandelsfientliga kongressen.

EU slutade ett tag helt med bilaterala förhandlingar och satsade allt på Doha. Nu har förhandlingar startats med Sydkorea, Indien, Ukraina, Gulfstaterna, Central- och Sydamerika och sydostasiatiska Asean.

Till viss del inser länderna ändå sitt eget bästa. Tullmurar skapar inget välstånd. I Doha förhandlar man om högsta tillåtna tullar. I själva verket har de flesta länder redan satt betydligt lägre tullar. Brasilien har till exempel erbjudit ett tulltak i Doha på 30 procent för industrivaror. Men Brasiliens verkliga tullar ligger redan nu på bara 13 procent.

Kanske föddes Doha under ett dåligt omen 2001. Egentligen skulle handelsrundan ha startat 1999 i Seattle. Men våldsamma gatudemonstrationer stoppade starten då.

I fjol kallade den verbalt alltid lika träffsäkre George W Bush, än så länge USA:s president, förhandlingarna för “Darfur-rundan”. “Freudianskt”, stönade handelsnördarna om att Doha-rundan påminner om den diplomatiska kvicksanden i den blodiga provinsen i Sudan.

BENGT LJUNG