Världens nya skattkammare

Wall Street är självfallet inte bara en stökig gatstump på södra Manhattan utan står också för något större, som symbol för USA:s dominans på den globala kapitalmarknaden. Ända sedan det finansiella systemet började avregleras på 1960-talet har de amerikanska mäklarhusen haft en ohotad ställning i världen. Det har de haft tack vare tradingkompetens och skicklig företagsledning, men framför allt för att de haft ett gigantiskt institutionellt kapital i ryggen. Amerikanska pensionsfonder, fondförvaltare och andra investerare har skapat förutsättningar för stordrift som inte funnits någon annanstans.

Men den här särställningen gäller inte längre. Delvis beror det på att myndigheternas regleringsiver driver bort affärer från USA:s finanscentra. Viktigare är dock att investerarkapitalet numera växer mycket snabbare utanför USA.

Den tyngsta placerarkategorin i världen är nämligen inte längre amerikanska pensionsfonder, utan asiatiska centralbanker. Det är ju centralbankerna som förvaltar valutareserverna, och de ackumulerar i dag kapital i ett osannolikt tempo. I mitten av 1990-talet förfogade de sju ekonomiskt viktigaste asiatiska länderna över drygt 500 miljarder dollar i totala valutareserver. Den summan utgjorde då 36 procent av världens samlade reserver. I dag är motsvarande siffra cirka 3 000 miljarder, och det motsvarar hela två tredjedelar av världens samlade officiella valutareserver. Kina gick i fjol om Japan och har nu den största reserven av alla nationer, med över 1 000 miljarder dollar under förvaltning. Sedan 1999 har det kinesiska reservkapitalet mer än niofaldigats.

Även länder som Japan, Sydkorea, Taiwan, Singapore och Indien är jättar på den internationella finansmarknaden.

Förutom de nationella valutareserverna förekommer statligt anknutna fonder av olika slag. Singapore, Japan, Saudiarabien, Förenade Arabemiraten och Ryssland förfogar över mycket stora portföljer i den här kategorin.

Penningflödet till centralbankerna är dock det mest spektakulära och det är så stort att flera asiatiska länder nu, något yrvaket, börjar se över sina placeringsstrategier. ”Tidigare hade man inställningen att valutareserverna skulle ’förvaras’ snarare än förvaltas, men nu finns allt fler tecken på att de som ansvarar för förvaltningen agerar mer aktivt”, sägs det i en ny forskningsrapport från centralbankssammanslutningen Bank of International Settlements. Ett tecken var när regeringen i Peking i februari inrättade ett särskilt organ för att förvalta valutareserven, State Foreign Exchange Investment Corporation. Denna bjässe på den internationella finansscenen överskuggar nästan alla privata spelare med råge. California Public Employees Retirement System (Calpers), den största amerikanska pensionsfonden, är till exempel knappt en fjärdedel så stor.

Men storlek är förstås en sak, och vad man sedan gör med sina resurser är en helt annan fråga. Hittills är en sak högst påtaglig: de asiatiska investerarna har hållit en låg profil. Kuwaits särskilda investerarbolag, Kuwait Fund, är ett undantag. Företaget gör reklam i internationella finans-tv-kanaler. I övrigt är det dock mycket tyst.

En förklaring till det är att centralbanker i regel inte får placera i något annat än guldkantade tillgångar. Den här regeln gäller de flesta centralbanker, även svenska Riksbanken. Här märks dock en viss förändring. Enligt en studie av informationsföretaget Central Banking Publications har en tredjedel av världens centralbanker mjukat upp sina placeringsreglementen på senare år. Det tar sig bland annat uttryck i att man köper räntepapper utgivna av kvasistatliga organ, som de amerikanska bostadslåne- och studiefinansieringsföretagen, Freddie Mac och Fannie Mae.

En del statliga investeringsfonder, bland dem den norska oljefonden (vars egentliga namn är Statens Pensionsfond – Utland), tar också ett mer aktivt grepp om sina placeringar. Den norska fonden höjde till exempel nyligen aktieandelen i sin modellportfölj från 40 till 60 procent.

De här förändringarna är dock på marginalen. Kapitalet strömmar in i de asiatiska centralbankerna i så högt tempo att den helt dominerande delen av valutareserverna satsas i utländska statspapper. Framför allt gäller det dollarobligationer. Enligt Internationella valutafonden (IMF) utgörs 70 procent av de asiatiska reserverna av amerikanska dollar.

Effekten av det är påtaglig för alla som följer svensk och internationell ekonomi: den höga efterfrågan på amerikanska räntepapper bland asiatiska investerare driver ner långräntan. Trots att den starka tillväxten i världsekonomin egentligen borde resultera i stigande långräntor, är motsatsen fallet. En situation som dagens är onormal, men inte unik. På 1970-talet rådde till exempel motsatsen, det vill säga samtidig stagnation och inflation.

Hur ska man då se på kapitalansamlingen i centralbanksvalven i Peking, Tokyo, Seoul, Taipei, Mumbai och andra ställen? Helt klart är att utvecklingen är exceptionell. Dess orsaker är en kraftig exportboom och starkt undervärderade valutor i Asien. Förr eller senare lär vi dock få en viss anpassning av valutarelationerna och vissa kinesiska politiker har signalerat att man godtar en gradvis förstärkning av yuanen.

Det finns också en annan förklaring till varför valutareserverna har fyllts på i sådan hög takt på senare år. Den får sökas i krisen för knappt tio år sedan. Den asiatiska valutakrisen 1998 är nästan bortglömd i vår del av världen, men lever kvar som en nära-döden-upplevelse bland asiatiska beslutsfattare. Stolta industrinationer och tillväxtkometer som Sydkorea och Thailand stod då på randen till statsbankrutt och tvingades ta nödkrediter hos IMF. För att slippa sådana händelser ses stora valutareserver som synnerligen viktiga i den delen av världen, och det kommer att ta ett bra tag innan den inställningen förändras.